Det blev vändpunkten i hans karriär – och början på ett livslångt arbete med Kinas rymdteknik.
När Wang tog över projektet var förutsättningarna mycket begränsade. Gruppen var liten, erfarenheten knapp och tillgången till utrustning, material och industriell kapacitet otillräcklig. Trots det utvecklade teamet T-7M, Kinas första vätskebränsledrivna sonderingsraket, som sköts upp med framgång 1960.
En sonderingsraket ska inte placera en satellit i omloppsbana. Den används i stället för att föra instrument till hög höjd för att studera atmosfären och rymdmiljön. För Kina blev projektet samtidigt en praktisk skola i motorer, konstruktion, styrning och uppskjutningsorganisation – erfarenheter som senare kunde användas i utvecklingen av både robotar och bärraketer.
Enligt rapporter ansvarade Wang för, eller deltog i, 12 av de 18 första sonderingsraketmodellerna i Kina. Han beskrev senare T-7M som den avgörande starten på sin rymdkarriär.
Erfarenheterna från sonderingsraketerna lade grunden för nästa stora steg. Wang Xiji tog fram den övergripande tekniska planen för Långa marschen 1 och ledde arbetet under raketens inledande utvecklingsfas.
Den 24 april 1970 lyckades Långa marschen 1 genomföra sin första uppskjutning och föra Kinas första konstgjorda jordsatellit, Dongfanghong-1, in i omloppsbana. Därmed hade Kina skaffat sig en egen förmåga att skicka satelliter ut i rymden, och Wang Xijis arbete hade gått från hög höjd till verklig orbital rymdfart.
Utvecklingskedjan är viktig: sonderingsraketerna fungerade som testplattformar, medan Långa marschen 1 omvandlade den samlade kunskapen till en fungerande bärraket för omloppsbanor. Wang var en del av hela den kedjan, från grundläggande försök till satellitens inträde i omloppsbana.
Wang Xiji var också chefsdesigner för Kinas första återförbara spaningssatellit. Efter omfattande tester, beräkningar och samordning av flera tekniska system sköts satelliten upp och återhämtades framgångsrikt i Guizhou 1975.
Återföring är betydligt mer komplicerat än att bara placera ett objekt i omloppsbana. Farkosten måste kunna återvända genom atmosfären, tåla den höga värmeutvecklingen, bromsa in på rätt sätt och landa så att den kan bärgas. När Kina behärskade tekniken blev landet det tredje i världen att lyckas med satellitåterföring.
Wang fortsatte därefter att delta i forskning och konstruktion av senare modeller av återförbara satelliter. Officiella uppgifter tillskriver honom även en viktig roll i uppbyggnaden av forskningsområdena ostyrd raketteknik och rymdåterföringsteknik.
Under 1980-talet deltog Wang i utredningen och planeringen av Kinas väg mot bemannad rymdfart. Hans hållning var pragmatisk: i stället för att omedelbart satsa på ett dyrt och tekniskt krävande system av rymdskytteltyp förespråkade han återanvändningsfria bemannade rymdfarkoster, anpassade till landets ekonomi, industri och tekniska nivå vid den tiden.
Synsättet speglar hans övergripande ingenjörsfilosofi. Rymdprojekt bör ha långsiktiga mål, men själva vägen dit måste bygga på vad som faktiskt är möjligt att utveckla, finansiera och underhålla. Teknisk avancerad nivå kan, enligt detta resonemang, inte skiljas från genomförbarhet och ekonomisk hållbarhet.
Wang Xiji betonade ofta principen ”sök sanningen i fakta”. Han ansåg att tekniska beslut skulle följa objektiva naturlagar och prövas genom beräkningar, experiment och resultat – inte avgöras enbart av vad majoriteten tyckte.
Han menade också att en minoritetsuppfattning kan vara riktig om den stöds av tillräckliga bevis och ett hållbart resonemang. Det är ett synsätt som passar rymdteknikens villkor: raketer och satelliter består av system där många faktorer påverkar varandra, och den slutliga prövningen sker i testbänken eller under en verklig flygning.
Wang Xijis arv består därför inte bara av enskilda raketer och uppskjutningar, utan också av en ingenjörskultur där fakta, prövning och respekt för tekniska begränsningar står i centrum.
Wang slutade inte att tänka kring rymdteknik när de tidiga projekten var genomförda. Vid 80 års ålder var han chefsdesigner för det kinesisk-europeiska Double Star-programmet, som studerade jordens magnetosfär.
På 90-årsåldern drev han frågor om rymdbaserad solenergi. När han var 95 år intresserade han sig dessutom för hur internetteknik kunde kopplas samman med rymdprogram.
Han har också beskrivits som en tidig förespråkare för idén om rymdinfrastruktur. I det perspektivet är satelliter och andra rymdsystem inte enbart verktyg för enskilda uppdrag, utan kan utvecklas till nätverk som stöder kommunikation, tjänster och långsiktiga samhällsbehov.
Även dessa sena idéer följde hans tidigare linje: rymdfart bör inte bara visa vad tekniken klarar av, utan också svara mot verkliga behov och kunna byggas ut på ett ekonomiskt hållbart sätt.
Wang Xiji valdes in som ledamot av Chinese Academy of Sciences 1993. År 1999 tilldelades han den nationella utmärkelsen ”Två bomber, en satellit”, som uppmärksammade hans betydelse för Kinas tidiga utveckling av ballistiska robotar, kärnvapen och satelliter.
Hans historiska betydelse kan inte sammanfattas i en enda raket eller uppskjutning. Han bidrog till de första sonderingsraketerna, tog fram den tekniska helhetsplanen för Långa marschen 1, var chefsdesigner för den första återförbara satelliten och deltog senare i diskussionerna om bemannad rymdfart och nya typer av rymdsystem.
Det bestående arvet är därför både konkret och långsiktigt: Dongfanghong-1 i omloppsbana, Kinas genombrott inom satellitåterföring, utvecklingen av rymdtekniska forskningsområden och en metod för att planera stora projekt med blicken på både vetenskap och verkliga resurser. Wang Xiji personifierade övergången från grundläggande raketförsök till ett mer sammanhängande och systematiskt rymdprogram i Kina.