Den 28 juli 2026 presenterade vice utrikesminister Kazem Gharibabadi Teherans motbud i iransk statlig tv . Det består av tre centrala delar:
I praktiken innebär det att Iran kräver merparten av kontrollen och vill flytta sin kontrollzon närmare den omanska sidan, i stället för att acceptera den jämna uppdelning som Oman föreslagit . Gharibabadi sade att Omans plan inte tar hänsyn till Teherans säkerhetsoro innan långsiktig regional stabilitet har uppnåtts .
Irans avvisande har försvårat Omans försök att fungera som medlare. Gharibabadi beskrev det iranska motförslaget som ”slutgiltigt” och varnade för att Hormuzsundet förblir stängt om Muskat säger nej .
Den avgörande skiljelinjen handlar om vem som ska ha den yttersta makten över sjöfarten: en gemensam regional struktur eller ett system där Iran har den dominerande rollen. Avståndet mellan positionerna är fortfarande stort, vilket sätter Omans roll som neutral förhandlare under press.
Teherans hållning fördjupar också den bredare konflikten med USA. Hormuzsundet har varit i praktiken stängt sedan den 28 februari 2026, då USA och Israel inledde en flygkampanj mot Iran . Irans revolutionsgarde, IRGC, har använt maktmedel för att upprätthålla den faktiska stängningen .
Att Iran motsätter sig gemensam förvaltning tyder på att landet betraktar kontrollen över sundet som ett strategiskt förhandlingskort gentemot USA – inte enbart som en teknisk fråga om säker sjöfart. Även efter att USA och Iran tidigare under 2026 undertecknade ett samförståndsavtal har Teheran motsatt sig lösningar som begränsar landets ensidiga auktoritet .
Sundet är fortfarande effektivt blockerat ”tills vidare”. IRGC har meddelat att inga kommersiella eller militära fartyg får passera utan Teherans godkännande .
I slutet av juli 2026 fanns ingen överenskommelse i sikte. Därmed fortsätter osäkerheten kring en av världens viktigaste flaskhalsar för energihandeln – samtidigt som den diplomatiska låsningen mellan Iran och Oman består.