Kim anklagade Japan för en ”förvandling till en krigsstat” och för att åter närma sig rollen som ”krigsförbrytarstat” – med Washingtons stöd . Som bevis pekade hon framför allt på flera delar av Japans snabbt förändrade försvars- och säkerhetspolitik.
Japan har kommit överens med USA om att köpa 400 Tomahawkrobotar och har avsatt mer än 2 miljarder dollar för systemet . Roboten är en precisionsstyrd kryssningsrobot för anfall mot markmål och kan nå mål på över 1 600 kilometers avstånd .
Upprustningen sker samtidigt som Japans försvarsanslag når rekordnivåer. Regeringen godkände en budget på mer än 9 biljoner yen, motsvarande omkring 58–59 miljarder dollar, för budgetåret 2026. För budgetåret 2025 uppgick anslaget till 8,7 biljoner yen, ungefär 55 miljarder dollar . Planen är att på sikt närma sig försvarsutgifter motsvarande 2 procent av landets BNP till 2027.
Försvarsminister Shinjiro Koizumi skrev i den japanska försvarsvitboken för 2026 att landets försvarsförmåga måste stärkas med en större ”känsla av brådska och kris” än tidigare .
Den japanska försvarsvitboken publicerades den 4 augusti – dagen före Kim Yo-jongs uttalande. Där beskrivs säkerhetsläget kring Japan som det ”allvarligaste och mest komplexa sedan andra världskrigets slut” .
Rapporten lyfter fram Kinas och Nordkoreas militära expansion, ett tätare militärt samarbete mellan Kina och Ryssland samt vad Tokyo beskriver som provocerande bombflygningar. Den pekar också på Moskvas stöd till Nordkoreas militära modernisering .
Japans försvarsdepartement försvarar samtidigt de långräckviddiga vapnen som en del av landets självförsvar. Enligt Tokyo ska förmågan främst avskräcka regionala hot, inte fungera som ett verktyg för offensiv krigföring .
Även Kina har kritiserat Tomahawk-testet. Peking har hävdat att det speglar Japans avsikt att undergräva kinesiska intressen och skada det kinesiska folket. Kina har dessutom uttryckt oro för att japansk militarism ska återuppstå .
Bedömare som citerats av bland andra The Korea Times menar att Kim Yo-jongs uttalande kan fylla två funktioner. Dels är det ett direkt politiskt och militärt hot mot Japan. Dels bidrar den hårda retoriken till att rättfärdiga Nordkoreas egna vapenprogram.
Genom att beskriva Japan som alltmer offensivt och USA-stött kan Pyongyang framställa sina kärnvapen- och robotprogram som nödvändiga defensiva motåtgärder . Det följer ett välkänt mönster i den nordkoreanska regimens kommunikation: när yttre hot förstärks i propagandan framställs både vapenutveckling och hårdare säkerhetspolitik som avgörande för nationens överlevnad.