Andra rapporter beskriver ett ännu större ras i Irak. Den irakiska oljeexporten uppgavs ha minskat med 75 procent i augusti, medan en annan analys angav ett fall på mer än 80 procent och en nedgång i de månatliga oljeintäkterna från omkring 7 miljarder dollar till cirka 1 miljard dollar i april.

Siffrorna varierar beroende på månad och källa, men bilden är densamma: störningarna i sjöfarten har kraftigt minskat statens tillgång till oljeinkomster. För en ekonomi som är starkt beroende av råoljeexport är det därför brådskande att återupprätta fungerande exportvägar.

Så fungerar tremånaderssystemet

Genom regeringsbeslutet kan Irak teckna avtal på tre månader från den 1 september med specialiserade lokala och internationella företag. Företagen ska hjälpa till att marknadsföra och exportera irakisk råolja via flera olika utlopp.

Bagdad har ännu inte offentliggjort vilka företag som ska delta, hur stora volymer varje aktör får hantera eller exakt vilka rutter som ska användas. Beslutet är därför snarare ett ramverk som möjliggör snabba exportaffärer än ett färdigt och offentligt exportschema.

Det är en viktig skillnad. Ett godkänt kommersiellt upplägg skapar inte automatiskt ny ledningskapacitet och garanterar inte att tankfartyg kan lasta och lämna hamn. Den faktiska effekten beror på vilka exportutlopp som fungerar, hur mycket råolja de kan ta emot och om köpare och rederier är beredda att använda dem.

Turkiet ger den tydligaste kortsiktiga lösningen

Iraks mest konkreta alternativ går norrut, genom Turkiet. Länderna har undertecknat ett ettårigt avtal om fortsatt användning av oljeledningen Irak–Turkiet, som leder mot den turkiska Medelhavshamnen Ceyhan. Avtalet omfattar ett minimiflöde på 750 000 fat per dag.

Rutten gör det möjligt för irakisk råolja att nå Medelhavet utan att passera Hormuzsundet. Tidigare planer gick ut på att öka flödet genom Kirkuk–Ceyhan-systemet från omkring 220 000 till cirka 770 000 fat per dag inom två och en halv månad.

Ledningen ersätter dock inte hela Iraks traditionella export via södra hamnar. Den bör snarare ses som ett viktigt extra utlopp – ett sätt att återvinna en del av den förlorade kapaciteten och minska risken för att all irakisk olja måste lämna landet genom samma utsatta sjöväg.

Två västliga korridorer på längre sikt

Bagdad arbetar samtidigt med infrastruktur som kan göra exportdiversifieringen mer varaktig. Bland planerna finns:

• Basra–Fishkhabur: en föreslagen ledning från Iraks södra oljefält till Fishkhabur nära den turkiska gränsen, med möjlig anslutning till Ceyhan-systemet.
• Haditha–Baniyas: en föreslagen ledning från västra Irak genom Syrien till Medelhavshamnen Baniyas. Irak och Syrien har undertecknat ett samförståndsavtal för att föra projektet framåt.

Planerna ska inte förväxlas med omedelbart tillgänglig exportkapacitet. Projektet genom Syrien är fortfarande i ett tidigt skede. Reuters-källor bedömde att bygget kan ta omkring fyra år och kosta minst 15 miljarder dollar.

Även andra strategiska rutter befinner sig fortfarande på utredningsnivå. Förstudier och preliminära överenskommelser innebär inte att ett slutligt kommersiellt eller finansiellt åtagande redan har gjorts.

Fler exportvägar betyder inte mer produktion

Det tillfälliga systemet förändrar främst var och hur irakisk råolja marknadsförs och transporteras. Det innebär inte i sig att Irak ska öka sin nationella oljeproduktion.

Den skillnaden är central. Iraks genomsnittliga export uppgavs ligga på omkring 2 miljoner fat per dag i augusti, samtidigt som regeringen arbetar med nya exportkorridorer. Om leveranserna återhämtar sig kan det alltså handla om att befintlig råolja omdirigeras eller får tillgång till nya transportvägar – inte om att nya volymer pumpas upp ur landets oljefält.

Bagdad försöker därmed hantera två separata problem:

1. Det akuta problemet: att hitta tillräckligt många fungerande utlopp för att sälja och skeppa olja under störningarna i Hormuzsundet.
2. Det strukturella problemet: att bygga upp tillräckligt många alternativa ledningar och terminaler för att en framtida blockad inte återigen ska stänga Irak ute från den globala oljemarknaden.

Iraks uttalade linje är att hålla fast vid OPEC+-begränsningarna. Det innebär att en återhämtning i exporten i första hand ska återställa eller styra om tillåtna volymer inom landets produktionsram, snarare än att öka produktionen för att kringgå tidigare kvotdiskussioner.

Tremånaderssystemet svarar snabbt men tillfälligt på den akuta krisen. Avtalet med Turkiet ger en mer konkret kortsiktig korridor, medan planerna via Fishkhabur och Baniyas är Bagdads försök att på längre sikt minska beroendet av Gulfens sjöfart.

Andra rapporter beskriver ett ännu större ras i Irak. Den irakiska oljeexporten uppgavs ha minskat med 75 procent i augusti, medan en annan analys angav ett fall på mer än 80 procent och en nedgång i de månatliga oljeintäkterna från omkring 7 miljarder dollar till cirka 1 miljard dollar i april.

Siffrorna varierar beroende på månad och källa, men bilden är densamma: störningarna i sjöfarten har kraftigt minskat statens tillgång till oljeinkomster. För en ekonomi som är starkt beroende av råoljeexport är det därför brådskande att återupprätta fungerande exportvägar.

Så fungerar tremånaderssystemet

Genom regeringsbeslutet kan Irak teckna avtal på tre månader från den 1 september med specialiserade lokala och internationella företag. Företagen ska hjälpa till att marknadsföra och exportera irakisk råolja via flera olika utlopp.

Bagdad har ännu inte offentliggjort vilka företag som ska delta, hur stora volymer varje aktör får hantera eller exakt vilka rutter som ska användas. Beslutet är därför snarare ett ramverk som möjliggör snabba exportaffärer än ett färdigt och offentligt exportschema.

Det är en viktig skillnad. Ett godkänt kommersiellt upplägg skapar inte automatiskt ny ledningskapacitet och garanterar inte att tankfartyg kan lasta och lämna hamn. Den faktiska effekten beror på vilka exportutlopp som fungerar, hur mycket råolja de kan ta emot och om köpare och rederier är beredda att använda dem.

Turkiet ger den tydligaste kortsiktiga lösningen

Iraks mest konkreta alternativ går norrut, genom Turkiet. Länderna har undertecknat ett ettårigt avtal om fortsatt användning av oljeledningen Irak–Turkiet, som leder mot den turkiska Medelhavshamnen Ceyhan. Avtalet omfattar ett minimiflöde på 750 000 fat per dag.

Rutten gör det möjligt för irakisk råolja att nå Medelhavet utan att passera Hormuzsundet. Tidigare planer gick ut på att öka flödet genom Kirkuk–Ceyhan-systemet från omkring 220 000 till cirka 770 000 fat per dag inom två och en halv månad.

Ledningen ersätter dock inte hela Iraks traditionella export via södra hamnar. Den bör snarare ses som ett viktigt extra utlopp – ett sätt att återvinna en del av den förlorade kapaciteten och minska risken för att all irakisk olja måste lämna landet genom samma utsatta sjöväg.

Två västliga korridorer på längre sikt

Bagdad arbetar samtidigt med infrastruktur som kan göra exportdiversifieringen mer varaktig. Bland planerna finns:

• Basra–Fishkhabur: en föreslagen ledning från Iraks södra oljefält till Fishkhabur nära den turkiska gränsen, med möjlig anslutning till Ceyhan-systemet.
• Haditha–Baniyas: en föreslagen ledning från västra Irak genom Syrien till Medelhavshamnen Baniyas. Irak och Syrien har undertecknat ett samförståndsavtal för att föra projektet framåt.

Planerna ska inte förväxlas med omedelbart tillgänglig exportkapacitet. Projektet genom Syrien är fortfarande i ett tidigt skede. Reuters-källor bedömde att bygget kan ta omkring fyra år och kosta minst 15 miljarder dollar.

Även andra strategiska rutter befinner sig fortfarande på utredningsnivå. Förstudier och preliminära överenskommelser innebär inte att ett slutligt kommersiellt eller finansiellt åtagande redan har gjorts.

Fler exportvägar betyder inte mer produktion

Det tillfälliga systemet förändrar främst var och hur irakisk råolja marknadsförs och transporteras. Det innebär inte i sig att Irak ska öka sin nationella oljeproduktion.

Den skillnaden är central. Iraks genomsnittliga export uppgavs ligga på omkring 2 miljoner fat per dag i augusti, samtidigt som regeringen arbetar med nya exportkorridorer. Om leveranserna återhämtar sig kan det alltså handla om att befintlig råolja omdirigeras eller får tillgång till nya transportvägar – inte om att nya volymer pumpas upp ur landets oljefält.

Bagdad försöker därmed hantera två separata problem:

1. Det akuta problemet: att hitta tillräckligt många fungerande utlopp för att sälja och skeppa olja under störningarna i Hormuzsundet.
2. Det strukturella problemet: att bygga upp tillräckligt många alternativa ledningar och terminaler för att en framtida blockad inte återigen ska stänga Irak ute från den globala oljemarknaden.

Iraks uttalade linje är att hålla fast vid OPEC+-begränsningarna. Det innebär att en återhämtning i exporten i första hand ska återställa eller styra om tillåtna volymer inom landets produktionsram, snarare än att öka produktionen för att kringgå tidigare kvotdiskussioner.

Tremånaderssystemet svarar snabbt men tillfälligt på den akuta krisen. Avtalet med Turkiet ger en mer konkret kortsiktig korridor, medan planerna via Fishkhabur och Baniyas är Bagdads försök att på längre sikt minska beroendet av Gulfens sjöfart.