Därför kräver Jürgen Hardt EU-sanktioner mot Itamar Ben-Gvir

Ben-Gvir kritiserade premiärminister Benjamin Netanyahus beslut att minska intensiteten i de israeliska attackerna mot Gaza. Uttalandena handlade därför inte bara om en allmän önskan om mer militärt våld. Ben-Gvir förespråkade en återkommande nattlig ”kvot” av dödanden och sade uttryckligen att målen inte skulle begränsas till personer som var ett omedelbart hot.

I samma intervju uttryckte han stöd för att uppmuntra palestinier att lämna Gaza permanent och sade att området bör betraktas som helt israeliskt. Uttalandena har kopplats till stöd för att etablera israeliska bosättningar i Gaza.

För Hardt handlar kontroversen därför om mer än ett enskilt uttalande. Han ser en kombination av upptrappat våld, avhumaniserande retorik, fördrivning och bosättningsexpansion – ståndpunkter som enligt honom strider mot de principer som EU-sanktioner bör försvara.

Hardts argument om relationen mellan Israel och Europa

Hardt gjorde också ett bredare politiskt argument: en israelisk regering utan Ben-Gvir eller finansminister Bezalel Smotrich skulle enligt honom ge Israel och Europa bättre möjligheter att bygga upp konstruktiva relationer igen.

På så sätt skiljer han den israeliska regeringen från landets befolkning och pekar ut två högerextrema ministrar vars offentliga positioner har blivit ett diplomatiskt problem. Sanktioner framställs därmed som en reaktion på enskilda ministrars agerande – inte nödvändigtvis som en åtgärd riktad mot Israel som helhet.

Vilken press skapar detta på Tysklands regering?

Hardts uttalande väger tungt eftersom han företräder CDU/CSU:s parlamentsgrupp i utrikespolitiska frågor. Kravet ökar pressen på förbundskansler Friedrich Merz och utrikesminister Johann Wadephul att ompröva Tysklands tidigare motstånd mot att svartlista Ben-Gvir – eller åtminstone att inte blockera ett gemensamt EU-beslut.

Det tillgängliga underlaget visar dock inte att Berlin formellt har ändrat sin politik. Tidigare rapportering pekade ut Tyskland som motståndare till förslag om att svartlista en israelisk minister och begränsa handeln med bosättningar på Västbanken. Senare rapportering beskrev också Tyskland som motståndare till ett föreslaget handelsförbud mot bosättningsvaror. Wadephul hävdade då att enhällighet krävs.

Hardts ingripande bör därför förstås som ett inflytelserikt politiskt krav – inte som ett regeringsbeslut eller ett bevis på att Tyskland kommer att stödja sanktioner.

Varför har EU haft svårt att enas?

EU har redan övervägt sanktioner mot Ben-Gvir efter hans behandling av aktivister ombord på Global Sumud Flotilla, ett hjälpinitiativ på väg mot Gaza. Vid ett möte mellan EU:s utrikesministrar i juni lyckades medlemsländerna inte nå en överenskommelse. EU:s utrikespolitiska chef Kaja Kallas sade att många länder hade föreslagit sanktioner, men att den nödvändiga enigheten saknades.

Problemet är både politiskt och formellt. EU:s utrikespolitiska sanktioner kräver enhällighet bland medlemsländerna. Ett enda lands motstånd kan därför stoppa en sanktion som skulle gälla hela unionen.

Flera länder har i stället vidtagit egna åtgärder. I juni 2025 meddelade Storbritannien, Australien, Kanada, Nya Zeeland och Norge sanktioner mot Ben-Gvir och Smotrich med hänvisning till uppmaningar till våld mot palestinska samhällen. Frankrike och Irland införde också inreseförbud för ministrarna under 2026. Sådana nationella åtgärder är dock inte samma sak som ett gemensamt EU-sanktionspaket.

Den separata tvisten om handel med bosättningar

EU:s utrikesministrar har även diskuterat begränsningar av handeln med israeliska bosättningar på den ockuperade Västbanken. Alternativen har bland annat varit ett system med importlicenser, strafftullar och ett fullständigt förbud. Ett förbud fick starkast stöd vid ett möte i juli, men medlemsländerna förblev splittrade och unionen godkände ingen gemensam begränsning.

Den frågan hänger ihop med Hardts krav, men är inte samma åtgärd. Sanktioner mot Ben-Gvir skulle riktas mot en enskild minister, medan handelsbegränsningar skulle påverka kommersiella relationer kopplade till bosättningarna. Båda förslagen stöter på samma grundproblem: det krävs politisk enighet i hela EU.

Vad händer nu?

Hardts uttalande ökar trycket på Tysklands regerande konservativa och ger nytt politiskt bränsle åt kraven på åtgärder mot Ben-Gvir. Även Tysklands socialdemokrater har intagit en kritisk hållning till de israeliska ministrarna. Vicekansler Lars Klingbeil sade senare att EU-sanktioner bör övervägas seriöst och beskrev Ben-Gvirs uttalanden som omänskliga.

Varken Hardts krav eller den efterföljande kritiken innebär dock automatiskt att sanktioner införs. Det tillgängliga underlaget visar fortsatt oenighet både i Berlin och Bryssel. Innan Tyskland ändrar sin linje och samtliga EU-länder säger ja handlar Ben-Gvirs uttalanden därför fortfarande om politisk press – inte om ett färdigt EU-beslut.