Ceuta-konflikten sätter Schengen på prov

Den politiska retoriken blev samtidigt betydligt skarpare. Premiärminister Giorgia Meloni, vice premiärminister Matteo Salvini och utrikesminister Antonio Tajani krävde att Spaniens deltagande i Schengen skulle suspenderas eller omprövas.

Tajani tonade senare ned bilden av ett direkt krig mot Spanien. Han sade att Madrid i stället borde ”oroa sig för Marocko”, eftersom han ansåg att de grundläggande problemen hade sitt ursprung där.

Spanien svarar med egna gränskontroller

När Italien vägrade att häva sina kontroller meddelade Spanien att landet skulle införa kontroller av flyg- och sjöankomster från Italien. Åtgärden började gälla den 8 augusti och skulle löpa till den 7 september. EU-kommissionens register över tillfälliga gränskontroller anger hot mot allmän ordning, inre säkerhet och migrationshantering som Spaniens motivering. Madrid hänvisade särskilt till stora förflyttningar av medborgare från länder utanför EU och risken för så kallade sekundära förflyttningar inom Schengen.

Spaniens åtgärd var bredare än Italiens ursprungliga, mer riktade modell. Under den första dagen kontrollerade spansk polis omkring 200 resenärer på sex större flygplatser, enligt Reuters.

Madrid beskrev beslutet som ett svar på Roms agerande och på det man kallade ett fortsatt tryck från irreguljär migration. Italiens utrikesminister kallade de spanska kontrollerna ”obegripliga och fullständigt oacceptabla”.

Varför är Marocko konfliktens kärna?

Ceuta-krisen visar hur beroende Europas gränspolitik är av samarbetet med Marocko. Spanien behöver marockanska myndigheter för gränsövervakning och återvändanden. Italienska företrädare hävdar samtidigt att EU bör sätta större press på transitländer – och bygga ett mer strukturerat samarbete med dem – i stället för att behandla händelsen som ett enskilt spanskt misslyckande.

Uppgifter om att marockanska myndigheter gripit personer som försökt nå Ceuta efter den stora gränspassagen understryker Rabats betydelse för att kontrollera rörelserna mot enklaven.

Tvisten gäller därför inte bara vilka som anländer till Italien eller Spanien. Den handlar också om vilken migrationsmodell EU ska välja: att lägga större ansvar på transitländer, prioritera återvändanden eller skapa gemensamma europeiska lösningar.

Två politiska linjer mot varandra

Italiens regering har använt händelsen för att driva på för avskräckning, starkare yttre gränser och hårdare begränsningar av irreguljär migration. Tajani har dessutom kritiserat Spaniens premiärminister Pedro Sánchez och hans linje för att regularisera personer som vistas utan tillstånd i landet. Han beskrev den politiken som grundläggande felaktig.

Sánchez center-vänsterregering avvisar i sin tur tanken att Spanien ska straffas efter att ha hanterat en plötslig gränskris. Madrid har kombinerat militära och polisiära förstärkningar, återvändanden till Marocko och motsvarande kontroller av resenärer från Italien.

Konflikten är därmed både praktisk och ideologisk. Rom argumenterar för en tuffare och mer utåtriktad europeisk migrationspolitik, medan Madrid motsätter sig vad man ser som ensidigt skuldbeläggande och försvarar en annan syn på migrationshantering.

Vad betyder detta för Schengen?

Den omedelbara effekten är att kontroller återinförs på vissa flyg- och sjöförbindelser mellan två EU-länder som normalt ingår i ett område utan rutinmässiga inre gränskontroller. EU-kommissionens register anger att Italiens åtgärder gäller från den 1 augusti till den 1 september och Spaniens från den 8 augusti till den 7 september.

Det är en viktig skillnad. Utifrån det tillgängliga underlaget handlar det inte om att Spanien permanent lämnar Schengen eller utesluts ur området. Det rör sig om en tillfällig återinföring av nationella gränskontroller inom Schengenregelverket. Italiens riktade kontroller omfattade enligt beslutet inte EU-medborgare.

Den politiska betydelsen är ändå större än den praktiska störningen. Om kontrollerna förblir begränsade och upphör enligt tidsplanen kan konflikten bli ihågkommen som ett kortvarigt svar på en exceptionell kris. Men om regeringar börjar använda ömsesidiga gränskontroller för att pressa varandra kan förtroendet för den fria rörligheten försvagas. Då riskerar de inre gränserna att bli ett allt vanligare politiskt verktyg.

Den större EU-frågan

Ceuta-konflikten blottlägger en gammal skiljelinje i Europas migrationspolitik: medlemsländerna vill själva kontrollera sina gränser, men irreguljära förflyttningar kan snabbt bli ett gemensamt Schengenproblem. EU:s inrikesministrar har därför betonat kampen mot smugglingsnätverk, återvändanden och partnerskap med länder utanför unionen.

Italien och andra regeringar med en liknande linje har också förespråkat idéer som EU-stödda återvändandecenter i tredje länder. Förslagen är omstridda eftersom de väcker juridiska, människorättsliga och praktiska frågor.

Den närmaste prövningen blir om Italien och Spanien låter kontrollerna löpa ut eller om de förlänger konflikten. Även om kontrollstationerna försvinner kvarstår de svåra frågorna: Marockos roll, ansvaret för EU:s yttre gränser, hanteringen av personer utan tillstånd och gränserna för Schengens undantagsregler.