I början av juni uppgav Irans utrikesminister Abbas Araghchi att Teheran och Washington granskar texter som har förmedlats via mellanhänder. Målet är enligt honom att hitta en ”slutlig formel” för en möjlig uppgörelse . Samtidigt underströk han att kontakterna inte innebär att ett formellt förhandlingsformat har återupprättats.

Araghchis ”slutliga formel” – och den indirekta kanalen

I en intervju med den libanesiska tv-kanalen Al-Mayadeen den 3 juni 2026 sade Araghchi att Iran och USA går igenom de texter som har utväxlats genom mellanhänder .

”Det finns för närvarande ingen förhandlingsmekanism på plats, men meddelanden utväxlas med amerikanerna”, sade han .

Kontakterna är alltså aktiva, men begränsade och svåröverskådliga. Araghchi har tidigare bekräftat både direkta och indirekta meddelanden med USA:s särskilda sändebud Steve Witkoff, samtidigt som han konsekvent tonat ned deras betydelse som formella samtal .

Formuleringen om en ”slutlig formel” antyder att båda sidor ser det nuvarande diplomatiska fönstret som viktigt. Men den visar också hur mycket som fortfarande måste lösas innan ett avtal kan förankras politiskt.

En central fråga för Iran är att en uppgörelse måste innebära ett fullständigt stopp för striderna på alla fronter. Araghchi har särskilt pekat på det israeliska kriget i Libanon och varnat för att en israelisk attack mot Beirut skulle få vapenvilan att falla samman . Det gör Libanonfrågan till ett hinder som ligger utanför den direkta Iran–USA-relationen.

Vad innehåller det föreslagna 60-dagarsramverket?

Enligt amerikanska tjänstemän och uppgifter som återgetts av bland andra Axios och Anadolu består det preliminära förslaget av flera konkreta delar :

• Förlängd vapenvila: Ett MoU på 60 dagar skulle förlänga den tillfälliga vapenvila som har gällt sedan början av april 2026. Förlängning skulle kunna ske genom en gemensam överenskommelse .
• Öppnat Hormuzsund: Sjöfarten skulle tillåtas passera utan avgifter eller trakasserier. Iran skulle behöva röja de minor landet placerat ut i sundet inom 30 dagar, så att trafiken kan återgå till nivåerna före kriget .
• Hävning av USA:s sjöblockad: USA skulle stegvis häva den blockad mot iranska hamnar som infördes den 13 april 2026 efter att Islamabad-samtalen misslyckats .
• Begränsade sanktionslättnader: Iran skulle kunna sälja olja fritt, och en del av landets frysta tillgångar – uppskattade till omkring 25 miljarder dollar utomlands – skulle kunna frigöras .
• Nya kärnförhandlingar: Den 60 dagar långa perioden skulle användas för formella samtal om begränsningar av Irans kärnprogram och om ett mer långsiktigt fredsavtal .

Förslaget är uttryckligen tänkt som ett övergångsavtal, inte som ett fullständigt fredsavtal. Det skulle framför allt fungera som en plattform för fortsatta förhandlingar .

De stora hindren: Libanon, kärnprogrammet och bristen på tillit

På papperet har parterna närmat sig varandra i vissa praktiska frågor. Men flera politiskt avgörande konflikter återstår.

1. Libanon är en fast iransk röd linje

Iran har upprepade gånger sagt att inget avtal med USA är möjligt om inte den israeliska militära kampanjen i Libanon upphör och vapenvilan där respekteras fullt ut .

Teheran efterfrågar inte bara en begränsad paus i striderna, utan ett ”fullständigt slut på kriget i hela regionen” . Problemet är att Libanonfronten inte står under Washingtons direkta operativa kontroll. Ett Iran–USA-avtal kan därför inte ensamt garantera att den iranska förutsättningen uppfylls.

2. Uranet är kärnfrågan

Den mest svårlösta delen gäller Irans lager av anrikat uran och landets möjlighet att fortsätta anrika uran. USA har föreslagit ett 20-årigt stopp för all anrikning, medan Iran har svarat med ett uppehåll på tre till fem år .

Parterna är också oense om vad som ska hända med det höganrikade uranet. Washington vill att det förs ut ur Iran helt. Teheran har i stället föreslagit att materialet späds ut eller behålls i Iran under övervakning av Internationella atomenergiorganet, IAEA .

Trump sade den 24 maj att avtalet ”inte ens är färdigförhandlat ännu” och att ingen uppgörelse får ge Iran ”en tydlig och öppen väg till ett kärnvapen” . Amerikanska förhandlare ska enligt rapporter ha krävt att 400 kilogram uran förs till USA och att den operativa kärnverksamheten begränsas till en enda anläggning .

3. Tillfälligt avtal eller heltäckande fred?

Efter att Islamabad-samtalen kollapsade i mitten av april sänkte båda sidor ambitionsnivån. I stället för att försöka lösa alla frågor i ett omfattande fredsavtal började de fokusera på ett tillfälligt memorandum . Skälet var framför allt att de inte kunde överbrygga skillnaderna i kärnfrågan.

USA:s rapporterade villkor omfattar bland annat att landet inte ska betala ersättning för krigsskador, att en betydande del av sanktionssystemet ska finnas kvar, att en full regional vapenvila ska kopplas till framsteg i kärnsamtalen och att begränsningarna av Irans ballistiska robotprogram ska utvidgas .

Iran kräver däremot fullständiga sanktionslättnader och har avvisat villkor som landet uppfattar som ensidiga eftergifter utan bindande garantier .

4. Djup ömsesidig misstro

Araghchi har upprepade gånger sagt att det råder ”noll tillit till USA” . Det ligger bakom Teherans krav på indirekta samtal, stegvisa förtroendeskapande åtgärder och garantier innan de mest känsliga frågorna kan avgöras.

Washington har samtidigt signalerat att tiden arbetar till USA:s fördel. Trump har sagt att sjöblockaden ska ligga kvar med ”full kraft” tills ett avtal har nåtts, certifierats och undertecknats .

Den obalansen gör ett tillfälligt MoU politiskt känsligt i båda huvudstäderna. Iran vill se garantier innan landet gör större eftergifter, medan USA vill behålla trycket tills ett slutligt och verifierbart avtal är på plats.

Vad händer nu?

Det föreslagna 60-dagarsramverket kan ses som en praktisk hållpunkt: ett sätt att frysa den militära konfrontationen och skjuta upp de svåraste frågorna till fortsatta samtal.

För Iran skulle ett öppnat Hormuzsund och möjligheten att sälja olja ge ett snabbt ekonomiskt andrum. Blockaden uppges kosta landet omkring 400 miljoner dollar om dagen i uteblivna intäkter . För USA skulle en uppgörelse minska det omedelbara hotet mot sjöfarten i Persiska viken och skapa en särskild kanal för kärnförhandlingar .

Men ramverkets framtid avgörs i slutänden av politiska godkännanden som ännu saknas. Araghchis tal om en ”slutlig formel” visar att båda sidor tycks förstå att det diplomatiska utrymmet är begränsat.

Det största gapet handlar därför inte längre bara om avtalets tekniska utformning. Den verkliga prövningen blir i vilken ordning och på vilka villkor de svåraste eftergifterna ska göras – om Libanon, urananrikningen och sanktionerna. Där avgörs om en tillfällig överenskommelse kan hålla, eller om kriget går in i en ny fas.

I början av juni uppgav Irans utrikesminister Abbas Araghchi att Teheran och Washington granskar texter som har förmedlats via mellanhänder. Målet är enligt honom att hitta en ”slutlig formel” för en möjlig uppgörelse . Samtidigt underströk han att kontakterna inte innebär att ett formellt förhandlingsformat har återupprättats.

Araghchis ”slutliga formel” – och den indirekta kanalen

I en intervju med den libanesiska tv-kanalen Al-Mayadeen den 3 juni 2026 sade Araghchi att Iran och USA går igenom de texter som har utväxlats genom mellanhänder .

”Det finns för närvarande ingen förhandlingsmekanism på plats, men meddelanden utväxlas med amerikanerna”, sade han .

Kontakterna är alltså aktiva, men begränsade och svåröverskådliga. Araghchi har tidigare bekräftat både direkta och indirekta meddelanden med USA:s särskilda sändebud Steve Witkoff, samtidigt som han konsekvent tonat ned deras betydelse som formella samtal .

Formuleringen om en ”slutlig formel” antyder att båda sidor ser det nuvarande diplomatiska fönstret som viktigt. Men den visar också hur mycket som fortfarande måste lösas innan ett avtal kan förankras politiskt.

En central fråga för Iran är att en uppgörelse måste innebära ett fullständigt stopp för striderna på alla fronter. Araghchi har särskilt pekat på det israeliska kriget i Libanon och varnat för att en israelisk attack mot Beirut skulle få vapenvilan att falla samman . Det gör Libanonfrågan till ett hinder som ligger utanför den direkta Iran–USA-relationen.

Vad innehåller det föreslagna 60-dagarsramverket?

Enligt amerikanska tjänstemän och uppgifter som återgetts av bland andra Axios och Anadolu består det preliminära förslaget av flera konkreta delar :

• Förlängd vapenvila: Ett MoU på 60 dagar skulle förlänga den tillfälliga vapenvila som har gällt sedan början av april 2026. Förlängning skulle kunna ske genom en gemensam överenskommelse .
• Öppnat Hormuzsund: Sjöfarten skulle tillåtas passera utan avgifter eller trakasserier. Iran skulle behöva röja de minor landet placerat ut i sundet inom 30 dagar, så att trafiken kan återgå till nivåerna före kriget .
• Hävning av USA:s sjöblockad: USA skulle stegvis häva den blockad mot iranska hamnar som infördes den 13 april 2026 efter att Islamabad-samtalen misslyckats .
• Begränsade sanktionslättnader: Iran skulle kunna sälja olja fritt, och en del av landets frysta tillgångar – uppskattade till omkring 25 miljarder dollar utomlands – skulle kunna frigöras .
• Nya kärnförhandlingar: Den 60 dagar långa perioden skulle användas för formella samtal om begränsningar av Irans kärnprogram och om ett mer långsiktigt fredsavtal .

Förslaget är uttryckligen tänkt som ett övergångsavtal, inte som ett fullständigt fredsavtal. Det skulle framför allt fungera som en plattform för fortsatta förhandlingar .

De stora hindren: Libanon, kärnprogrammet och bristen på tillit

På papperet har parterna närmat sig varandra i vissa praktiska frågor. Men flera politiskt avgörande konflikter återstår.

1. Libanon är en fast iransk röd linje

Iran har upprepade gånger sagt att inget avtal med USA är möjligt om inte den israeliska militära kampanjen i Libanon upphör och vapenvilan där respekteras fullt ut .

Teheran efterfrågar inte bara en begränsad paus i striderna, utan ett ”fullständigt slut på kriget i hela regionen” . Problemet är att Libanonfronten inte står under Washingtons direkta operativa kontroll. Ett Iran–USA-avtal kan därför inte ensamt garantera att den iranska förutsättningen uppfylls.

2. Uranet är kärnfrågan

Den mest svårlösta delen gäller Irans lager av anrikat uran och landets möjlighet att fortsätta anrika uran. USA har föreslagit ett 20-årigt stopp för all anrikning, medan Iran har svarat med ett uppehåll på tre till fem år .

Parterna är också oense om vad som ska hända med det höganrikade uranet. Washington vill att det förs ut ur Iran helt. Teheran har i stället föreslagit att materialet späds ut eller behålls i Iran under övervakning av Internationella atomenergiorganet, IAEA .

Trump sade den 24 maj att avtalet ”inte ens är färdigförhandlat ännu” och att ingen uppgörelse får ge Iran ”en tydlig och öppen väg till ett kärnvapen” . Amerikanska förhandlare ska enligt rapporter ha krävt att 400 kilogram uran förs till USA och att den operativa kärnverksamheten begränsas till en enda anläggning .

3. Tillfälligt avtal eller heltäckande fred?

Efter att Islamabad-samtalen kollapsade i mitten av april sänkte båda sidor ambitionsnivån. I stället för att försöka lösa alla frågor i ett omfattande fredsavtal började de fokusera på ett tillfälligt memorandum . Skälet var framför allt att de inte kunde överbrygga skillnaderna i kärnfrågan.

USA:s rapporterade villkor omfattar bland annat att landet inte ska betala ersättning för krigsskador, att en betydande del av sanktionssystemet ska finnas kvar, att en full regional vapenvila ska kopplas till framsteg i kärnsamtalen och att begränsningarna av Irans ballistiska robotprogram ska utvidgas .

Iran kräver däremot fullständiga sanktionslättnader och har avvisat villkor som landet uppfattar som ensidiga eftergifter utan bindande garantier .

4. Djup ömsesidig misstro

Araghchi har upprepade gånger sagt att det råder ”noll tillit till USA” . Det ligger bakom Teherans krav på indirekta samtal, stegvisa förtroendeskapande åtgärder och garantier innan de mest känsliga frågorna kan avgöras.

Washington har samtidigt signalerat att tiden arbetar till USA:s fördel. Trump har sagt att sjöblockaden ska ligga kvar med ”full kraft” tills ett avtal har nåtts, certifierats och undertecknats .

Den obalansen gör ett tillfälligt MoU politiskt känsligt i båda huvudstäderna. Iran vill se garantier innan landet gör större eftergifter, medan USA vill behålla trycket tills ett slutligt och verifierbart avtal är på plats.

Vad händer nu?

Det föreslagna 60-dagarsramverket kan ses som en praktisk hållpunkt: ett sätt att frysa den militära konfrontationen och skjuta upp de svåraste frågorna till fortsatta samtal.

För Iran skulle ett öppnat Hormuzsund och möjligheten att sälja olja ge ett snabbt ekonomiskt andrum. Blockaden uppges kosta landet omkring 400 miljoner dollar om dagen i uteblivna intäkter . För USA skulle en uppgörelse minska det omedelbara hotet mot sjöfarten i Persiska viken och skapa en särskild kanal för kärnförhandlingar .

Men ramverkets framtid avgörs i slutänden av politiska godkännanden som ännu saknas. Araghchis tal om en ”slutlig formel” visar att båda sidor tycks förstå att det diplomatiska utrymmet är begränsat.

Det största gapet handlar därför inte längre bara om avtalets tekniska utformning. Den verkliga prövningen blir i vilken ordning och på vilka villkor de svåraste eftergifterna ska göras – om Libanon, urananrikningen och sanktionerna. Där avgörs om en tillfällig överenskommelse kan hålla, eller om kriget går in i en ny fas.