Ryssland bygger om sina produktionslinjer från långsammare propellerdrivna drönare till turbojetdrivna Geran-4 och Geran-5, som är svårare för ukrainskt luftvärn att stoppa på grund av sin högre hastighet . Detta är ett taktiskt svar på Ukrainas allt bättre förmåga att skjuta ner de äldre Geran-2-modellerna med kolvmotorer
. Geran-5 bär en stridsspets på 90 kilo och uppges ha en räckvidd på cirka 1 000 kilometer
.
I en betydande utveckling har Ryssland stoppat serieproduktionen av den aeroballistiska roboten Kh-47M2 Kinzhal och sjömålsroboten Kh-32 i april 2026, efter att ha bedömt deras stridseffektivitet som dålig . Biträdande HUR-chefen generalmajor Vadym Skibitsky bekräftade att raketbränsle, komponenter och produktionskapacitet som tidigare använts för Kinzhal nu omdirigeras för att öka tillverkningen av Iskander-M och andra ballistiska robotar
. Trots detta överskrider Ryssland sina totala robotproduktionsmål och uppnår 110–120 procent av månadsplanerna
.
Ukrainska långdistansattacker mot rysk industrinfrastruktur – oljeraffinaderier, hamnar och fabriker – har drivit en massiv ökning av kommersiell upphandling av drönarjaktutrustning. Under första halvåret 2026 spenderade ryska företag 441,3 miljoner rubel (cirka 5,34 miljoner dollar) på utrustning för att bekämpa drönare, en ökning med 6,6 gånger jämfört med samma period 2025, enligt data från upphandlingssystemet Tenderplan som rapporterats av Vedomosti .
Den ryska regeringen har också infört lagstiftning som tillåter centralbanken, Sberbank och andra institutioner att beväpna personal mot drönare, och flyttar alltmer av kostnadsbördan för luftvärn över på privata företag . Carnegie Endowment har beskrivit dessa kostnader som en ”oregistrerad skatt på intäkter” för ryska företag
.
Kriget har gått in i en självförstärkande cykel:
Nettoresultatet är en accelererande kapprustning: Rysslands drönarproduktion (tiotusentals årligen) vida överstiger tillväxten i försvarskapacitet på någon sida, och bägge sidor utvecklar snabbt nya anfalls- och motmedelstekniker.