Iran har bekräftat att man skickat svar på amerikanska förslag via pakistanska medlare, vilket fortsätter mönstret med indirekta förhandlingar mellan de två länderna.
I slutskedet har Qatar anslutit sig till medlingen. Enligt uppgifter från källor med insyn i samtalen reste ett qatariskt förhandlingsteam till Teheran den 22 maj i samordning med Washington för att försöka lösa de kvarvarande meningsskiljaktigheterna och driva fram ett slutgiltigt avtal.
Även om dokumentet inte offentliggjorts officiellt, beskriver flera rapporter ett ramverk som bygger på flera centrala punkter:
Utkastet innebär ett omedelbart och fullständigt eldupphör på alla fronter. Båda sidor skulle upphöra med militära operationer och avstå från att attackera militär, civil eller ekonomisk infrastruktur.
Vissa uppgifter nämner också bestämmelser om att avsluta fientlig propaganda och den så kallade ”mediekrigföringen” som en del av nedtrappningen.
En av de viktigaste punkterna är garantier för fri sjöfart i Persiska viken, Hormuzsundet och Omanbukten. Ungefär en femtedel av världens olja passerar genom Hormuzsundet, vilket gör frågan central för den globala energiförsörjningen.
Ramverket ska enligt uppgift inrätta en gemensam mekanism för att övervaka genomförandet av avtalet och hantera eventuella överträdelser. Syftet är att förhindra nya sammanstötningar och bevara den regionala stabiliteten.
Sanktionslättnaderna ska ske i faser. I stället för ett omedelbart hävande av alla ekonomiska påtryckningar skulle USA lyfta sanktionerna steg för steg i takt med att Iran efterlever avtalet. Den trappade processen speglar de långvariga skillnaderna mellan parterna om takt och omfattning.
Trots att diplomater rapporterar framsteg återstår flera kontroversiella frågor som fortfarande kan fälla avtalet.
Den svåraste frågan gäller Irans kärnprogram, särskilt lagret av höganrikat uran. USA kräver att Iran tar itu med anrikning och kärnvapenfrågan, medan iranska ledare signalerat motstånd mot att skicka det anrikade urat utomlands eller montera ned nyckeldelar av programmet. Skillnaderna i anrikningsfrågan är bland de främsta hindren.
En annan stor tvistefråga är reglerna för Hormuzsundet. USA vill ha garanterad, obegränsad sjöfart. Iran har föreslagit villkor för att återöppna leden, däribland att ta ut avgifter av passerande fartyg – ett förslag som Washington avvisat.
Även Irans ballistiska robotprogram och regionala säkerhetsåtaganden är uppe på bordet, men de senaste rapporterna pekar på att kärnvapenfrågan och Hormuzreglerna är de omedelbara flaskhalsarna.
Trots de olösta tvistefrågorna menar diplomater och tjänstemän att ett avtal kan komma snabbt av flera skäl.
För det första verkar parterna redan vara överens om stora delar av ramverket – särskilt vapenvilans struktur, sjöfartsgarantierna och övervakningsmekanismen – vilket lämnar en mindre uppsättning politiskt känsliga frågor kvar att lösa.
För det andra har Iran signalerat att det senaste USA-förslaget ”minskat klyftorna i viss utsträckning”, vilket tyder på att tidigare oenighet har minskat.
Slutligen indikerar Qatars närvaro i Teheran ett intensivt slutskede av diplomatin som syftar till att överbrygga de sista skillnaderna.
Ändå varnar tjänstemän för att samtalen fortfarande är sköra. De kvarvarande dispyterna – särskilt om uran och kontrollen av Hormuzsundet – är politiskt explosiva och kan fortfarande hindra ett slutavtal, även om större delen av ramverket redan är på plats.
Just nu är parterna närmare en överenskommelse än vid någon tidigare punkt i den pågående krisen, men den slutliga utgången avgörs av om de kan lösa de sista – och mest kritiska – frågorna.
Iran har bekräftat att man skickat svar på amerikanska förslag via pakistanska medlare, vilket fortsätter mönstret med indirekta förhandlingar mellan de två länderna.
I slutskedet har Qatar anslutit sig till medlingen. Enligt uppgifter från källor med insyn i samtalen reste ett qatariskt förhandlingsteam till Teheran den 22 maj i samordning med Washington för att försöka lösa de kvarvarande meningsskiljaktigheterna och driva fram ett slutgiltigt avtal.
Även om dokumentet inte offentliggjorts officiellt, beskriver flera rapporter ett ramverk som bygger på flera centrala punkter:
Utkastet innebär ett omedelbart och fullständigt eldupphör på alla fronter. Båda sidor skulle upphöra med militära operationer och avstå från att attackera militär, civil eller ekonomisk infrastruktur.
Vissa uppgifter nämner också bestämmelser om att avsluta fientlig propaganda och den så kallade ”mediekrigföringen” som en del av nedtrappningen.
En av de viktigaste punkterna är garantier för fri sjöfart i Persiska viken, Hormuzsundet och Omanbukten. Ungefär en femtedel av världens olja passerar genom Hormuzsundet, vilket gör frågan central för den globala energiförsörjningen.
Ramverket ska enligt uppgift inrätta en gemensam mekanism för att övervaka genomförandet av avtalet och hantera eventuella överträdelser. Syftet är att förhindra nya sammanstötningar och bevara den regionala stabiliteten.
Sanktionslättnaderna ska ske i faser. I stället för ett omedelbart hävande av alla ekonomiska påtryckningar skulle USA lyfta sanktionerna steg för steg i takt med att Iran efterlever avtalet. Den trappade processen speglar de långvariga skillnaderna mellan parterna om takt och omfattning.
Trots att diplomater rapporterar framsteg återstår flera kontroversiella frågor som fortfarande kan fälla avtalet.
Den svåraste frågan gäller Irans kärnprogram, särskilt lagret av höganrikat uran. USA kräver att Iran tar itu med anrikning och kärnvapenfrågan, medan iranska ledare signalerat motstånd mot att skicka det anrikade urat utomlands eller montera ned nyckeldelar av programmet. Skillnaderna i anrikningsfrågan är bland de främsta hindren.
En annan stor tvistefråga är reglerna för Hormuzsundet. USA vill ha garanterad, obegränsad sjöfart. Iran har föreslagit villkor för att återöppna leden, däribland att ta ut avgifter av passerande fartyg – ett förslag som Washington avvisat.
Även Irans ballistiska robotprogram och regionala säkerhetsåtaganden är uppe på bordet, men de senaste rapporterna pekar på att kärnvapenfrågan och Hormuzreglerna är de omedelbara flaskhalsarna.
Trots de olösta tvistefrågorna menar diplomater och tjänstemän att ett avtal kan komma snabbt av flera skäl.
För det första verkar parterna redan vara överens om stora delar av ramverket – särskilt vapenvilans struktur, sjöfartsgarantierna och övervakningsmekanismen – vilket lämnar en mindre uppsättning politiskt känsliga frågor kvar att lösa.
För det andra har Iran signalerat att det senaste USA-förslaget ”minskat klyftorna i viss utsträckning”, vilket tyder på att tidigare oenighet har minskat.
Slutligen indikerar Qatars närvaro i Teheran ett intensivt slutskede av diplomatin som syftar till att överbrygga de sista skillnaderna.
Ändå varnar tjänstemän för att samtalen fortfarande är sköra. De kvarvarande dispyterna – särskilt om uran och kontrollen av Hormuzsundet – är politiskt explosiva och kan fortfarande hindra ett slutavtal, även om större delen av ramverket redan är på plats.
Just nu är parterna närmare en överenskommelse än vid någon tidigare punkt i den pågående krisen, men den slutliga utgången avgörs av om de kan lösa de sista – och mest kritiska – frågorna.