Sex månader efter Operation Roaring Lion: Iran-kriget har övergått i en instabil paus

Sex månader efter att Israel och USA inledde samordnade attacker mot Iran den 28 februari har konflikten varken lett till en avgörande uppgörelse eller en stabil fred. Israel och Washington beskriver operationen som en nödvändig förebyggande kampanj mot Irans kärn- och robotkapacitet. Teheran svarade med attacker mot Israel och mål i regionen. Ett memorandum som slöts i juni öppnade tillfälligt för diplomati, men löpte ut i augusti när förhandlingarna körde fast. 1718

Det mest träffande sättet att beskriva läget är därför en instabil paus. Avskräckning och ekonomiska påtryckningar präglar fortfarande utvecklingen, samtidigt som Israel säger att landet kan slå till igen även om Washington och Teheran når en ny överenskommelse.

Därför inledde Israel och USA attackerna

Israel beskrev Operation Roaring Lion som en samordnad insats med den amerikanska militären. Målet sades vara att försvaga Irans ledarskap och militära infrastruktur samt att undanröja det som Israel kallade ett existentiellt hot mot landet, regionen och omvärlden. 3444 Reuters rapporterade att Israel framställde attacken som förebyggande och att den inleddes samtidigt som diplomatin kring Irans kärnprogram redan var på väg att bryta samman. 51

De rapporterade målen omfattade ledningscentraler, luftförsvar, robotanläggningar, marina tillgångar och kärnteknisk infrastruktur. 3743 I de inledande attackerna dödades också Irans högste ledare Ali Khamenei, enligt iranska statliga medier som Reuters hänvisade till. 50

Detta beskriver de argument som regeringarna bakom operationen använde. Det fastställer däremot inte att attackerna permanent slog ut Irans kärn- eller robotkapacitet – en fråga som fortfarande står i centrum för den efterföljande diplomatin.

Iran slog tillbaka – men slagfältets siffror är omstridda

Iran svarade med robot- och drönarattacker mot Israel, amerikanska styrkor och mål i flera länder i regionen. Reuters rapporterade senare att Iran använde långdistansrobotar och att en attack skadade dussintals människor nära en israelisk kärnteknisk anläggning. 49 Reuters uppgav också att Iran avfyrade hundratals robotar och drönare efter det första anfallet. 50

Mer exakta uppgifter – bland annat påståenden om över 200 robotar och drönare, 11 döda och fler än 140 skadade – är inte konsekvent belagda av de starkaste källorna i materialet. De bör därför beskrivas som rapporterade krigsuppgifter, inte som fastställda totalsiffror.

Samma försiktighet krävs kring påståendena om den iranska flottan. Uppgifterna om att den förstörts och de iranska dementierna är två motstridiga berättelser; det tillgängliga materialet verifierar inte oberoende någon av sidornas fullständiga version. Den mest hållbara slutsatsen är att den inledande kampanjen orsakade allvarliga skador på Irans militära infrastruktur, men inte visade att Iran hade förlorat all förmåga att slå tillbaka.

Civila och regionala följder

Striderna vidgade säkerhetsriskerna långt utanför de tre huvudaktörerna. Amerikansk personal och amerikanska baser, Israel, Gulfstaterna, sjöfarten och energiinfrastrukturen blev potentiella mål eller påtryckningspunkter. Reuters rapporterade att iranska attacker nådde minst sju länder där USA har militärbaser. Andra rapporter beskrev dödsoffer i Israel och Förenade Arabemiraten. 5057

Det är svårt att verifiera civila förluster under ett pågående krig. BBC hänvisade till människorättsgruppen Human Rights Activists in Iran, som uppgav att 1 407 människor hade dödats i Iran, däribland 214 barn, men betonade samtidigt begränsningarna i den oberoende kontrollen av siffrorna. 52 Andra källor anger betydligt högre eller lägre totalsiffror. Det är därför viktigt att ange vem som står bakom en uppgift i stället för att presentera den som slutgiltig.

Därför blev Hormuzsundet en nyckelfråga

Konflikten gjorde Hormuzsundet till både militär brännpunkt och diplomatiskt förhandlingskort. Farleden är central för energitransporterna från Gulfregionen. Hot mot den fria passagen ökade därför riskerna för Gulfstaterna, handelsfartyg och de globala energimarknaderna.

Att öppna sundet på nytt var en central del av det amerikansk-iranska memorandumet i juni. Överenskommelsen skulle också stoppa striderna och skapa tid för förhandlingar om Irans kärnprogram och sanktionslättnader. 172024 Fokus på sjöfarten visade att krigets konsekvenser inte begränsades till robotutväxlingar: tillgången till farleden och ekonomiska påtryckningar hade blivit en del av konfliktens strategiska kärna.

Källorna stöder slutsatsen att kriget förvärrade Irans ekonomiska problem och ökade trycket mot landet. De ger däremot inte tillräckligt tillförlitligt underlag för en exakt inflationssiffra, produktionsminskning eller nivå på den civila nöden. Sådana uppgifter bör därför hanteras med försiktighet.

Vad juniöverenskommelsen uppnådde – och lämnade olöst

Pakistan och Qatar bidrog till att förhandla fram ett 14-punktsmemorandum mellan USA och Iran som trädde i kraft i juni. Det var tänkt att stoppa de militära operationerna, hantera de ömsesidiga blockaderna av Hormuzsundet och inleda en 60 dagar lång förhandlingsprocess. 171920

Överenskommelsen var betydelsefull eftersom den ersatte en omedelbar upptrappning med en ram för samtal. Men den sköt de svåraste frågorna på framtiden i stället för att lösa dem. Dit hörde:

• omfattningen av begränsningarna av Irans kärnprogram och hur de skulle verifieras;
• sanktionslättnader och de ekonomiska villkoren i en eventuell uppgörelse;
• Irans ballistiska missilprogram;
• den framtida statusen för Hormuzsundet; och
• Israels roll i, och skyldigheter enligt, en amerikansk-iransk överenskommelse.

The Guardian rapporterade att ramverket inte innehöll några begränsningar av Irans ballistiska robotar. 6 En analys från Arms Control Association beskrev på motsvarande sätt memorandumet som en icke-kärnteknisk överenskommelse som i sig inte stängde Irans vägar mot kärnvapen, även om den kunde ha skapat en väg tillbaka till verifierbara förhandlingar. 11

När memorandumet presenterades varnade Reuters för att det skulle bli betydligt svårare att omvandla den preliminära förståelsen till ett permanent avtal. 17 Den bedömningen besannades när memorandumet löpte ut den 17 augusti efter att samtalen tappat fart. 18

Varför Israel anser att ett avtal mellan USA och Iran kanske inte räcker

Israels hållning har blivit ett av de största hindren för en varaktig uppgörelse. Energiminister Eli Cohen sade att Israel skulle slå till mot Iran igen om Teheran återuppbyggde sitt kärn- eller ballistiska missilprogram – även om Iran samtidigt nådde ett avtal med USA. 57

Det speglar ett grundläggande gap mellan Washingtons diplomatiska linje och Israels säkerhetsdoktrin. Ett amerikansk-iranskt avtal skulle kunna begränsa kärnteknisk verksamhet eller öppna sjöfartsleder, men Israel har signalerat att landet vill behålla möjligheten att agera på egen hand om de iranska förmågorna åter byggs upp.

Detta är särskilt viktigt eftersom ramverket från juni inte begränsade Irans ballistiska missilprogram, vilket The Guardian framhöll. 6 Även ett framgångsrikt avtal skulle därför behöva hantera mer än vad Iran lovar. Det måste också stå klart om Israel anser avtalet tillräckligt och om trovärdig kontroll kan förhindra att tvister blir förevändning för nya attacker.

Vad Washingtons skifte mot påtryckningar betyder

Washingtons offentliga linje har kombinerat hot om nya militära insatser med villkorad återhållsamhet. I augusti sade president Donald Trump att USA skulle avstå från en ny attack om ett snabbt avtal kunde begränsa Irans kärnambitioner och öppna Hormuzsundet. 1

Strategin prioriterar ekonomiska påtryckningar och tvångsdiplomati framför en omedelbar ny offensiv, men hotet om våld försvinner inte. Teheran har samtidigt framställt förhandlingarna och sin fortsatta militära kapacitet som bevis på att landet inte besegrats. Dessa oförenliga tolkningar gör det svårt att bygga förtroende eller enas om hur efterlevnaden ska se ut.

Den mest sannolika vägen framåt

På kort sikt är utsikterna därför inte en heltäckande fredsuppgörelse, utan en instabil och påtvingad paus. De inledande attackerna försvagade Irans ledningsstruktur och militära infrastruktur, men vedergällningen visade att konflikten kunde spridas över gränserna och hota sjöfart och energiflöden. Juniöverenskommelsen visade att regional medling kunde skapa ett tillfälligt ramverk, men dess utgång visade också hur lite enighet som finns kring de grundläggande frågorna.

En varaktig uppgörelse skulle kräva mer än ett eldupphör. Den skulle behöva innehålla verifierbara begränsningar av Irans kärnprogram, en fungerande sanktionslösning, tydlighet kring ballistiska robotar, säker passage genom Hormuzsundet och en mekanism som hindrar ensidiga israeliska angrepp från att starta om kriget. Tills dessa frågor är besvarade kan diplomatin minska risken för upptrappning – men inte undanröja den.