Lyftning av den 124 meter långa megaraketen

Flygningen inleddes kl. 06:30 svensk tid (05:30 lokal tid) när den tvåstegsraketen lyfte från Starbase, Texas, driven av 33 metandrivna Raptor-motorer på Super Heavy-steget.

Denna uppskjutning var betydelsefull eftersom den var den första med Starship V3-designen, som innefattar en omfattande omdesign av raketen, inklusive uppgraderade Raptor 3-motorer och infrastruktur byggd för snabbare och tätare uppskjutningar.

Testet var också den första Starship-uppskjutningen från SpaceX:s nybyggda Pad 2 vid Starbase, en del av företagets ansträngning att skala upp programmet mot operativa uppdrag.

Stegseparering och boosterhaveri

Några minuter efter lyftningen genomförde farkosten en lyckad stegseparering. Den övre Starship-steget fortsatte sin bana mot rymden medan Super Heavy-boostern började manövrera tillbaka mot en planerad simulerad landningszon i Mexikanska golfen.

Under sin återfärd stötte boostern dock på ett kritiskt problem. Dess motorer misslyckades med att tändas igen för den nödvändiga retardationsbränningen för att kontrollera nedstigningen. Utan bränningen tappade steget kontrollen och störtade ner i Mexikanska golfen, där det troligen bröts sönder eller exploderade.

Starship når rymden trots motorförlust

Medan boostern misslyckades med sin återfärd, fortsatte Starships övre steg sitt uppdrag.

Under uppstigningen stängdes en av Starships sex Raptor-motorer av, men rymdfarkosten förblev stabil och nådde ändå rymden.

Väl i rymden genomförde Starship ett av uppdragets viktigaste mål: att skicka ut testnyttolaster avsedda att simulera framtida Starlink-uppskjutningar. Farkosten släppte:

• 20 Starlink-satellitsimulatorer, som representerar storleken och massan av framtida nyttolaster
• Två modifierade Starlink-satelliter utrustade för att samla in bilder och data om Starship:s värmesköld under återinträde

Dessa lasttester hjälper SpaceX att validera hårdvara för att så småningom kunna skjuta upp stora partier av nästa generations Starlink-satelliter.

Återinträde och slutligt nedslag

Efter att ha genomfört sina mål i rymden påbörjade Starship sin nedstigning mot en planerad nedslagszon i Indiska oceanen.

Rymdfarkosten återinträdde framgångsrikt i jordens atmosfär och följde sin planerade landningsprofil. Men farkosten exploderade under eller omedelbart efter nedslaget i havet, vilket avslutade uppdraget.

Trots detta visade flygningen ändå på viktiga förmågor – inklusive uppstigning i omloppsbana, utplacering av nyttolaster och atmosfäriskt återinträde – viktiga steg mot operativa uppdrag.

Förseningar före flygningen

Debutflygningen av Starship V3 skedde inte vid första försöket. SpaceX siktade initialt på mitten av maj 2026 men stötte på flera förseningar.

Ett uppskjutningsförsök den 21 maj avbröts strax före lyftningen på grund av ett problem med marksystemet vid uppskjutningstornet, vilket tvingade företaget att återställa nedräkningen och försöka igen nästa dag.

Uppdraget lyfte slutligen framgångsrikt den 22 maj, efter att man åtgärdat problemet och återställt nedräkningssekvensen.

Varför Starship V3-testet är viktigt

Även med förlusten av boostern och förstörelsen av farkosten vid nedslaget ansågs testet i stort sett vara framgångsrikt eftersom det validerade många nya delar av Starship V3-arkitekturen.

Det uppgraderade systemet är centralt för flera stora mål:

• Att skjuta upp stora mängder nästa generations Starlink-satelliter för att utöka SpaceX:s globala internetnätverk.
• Att stödja NASA:s Artemis-program, som planerar att använda Starship som en månlandare för framtida månuppdrag.
• Att utveckla helt återanvändbara raketer som kan möjliggöra långvariga uppdrag till Mars.

Flygningen ägde också rum när SpaceX närmar sig en möjlig börsintroduktion, vilket gör framsteg med Starship till en viktig signal för företagets långsiktiga strategi.

Sammanfattning

Den första flygningen av Starship V3 visade både löftet och riskerna med SpaceX:s ambitiösa raketprogram. Farkosten nådde framgångsrikt rymden, skickade ut nyttolaster och testade kritiska system – men den förlorade också sin booster och slutade med att rymdfarkosten förstördes vid nedslaget.

För SpaceX ger varje testflygning dock data som behövs för att förfina designen. I takt med att företaget fortsätter sin snabba utveckling kommer lärdomarna från Flight 12 att forma nästa generation av Starship-uppdrag som syftar till satellituppsättningar, månlandningar och så småningom mänskliga resor till Mars.

Lyftning av den 124 meter långa megaraketen

Flygningen inleddes kl. 06:30 svensk tid (05:30 lokal tid) när den tvåstegsraketen lyfte från Starbase, Texas, driven av 33 metandrivna Raptor-motorer på Super Heavy-steget.

Denna uppskjutning var betydelsefull eftersom den var den första med Starship V3-designen, som innefattar en omfattande omdesign av raketen, inklusive uppgraderade Raptor 3-motorer och infrastruktur byggd för snabbare och tätare uppskjutningar.

Testet var också den första Starship-uppskjutningen från SpaceX:s nybyggda Pad 2 vid Starbase, en del av företagets ansträngning att skala upp programmet mot operativa uppdrag.

Stegseparering och boosterhaveri

Några minuter efter lyftningen genomförde farkosten en lyckad stegseparering. Den övre Starship-steget fortsatte sin bana mot rymden medan Super Heavy-boostern började manövrera tillbaka mot en planerad simulerad landningszon i Mexikanska golfen.

Under sin återfärd stötte boostern dock på ett kritiskt problem. Dess motorer misslyckades med att tändas igen för den nödvändiga retardationsbränningen för att kontrollera nedstigningen. Utan bränningen tappade steget kontrollen och störtade ner i Mexikanska golfen, där det troligen bröts sönder eller exploderade.

Starship når rymden trots motorförlust

Medan boostern misslyckades med sin återfärd, fortsatte Starships övre steg sitt uppdrag.

Under uppstigningen stängdes en av Starships sex Raptor-motorer av, men rymdfarkosten förblev stabil och nådde ändå rymden.

Väl i rymden genomförde Starship ett av uppdragets viktigaste mål: att skicka ut testnyttolaster avsedda att simulera framtida Starlink-uppskjutningar. Farkosten släppte:

• 20 Starlink-satellitsimulatorer, som representerar storleken och massan av framtida nyttolaster
• Två modifierade Starlink-satelliter utrustade för att samla in bilder och data om Starship:s värmesköld under återinträde

Dessa lasttester hjälper SpaceX att validera hårdvara för att så småningom kunna skjuta upp stora partier av nästa generations Starlink-satelliter.

Återinträde och slutligt nedslag

Efter att ha genomfört sina mål i rymden påbörjade Starship sin nedstigning mot en planerad nedslagszon i Indiska oceanen.

Rymdfarkosten återinträdde framgångsrikt i jordens atmosfär och följde sin planerade landningsprofil. Men farkosten exploderade under eller omedelbart efter nedslaget i havet, vilket avslutade uppdraget.

Trots detta visade flygningen ändå på viktiga förmågor – inklusive uppstigning i omloppsbana, utplacering av nyttolaster och atmosfäriskt återinträde – viktiga steg mot operativa uppdrag.

Förseningar före flygningen

Debutflygningen av Starship V3 skedde inte vid första försöket. SpaceX siktade initialt på mitten av maj 2026 men stötte på flera förseningar.

Ett uppskjutningsförsök den 21 maj avbröts strax före lyftningen på grund av ett problem med marksystemet vid uppskjutningstornet, vilket tvingade företaget att återställa nedräkningen och försöka igen nästa dag.

Uppdraget lyfte slutligen framgångsrikt den 22 maj, efter att man åtgärdat problemet och återställt nedräkningssekvensen.

Varför Starship V3-testet är viktigt

Även med förlusten av boostern och förstörelsen av farkosten vid nedslaget ansågs testet i stort sett vara framgångsrikt eftersom det validerade många nya delar av Starship V3-arkitekturen.

Det uppgraderade systemet är centralt för flera stora mål:

• Att skjuta upp stora mängder nästa generations Starlink-satelliter för att utöka SpaceX:s globala internetnätverk.
• Att stödja NASA:s Artemis-program, som planerar att använda Starship som en månlandare för framtida månuppdrag.
• Att utveckla helt återanvändbara raketer som kan möjliggöra långvariga uppdrag till Mars.

Flygningen ägde också rum när SpaceX närmar sig en möjlig börsintroduktion, vilket gör framsteg med Starship till en viktig signal för företagets långsiktiga strategi.

Sammanfattning

Den första flygningen av Starship V3 visade både löftet och riskerna med SpaceX:s ambitiösa raketprogram. Farkosten nådde framgångsrikt rymden, skickade ut nyttolaster och testade kritiska system – men den förlorade också sin booster och slutade med att rymdfarkosten förstördes vid nedslaget.

För SpaceX ger varje testflygning dock data som behövs för att förfina designen. I takt med att företaget fortsätter sin snabba utveckling kommer lärdomarna från Flight 12 att forma nästa generation av Starship-uppdrag som syftar till satellituppsättningar, månlandningar och så småningom mänskliga resor till Mars.