Latviens varning: Rysslands hybridkrig mot Europa pågår redan

Det förklarar varför händelser som först verkar sakna samband – en cyberoperation, ett misstänkt fel i infrastrukturen, en desinformationskampanj eller en oklar drönarobservation – bedöms som delar av ett större säkerhetsproblem. Samtidigt är det ofta svårt att fastställa vem som ligger bakom en incident. Att något har tillskrivits Ryssland innebär inte att ansvaret i varje enskilt fall har bevisats offentligt eller prövats i domstol.

Därför har drönare blivit en central säkerhetsfråga

Drönare är relativt billiga, flexibla och svåra att upptäcka och bekämpa när de flyger på låg höjd. Europeiska militärer har varnat för att rysk drönaraktivitet också kan användas för att kartlägga luftförsvar och hitta svaga punkter.

Frågan gäller därför mer än om en viss drönare har korsat en gräns. Upprepade intrång eller misstänkta spaningsflygningar kan avslöja brister i övervakning, låghöjdsradar, reaktionstider och skydd mot mindre obemannade farkoster. Rapporter om luftrummet i norra och östra Europa har på liknande sätt pekat på luckor i luftförsvaret och behovet av ett starkare skydd och en tydligare avskräckning.

Det finns däremot inget tillräckligt offentligt underlag för det mer specifika påståendet att Ryssland kommer att använda ”ukrainska drönare” mot europeisk kritisk infrastruktur. Ett sådant scenario kan förekomma i rapportering om möjliga provokationer, men bör behandlas som en obekräftad möjlighet – inte som ett fastslaget faktum.

Den viktiga brasklappen: hybrid eskalering är inte en förestående invasion

Rinkēvičs har skiljt mellan Rysslands förmåga att genomföra mindre operationer och dess förmåga att inleda en fullskalig invasion av Natos östra flank. I en intervju med TVP World sade han att Ryssland i nuläget inte har den militära kapaciteten för en sådan invasion, men fortfarande kan genomföra små eller medelstora operationer.

Den skillnaden är avgörande. De offentliga uppgifterna stöder en oro för sabotage, cyberpåverkan, desinformation och begränsade provokationer. De visar inte att Ryssland har fattat beslut om att invadera de baltiska staterna eller att en omfattande konventionell attack är nära förestående.

Den mer omedelbara strategiska risken är i stället en begränsad och förnekbar aktion som skapar oenighet inom Nato: tillräckligt allvarlig för att testa alliansen, men tillräckligt oklar för att försvåra ett gemensamt svar.

Därför har nya amerikanska underrättelseuppgifter ökat oron

Nya medierapporter, baserade på amerikanska underrättelsebedömningar, säger att Vladimir Putin kan försöka testa Natos beslutsamhet under de kommande åren. Scenarierna uppges sträcka sig från en cyberattack till ett mindre markintrång, med målet att pröva alliansens enighet och dess åtagande enligt artikel 5.

Andra rapporter placerar den möjliga perioden mellan hösten 2026 och 2029 och pekar ut de baltiska staterna och Polen som de mest sannolika områdena för ett sådant test. Det rör sig om bedömningar av möjliga scenarier baserade på sekretessbelagd information – inte prognoser om att en attack faktiskt kommer att inträffa under perioden.

För länder på Natos östra flank är logiken ändå oroande. En begränsad aktion mot kritisk infrastruktur, territorium, kommunikationer eller transportleder skulle kunna syfta till att tvinga allierade att ta ställning till hur långt de är beredda att gå. Därför blir motståndskraft och snabb samordning en del av avskräckningen: ju svårare det är att skapa förvirring eller utnyttja nationella skillnader, desto mindre attraktivt blir ett begränsat test.

Litauen vill korta transittiden till Kaliningrad

Litauens system för förenklad transit mellan Ryssland och Kaliningrad bygger på EU-arrangemang från 2003. Systemet använder bland annat dokumenten Facilitated Transit Document och Facilitated Rail Transit Document. Den fastställda maximala tiden för viss vägtransit är 24 timmar.

Arvydas Anušauskas, ledamot av Litauens parlament Seimas och tidigare försvarsminister, har föreslagit ändringar i den litauiska gränslagstiftningen som skulle minska den tillåtna transittiden för ryska medborgare till sex timmar. Han menar att åtgärden skulle göra reglerna lättare att kontrollera utan att Litauen ensidigt skriver om EU-ramverket. Undantag för exempelvis olyckor, fordonsproblem, köer vid gränsen och extremt väder skulle fortsatt vara relevanta inom de befintliga reglerna.

Förslaget kommer efter en rapporterad ökning av både trafiken och överträdelserna. Nästan 13 000 personbilar med ryska registreringsskyltar använde förenklade transitdokument under 2025, medan antalet dokumenterade överträdelser ökade från 360 år 2024 till 1 493 år 2025.

Siffrorna används som argument för att en kortare tidsgräns och automatisk övervakning skulle göra otillåtna stopp eller avvikelser lättare att upptäcka. De visar däremot inte i sig att personer som passerar genom landet ägnar sig åt spionage eller sabotage. Säkerhetsargumentet handlar om minskad exponering och bättre kontroll – inte om att behandla varje resenär som en underrättelseoperatör.

Vad kan länderna på östra flanken göra?

För Lettland, Litauen, Estland och Polen handlar det praktiska svaret om gemensam riskminskning, inte om att förutsäga ett oundvikligt krig. Prioriteringarna är bland annat:

• att integrera luftförsvar och system mot drönare;
• att förbättra övervakningen av gränser, transportleder och transit kopplad till Kaliningrad;
• att skydda energi, kommunikationer, hamnar, järnvägar och annan kritisk infrastruktur;
• att snabbt dela underrättelser mellan nationella myndigheter och Nato; samt
• att samordna nationella begränsningar genom EU, så att skillnader mellan länder inte skapar luckor som kan utnyttjas.

Nato och europeiska regeringar försöker också involvera privata aktörer – från cybersäkerhetsföretag till energibolag och andra infrastrukturoperatörer – i arbetet mot hybridhot.

Rinkēvičs varning bör därför främst läsas som en uppmaning att erkänna en redan pågående säkerhetskamp innan den passerar tröskeln till konventionellt krig. De offentliga uppgifterna pekar på ihållande fientlig aktivitet och allvarliga sårbarheter. Däremot saknas offentliga belägg för en nära förestående fullskalig invasion. Den centrala utmaningen är att stärka försvar och sammanhållning utan att göra möjliga underrättelsescenarier till säkra påståenden.