Rysslands nya drönarnätverk är byggt för storskaliga attacker – och kan nå Nato

Minst 59 skenor har identifierats i nätverket. Ungefär 20 bedöms vara tillräckligt långa för större och nyare Geran-modeller. Sju av de tio platserna ska dessutom ha använts i samband med senare attacker mot Kyiv. Det knyter utbyggnaden till Rysslands pågående krigföring, snarare än till enbart en framtida möjlighet.

Basen vid Tsimbulova i den ryska Oryolregionen illustrerar förändringen. Satellitrapportering visar två skenor som uppges vara omkring 85 meter långa – en möjlig anpassning för jetdrivna drönare.

Därför är utspridda baser viktiga för Ukraina

Fler uppskjutningsplatser ger Ryssland fler sätt att planera och genomföra attacker. Samtidigt blir det svårare för Ukraina att lokalisera och slå mot hela infrastrukturen. Basernas närhet till Ukraina kan också minska flygsträckan, vilket gör det lättare att skicka stora vågor av drönare och tvingar luftförsvaret att hantera ett bredare och mindre förutsägbart hot.

Trycket syntes tydligt under nattens attack den 16–17 augusti. Ukrainas flygvapen uppgav att Ryssland skickade 128 drönare av typen Shahed, Gerbera och Parodiya från riktningarna Kursk, Oryol, Primorsko-Akhtarsk och det ockuperade Donetsk. Ukraina sade att 106 neutraliserades, medan träffar registrerades på 14 platser.

Begreppet ”neutraliserade” omfattar drönare som skjutits ned eller slagits ut med luftvärn och elektronisk krigföring. Det betyder inte att varje hot förstördes innan det hann orsaka skada. Siffrorna visar därför både räckvidden hos Ukrainas försvar och svårigheten i att stoppa varje drönare under en stor, blandad attack.

Drönarna blir snabbare

Ryssland bygger inte bara fler uppskjutningsplatser för samma typ av farkost. Uppgifter pekar också på en övergång till snabbare, jetdrivna Geran-4- och Geran-5-drönare, som är tänkta att bli svårare att avvärja. Ukrainsk underrättelserapportering, återgiven av Institute for the Study of War, uppger att Ryssland styr om produktionen mot dessa nyare modeller.

Andra rapporter beskriver en jetdriven BM-35 som uppges kunna flyga i mer än 350 kilometer i timmen och ha en räckvidd på över 200 kilometer. Uppgifterna bygger på ryska påståenden och ukrainska bedömningar och bör därför behandlas med försiktighet, snarare än som oberoende verifierade specifikationer.

Den övergripande utvecklingen är ändå tydlig: Ryssland försöker öka drönarnas hastighet och göra arbetet svårare för ukrainska jaktflygplan, helikoptrar, drönare och markbaserat luftvärn. När skenmål används tillsammans med attackdrönare kan de dessutom förbruka delar av luftförsvarets kapacitet.

Vad innebär uppgifterna om Nato-räckvidd?

De nyare Geran-varianterna uppges ha en räckvidd som från vissa av de identifierade baserna teoretiskt skulle kunna nå Warszawa och andra platser i Nato. Granskningens betydelse ligger därför inte i att ett angrepp mot Warszawa eller Baltikum är nära förestående, utan i att Ryssland bygger infrastruktur som kan stödja ett bredare regionalt anfallshot.

Skillnaden är viktig. En uppskjutningsplats, en rapporterad maximal räckvidd och ett måls geografiska läge visar på en möjlighet – inte på en avsikt. Men utvecklingen skapar ett planeringsproblem för Nato. Luftförsvar, övervakning, tidig förvarning och underrättelsesamarbete blir viktigare när uppskjutningskapaciteten sprids över flera platser.

Separata varningar från Litauens försvarsminister har också lyft möjligheten att Ryssland kan försöka genomföra provokationer eller falskflaggade attacker med ukrainsktillverkade drönare mot kritisk infrastruktur i Baltikum. Varningarna bör tas på allvar, men de är inte bevis för att Ryssland förbereder ett nära förestående angrepp mot Nato.

Den strategiska slutsatsen

Den tydligaste slutsatsen är att Ryssland håller på att institutionalisera drönarkrigföringen. Nya baser, dussintals uppskjutningsskenor, större jetdrivna konstruktioner och fortsatt produktion pekar på en uthållig modell för krigföring – inte enstaka improviserade attacker.

För Ukraina innebär det fler platser att övervaka och potentiellt större eller snabbare anfallsvågor att stoppa. För Nato innebär det en växande konventionell angreppskapacitet på alliansens östra flank.

Underlaget motiverar oro över Rysslands växande handlingsutrymme. Däremot visar det inte att de nya baserna bevisar ett nära förestående beslut att angripa Nato.