Den sista siffran ska alltså inte tolkas som att varor blev billigare. Den visar bara att prisökningstakten från en månad till nästa var lägre än tidigare.
För livsmedel, drycker och tobak uppgick ökningen från år till år till 128,1 procent i Tir, enligt rapporter som hänvisar till statistikcentralens uppgifter. Minst åtta av tio större livsmedelsgrupper hade prisökningar på över 100 procent – vilket betyder att de mer än fördubblades på ett år.
De kraftigaste ökningarna som rapporterats var:
För låginkomsthushåll blir effekten särskilt hård. Mat står för en större del av deras budget, vilket gör att det finns mindre utrymme att kompensera för prisökningar genom att dra ned på mindre nödvändiga inköp.
Iran gick in i perioden med långvariga internationella sanktioner, begränsad tillgång till internationell finansiering och hård press på tillgången till utländsk valuta. Rapporter om den bredare krisen beskriver dessutom störningar kopplade till den eskalerande konflikten mellan USA och Israel, bland annat problem för handel och sjöfart.
Den iranska rialens fall har förstärkt utvecklingen. När valutan försvagas blir importerade livsmedel, läkemedel, råvaror och andra insatsvaror dyrare räknat i rial. På den öppna marknaden uppgavs dollarn kosta omkring 1,95 miljoner rial den 20 juli, vilket beskrevs som en ny bottennivå.
Underlaget visar inte att någon enskild faktor ensam förklarar prisökningarna. Sanktioner, valutaturbulens, konfliktrelaterade störningar, ekonomisk politik och problem i försörjningskedjorna fungerar snarare som överlappande belastningar.
För många familjer märks inflationen inte bara som högre räkningar utan som mindre mängder och färre val i vardagen. Rapportering beskriver hur kött, vissa rissorter, mejeriprodukter, matolja och andra näringsrika livsmedel försvinner från hushållens inköpslistor.
Prisnivån på basvaror visar hur liten marginalen har blivit. För en arbetare med minimilön och statligt stöd kan ett kilo lammkött motsvara omkring 10 procent av månadsinkomsten, medan tio kilo inhemskt ris kan kosta mer än en femtedel av inkomsten.
Tidigare rapporter har också beskrivit hur kött, ägg och matolja i vissa fall mer än tredubblats i pris på ett år, samtidigt som lönerna släpat efter. En rapporterad höjning av minimilönen med 60 procent behöver därför inte ha återställt köpkraften när nödvändiga varor steg ännu snabbare.
När löner och pensioner tappar värde tvingas fler hushåll låna eller handla på kredit för att klara det mest grundläggande. En rapport som hänvisar till iransk ekonomisk bevakning uppgav att antalet personer under den absoluta fattigdomsgränsen hade ökat från cirka 16 miljoner till 34 miljoner. Det är en rapporterad uppskattning, inte ett oberoende verifierat antal i det tillgängliga materialet.
Andra rapporter beskriver arbetstagare med växande skulder och hushåll som använder kredit för mat och vardagsutgifter. Det ger en kortsiktig lösning men binder samtidigt framtida inkomster innan de ens har betalats ut.
Den officiella arbetslöshetsstatistiken omfattar inte alla som står utanför ett stabilt arbetsliv. Den som slutar söka jobb aktivt kan försvinna ur beräkningen, trots att personen fortfarande saknar trygg försörjning. Detta brukar beskrivas som dold arbetslöshet eller arbetslöshet bland personer som gett upp jobbsökandet.
Materialet stödjer att det finns ett sådant mätgap, men ger inget tillförlitligt nationellt mått på dess storlek. En relativt låg officiell arbetslöshet betyder därför inte nödvändigtvis att hushållen har tillräcklig sysselsättning, arbetstid eller inkomst.
Iranska hushåll får kontantstöd och elektroniska matkuponger, men stödet har enligt rapporteringen ett värde på bara några dollar i månaden. Det har också rapporterats att vissa anslutna butiker vägrat ta emot kupongerna eftersom de inte fått ersättning, medan andra uppgifter beskrivit nedskärningar eller indraget stöd för vissa mottagare.
Det finns inget stöd i materialet för att kupongerna stoppades för alla. Den tydligare slutsatsen är att stödet var för litet och i vissa fall opålitligt eller svårt att använda samtidigt som livsmedelspriserna ökade med över 100 procent på årsbasis.
Handlare pressas från andra hållet. Kunderna ber allt oftare om att få köpa på kredit eller genom delbetalning, men butikerna riskerar förluster om grossistpriserna stiger innan varorna hinner ersättas.
Senare rapportering har även beskrivit hur iranska företag marknadsför köp nu, betala senare för allt från kläder och mobiltelefoner till hushållsvaror och resor. Sådana upplägg kan hjälpa en kund att genomföra ett köp i dag, men de gör inte varan billigare. I stället flyttas kostnaden till framtida inkomster.
Den närmaste framtiden ser ut att innebära fortsatt försvagad köpkraft om inte flera problem lättar samtidigt: matpriserna, rialens instabilitet, konfliktrelaterade störningar, sanktionspressen och bristerna i inkomststödet. En lägre månadsinflation räcker inte för att reparera den skada som redan byggts in i hushållens ekonomi.
För familjer kan följden bli ytterligare övergång till billigare mat, sämre näringskvalitet, större skuldsättning och fler som hamnar under fattigdomsgränsen. För handlarna är utmaningen att betjäna kunder som inte kan betala direkt utan att samtidigt ta risken för snabbt stigande inköpskostnader.
Tir-siffrorna handlar därför om mer än ett högt inflationsvärde. De visar en ekonomi där basmaten blir mycket dyrare än genomsnittet, samtidigt som löner, pensioner, subventioner och tillgången till arbete inte längre fungerar som ett tillförlitligt skydd.