I en Nature artikel som publicerades online den 12 augusti 2026 rapporterade forskarna en 0,72 m² stor enkorsningsmodul med 22,0 procents certifierad fullareaverkningsgrad och 158,4 watts stabil uteffekt. Metoden kombinerade 2 metoxietanol, 1,3 dioxolan och dimetylsulfoxid med vakuumassisterad kristallisering.
Publicerad avRedigerad med GPT-5.6 LunaBilder genererade med GPT Image 1.5
Research answer

Create a landscape editorial hero image for this Studio Global article: What did the Nanjing University team led by Xiao Ke and Hairen Tan, working with Renshine, achieve in their Nature paper published online on. Article summary: The team demonstrated a commercially relevant, meter-scale single-junction perovskite module: a 0.72 m² module certified at 22.0% full-area efficiency and delivering 158.4 W steady-state output. It is a major scale-up re. Topic tags: general, education, general web, academic, user generated. Style: premium digital editorial illustration, source-backed research mood, clean composition, high detail, modern web publication hero. Use reference image context only for broad subject, composition, and topical grounding; do not copy the exact image. Avoid: logos, brand marks, copyrighted characters, real person likenesses, fake screenshots, UI text, readable text, water
Ett forskarlag vid Nanjing University, lett av Xiao Ke och Hairen Tan, har tillsammans med Renshine rapporterat ett betydande uppskalningsresultat för perovskitbaserad solcellsteknik. I en artikel i Nature, publicerad online den 12 augusti 2026, beskriver teamet en enkorsningsmodul på 0,72 m² med 22,0 procents certifierad fullareaverkningsgrad och 158,4 watts stabil uteffekt. 10
14
15
Resultatet är viktigt eftersom det tar sikte på ett av perovskiternas stora hinder: skillnaden mellan mycket effektiva små laboratorieceller och stora moduler som kan tillverkas jämnt och klara formella tillförlitlighetstester. Samtidigt stöder det tillgängliga underlaget framför allt de centrala modulresultaten. Flera bredare påståenden om fältprestanda, historiska rekord och överlägsenhet under olika belastningar kan inte verifieras lika säkert här.
Tillverkningen började med ett ternärt lösningsmedelssystem bestående av:
Systemet kombinerades med vakuumassisterad kristallisering för att bilda perovskitfilmen. Enligt Nanjing Universitys beskrivning skapade processen spontant ett ytskikt rikt på formamidiniumjodid (FAI), beskrivet som ett skyddande baslager. Därefter applicerades blykarboxylater som ytpassivering. 1
Det är samspelet mellan de två stegen som står i centrum. Lösningsmedlet och kristalliseringen formar filmens yta, medan blykarboxylatbehandlingen ska passivera defekter och förbättra gränsskiktet mellan perovskiten och de intilliggande laddningstransporterande lagren. Bland de passiveringsmaterial som nämns finns blydioleat, Pb(OA)₂. 5
6
Forskarna redovisade två framträdande verkningsgradsresultat för olika modulstorlekar:
Den större modulen levererade dessutom 158,4 watts stabil elektrisk effekt under standardiserade testförhållanden. 5
14
Skillnaden mellan areamåtten är viktig. 24,0-procentsvärdet gäller aperturarean hos den mindre modulen, medan 22,0-procentsvärdet gäller hela arean hos den större. Siffrorna bör därför inte behandlas som om de vore direkt jämförbara mått.
Perovskitfilmer innehåller defekter och kemiskt känsliga gränsskikt som kan orsaka rekombination av laddningsbärare och därmed sämre prestanda. På en liten cell är det relativt enkelt att täcka ytan jämnt. På en skiva som närmar sig en kvadratmeter blir samma uppgift betydligt svårare.
De tillgängliga rapporterna beskriver blykarboxylatpassiveringen som kemiskt annorlunda än konventionell ammoniumbaserad passivering. I stället för att enbart lägga sig som en ytlig beläggning ska blykarboxylaterna reagera med perovskitytan och bilda kemiska bindningar. Enligt rapporterna förbättrade metoden också energinivåanpassningen i gränsskiktet, laddningstransporten och behandlingens jämnhet över stora moduler. 15
Det ger en möjlig förklaring till varför tekniken kan underlätta uppskalning. Däremot innehåller de tillhandahållna källutdragen ingen fullständig kvantitativ jämförelse med ammoniumhalidbaserade passiveringsmaterial. De redovisar inte heller ett komplett separat resultat för nedbrytning under fukt, värme, kontinuerlig belysning och termisk cykling. Den starkaste evidensen gäller därför den uppnådda modulprestandan och kvalificeringstesterna – inte ett heltäckande bevis på överlägsenhet under alla belastningsförhållanden.
Modulerna uppges ha klarat hela testsekvenserna enligt IEC 61215 och IEC 61730, internationella standarder för bland annat solcellsmodulers tillförlitlighet och säkerhet. Det är betydelsefullt eftersom resultatet då inte enbart handlar om verkningsgrad i ett enskilt mättillfälle. 1
9
En rapport om studien anger att modulerna behöll 96 procent av sin ursprungliga verkningsgrad efter 2 200 timmars drift vid maximal effektpunkt. 4 Det är en relevant hållbarhetsindikator, men materialet som finns tillgängligt här specificerar inte alla testförhållanden. Det går därför inte att göra en direkt jämförelse med en konventionell kiselmodul som har testats under identiska villkor.
Vissa beskrivningar av arbetet uppger att stora markbaserade demonstrationer gav högre elproduktion per installerad kapacitet än samlokaliserade kristallina kiselmoduler. 11
14
15
Det tillgängliga underlaget styrker däremot inte den detaljerade jämförelse för mars–maj 2026 som efterfrågats mellan en 1 MW-anläggning med perovskitmoduler och en 3,5 MW-anläggning med kiselmoduler. Inte heller finns de månatliga produktionssiffrorna per kapacitet eller tillräckligt med data för att kvantifiera hur en eventuell fördel varierade med temperatur och ljusintensitet.
Den försiktiga slutsatsen blir därför att källorna rapporterar fältdata som gynnar perovskitmodulerna räknat per installerad kapacitet, men att det saknas tillräckligt underliggande material för att verifiera hela månad-för-månad-jämförelsen och dess koppling till väderförhållanden.
Nature-artikeln bör främst ses som ett framsteg inom stora moduler och processintegration. Resultatet är inte direkt jämförbart med alla verkningsgrader från mindre celler, tandemceller eller moduler där olika areadefinitioner används.
Det tillhandahållna underlaget verifierar inte heller den efterfrågade jämförelsen med gruppens tidigare Science-resultat på 17,2 procent. På samma sätt fastställer det inte det påstådda certifierade rekordet på 28,04 procent för en perovskit-organisk tandemcell som tillskrivs Chinese Academy of Sciences. Sådana uppgifter bör därför betraktas som obekräftade i detta material, snarare än som en del av betydelsen hos det aktuella modulresultatet.
Det dokumenterade framsteget är tydligt: Nanjing University och Renshine kombinerade ett lösningsmedelssystem med 2-metoxietanol, 1,3-dioxolan och DMSO, vakuumassisterad kristallisering och blykarboxylatpassivering för att tillverka en 0,72 m² stor perovskitmodul med 22,0 procents certifierad fullareaverkningsgrad och 158,4 watts stabil uteffekt. En mindre modul nådde 24,0 procents certifierad verkningsgrad, och modulerna uppges ha klarat IEC 61215- och IEC 61730-testerna. 1
4
5
14
Det gör arbetet till ett anmärkningsvärt resultat för perovskitmoduler i meterskala. Däremot kräver de bredare påståendena om jämförbar nedbrytning, fältproduktion, temperatur- och ljusintensitetseffekter, tidigare rekord och tandemresultat tillgång till hela forskningsartikeln eller ytterligare primärdata innan de kan uttryckas med samma säkerhet.
Studio Global AI
This page includes a source-backed answer you can continue inside Studio Global.
I en Nature artikel som publicerades online den 12 augusti 2026 rapporterade forskarna en 0,72 m² stor enkorsningsmodul med 22,0 procents certifierad fullareaverkningsgrad och 158,4 watts stabil uteffekt.
I en Nature artikel som publicerades online den 12 augusti 2026 rapporterade forskarna en 0,72 m² stor enkorsningsmodul med 22,0 procents certifierad fullareaverkningsgrad och 158,4 watts stabil uteffekt. Metoden kombinerade 2 metoxietanol, 1,3 dioxolan och dimetylsulfoxid med vakuumassisterad kristallisering.
En mindre modul på 810 cm² nådde 24,0 procents certifierad verkningsgrad. Rapporterna anger också att modulerna klarade IEC 61215 och IEC 61730 tester, men det tillgängliga underlaget räcker inte för alla mer långtgåe...
I en Nature artikel som publicerades online den 12 augusti 2026 rapporterade forskarna en 0,72 m² stor enkorsningsmodul med 22,0 procents certifierad fullareaverkningsgrad och 158,4 watts stabil uteffekt. Metoden kombinerade 2 metoxietanol, 1,3 dioxolan och dimetylsulfoxid med vakuumassisterad kristallisering.
Publicerad avRedigerad med GPT-5.6 LunaBilder genererade med GPT Image 1.5
Research answer

Create a landscape editorial hero image for this Studio Global article: What did the Nanjing University team led by Xiao Ke and Hairen Tan, working with Renshine, achieve in their Nature paper published online on. Article summary: The team demonstrated a commercially relevant, meter-scale single-junction perovskite module: a 0.72 m² module certified at 22.0% full-area efficiency and delivering 158.4 W steady-state output. It is a major scale-up re. Topic tags: general, education, general web, academic, user generated. Style: premium digital editorial illustration, source-backed research mood, clean composition, high detail, modern web publication hero. Use reference image context only for broad subject, composition, and topical grounding; do not copy the exact image. Avoid: logos, brand marks, copyrighted characters, real person likenesses, fake screenshots, UI text, readable text, water
Ett forskarlag vid Nanjing University, lett av Xiao Ke och Hairen Tan, har tillsammans med Renshine rapporterat ett betydande uppskalningsresultat för perovskitbaserad solcellsteknik. I en artikel i Nature, publicerad online den 12 augusti 2026, beskriver teamet en enkorsningsmodul på 0,72 m² med 22,0 procents certifierad fullareaverkningsgrad och 158,4 watts stabil uteffekt. 10
14
15
Resultatet är viktigt eftersom det tar sikte på ett av perovskiternas stora hinder: skillnaden mellan mycket effektiva små laboratorieceller och stora moduler som kan tillverkas jämnt och klara formella tillförlitlighetstester. Samtidigt stöder det tillgängliga underlaget framför allt de centrala modulresultaten. Flera bredare påståenden om fältprestanda, historiska rekord och överlägsenhet under olika belastningar kan inte verifieras lika säkert här.
Tillverkningen började med ett ternärt lösningsmedelssystem bestående av:
Systemet kombinerades med vakuumassisterad kristallisering för att bilda perovskitfilmen. Enligt Nanjing Universitys beskrivning skapade processen spontant ett ytskikt rikt på formamidiniumjodid (FAI), beskrivet som ett skyddande baslager. Därefter applicerades blykarboxylater som ytpassivering. 1
Det är samspelet mellan de två stegen som står i centrum. Lösningsmedlet och kristalliseringen formar filmens yta, medan blykarboxylatbehandlingen ska passivera defekter och förbättra gränsskiktet mellan perovskiten och de intilliggande laddningstransporterande lagren. Bland de passiveringsmaterial som nämns finns blydioleat, Pb(OA)₂. 5
6
Forskarna redovisade två framträdande verkningsgradsresultat för olika modulstorlekar:
Den större modulen levererade dessutom 158,4 watts stabil elektrisk effekt under standardiserade testförhållanden. 5
14
Skillnaden mellan areamåtten är viktig. 24,0-procentsvärdet gäller aperturarean hos den mindre modulen, medan 22,0-procentsvärdet gäller hela arean hos den större. Siffrorna bör därför inte behandlas som om de vore direkt jämförbara mått.
Perovskitfilmer innehåller defekter och kemiskt känsliga gränsskikt som kan orsaka rekombination av laddningsbärare och därmed sämre prestanda. På en liten cell är det relativt enkelt att täcka ytan jämnt. På en skiva som närmar sig en kvadratmeter blir samma uppgift betydligt svårare.
De tillgängliga rapporterna beskriver blykarboxylatpassiveringen som kemiskt annorlunda än konventionell ammoniumbaserad passivering. I stället för att enbart lägga sig som en ytlig beläggning ska blykarboxylaterna reagera med perovskitytan och bilda kemiska bindningar. Enligt rapporterna förbättrade metoden också energinivåanpassningen i gränsskiktet, laddningstransporten och behandlingens jämnhet över stora moduler. 15
Det ger en möjlig förklaring till varför tekniken kan underlätta uppskalning. Däremot innehåller de tillhandahållna källutdragen ingen fullständig kvantitativ jämförelse med ammoniumhalidbaserade passiveringsmaterial. De redovisar inte heller ett komplett separat resultat för nedbrytning under fukt, värme, kontinuerlig belysning och termisk cykling. Den starkaste evidensen gäller därför den uppnådda modulprestandan och kvalificeringstesterna – inte ett heltäckande bevis på överlägsenhet under alla belastningsförhållanden.
Modulerna uppges ha klarat hela testsekvenserna enligt IEC 61215 och IEC 61730, internationella standarder för bland annat solcellsmodulers tillförlitlighet och säkerhet. Det är betydelsefullt eftersom resultatet då inte enbart handlar om verkningsgrad i ett enskilt mättillfälle. 1
9
En rapport om studien anger att modulerna behöll 96 procent av sin ursprungliga verkningsgrad efter 2 200 timmars drift vid maximal effektpunkt. 4 Det är en relevant hållbarhetsindikator, men materialet som finns tillgängligt här specificerar inte alla testförhållanden. Det går därför inte att göra en direkt jämförelse med en konventionell kiselmodul som har testats under identiska villkor.
Vissa beskrivningar av arbetet uppger att stora markbaserade demonstrationer gav högre elproduktion per installerad kapacitet än samlokaliserade kristallina kiselmoduler. 11
14
15
Det tillgängliga underlaget styrker däremot inte den detaljerade jämförelse för mars–maj 2026 som efterfrågats mellan en 1 MW-anläggning med perovskitmoduler och en 3,5 MW-anläggning med kiselmoduler. Inte heller finns de månatliga produktionssiffrorna per kapacitet eller tillräckligt med data för att kvantifiera hur en eventuell fördel varierade med temperatur och ljusintensitet.
Den försiktiga slutsatsen blir därför att källorna rapporterar fältdata som gynnar perovskitmodulerna räknat per installerad kapacitet, men att det saknas tillräckligt underliggande material för att verifiera hela månad-för-månad-jämförelsen och dess koppling till väderförhållanden.
Nature-artikeln bör främst ses som ett framsteg inom stora moduler och processintegration. Resultatet är inte direkt jämförbart med alla verkningsgrader från mindre celler, tandemceller eller moduler där olika areadefinitioner används.
Det tillhandahållna underlaget verifierar inte heller den efterfrågade jämförelsen med gruppens tidigare Science-resultat på 17,2 procent. På samma sätt fastställer det inte det påstådda certifierade rekordet på 28,04 procent för en perovskit-organisk tandemcell som tillskrivs Chinese Academy of Sciences. Sådana uppgifter bör därför betraktas som obekräftade i detta material, snarare än som en del av betydelsen hos det aktuella modulresultatet.
Det dokumenterade framsteget är tydligt: Nanjing University och Renshine kombinerade ett lösningsmedelssystem med 2-metoxietanol, 1,3-dioxolan och DMSO, vakuumassisterad kristallisering och blykarboxylatpassivering för att tillverka en 0,72 m² stor perovskitmodul med 22,0 procents certifierad fullareaverkningsgrad och 158,4 watts stabil uteffekt. En mindre modul nådde 24,0 procents certifierad verkningsgrad, och modulerna uppges ha klarat IEC 61215- och IEC 61730-testerna. 1
4
5
14
Det gör arbetet till ett anmärkningsvärt resultat för perovskitmoduler i meterskala. Däremot kräver de bredare påståendena om jämförbar nedbrytning, fältproduktion, temperatur- och ljusintensitetseffekter, tidigare rekord och tandemresultat tillgång till hela forskningsartikeln eller ytterligare primärdata innan de kan uttryckas med samma säkerhet.
Studio Global AI
This page includes a source-backed answer you can continue inside Studio Global.
I en Nature artikel som publicerades online den 12 augusti 2026 rapporterade forskarna en 0,72 m² stor enkorsningsmodul med 22,0 procents certifierad fullareaverkningsgrad och 158,4 watts stabil uteffekt.
I en Nature artikel som publicerades online den 12 augusti 2026 rapporterade forskarna en 0,72 m² stor enkorsningsmodul med 22,0 procents certifierad fullareaverkningsgrad och 158,4 watts stabil uteffekt. Metoden kombinerade 2 metoxietanol, 1,3 dioxolan och dimetylsulfoxid med vakuumassisterad kristallisering.
En mindre modul på 810 cm² nådde 24,0 procents certifierad verkningsgrad. Rapporterna anger också att modulerna klarade IEC 61215 och IEC 61730 tester, men det tillgängliga underlaget räcker inte för alla mer långtgåe...