Trump: USA kan ensidigt beslagta Irans anrikade uran – 'begravt' och under övervakning

Detta är en betydande retorisk upptrappning. Den kringgår helt det diplomatiska spåret och framställer USA som i besittning av ett ensidigt militärt alternativ som man, för tillfället, bara väljer att inte använda.

En berättelse om två samtal: Trumps optimism möter Irans pessimism

De offentliga bedömningarna från Washington och Teheran kan knappast vara mer motsägelsefulla.

• Vita husets syn: Trump har konsekvent projicerat optimism. I onsdags sade han att samtalen går "mycket bra" och att en interimsuppgörelse "skulle kunna ske över helgen" . Han har hävdat att Iran har "gått med på att inte inneha kärnvapen" och att den högste ledaren Mojtaba Khamenei är direkt involverad i att godkänna förhandlingarna – ett påstående som tillför ett lager av personlig diplomati på högsta nivå till hans narrativ .
• Teherans syn: Irans utrikesminister Abbas Araghchi har erbjudit en betydligt nyktrare motberättelse. I uttalanden som återgavs av nyhetsbyrån Tasnim under onsdagen sade han att kommunikationskanalerna förblir öppna men att "inga konkreta framsteg" har gjorts i förhandlingarna för att få slut på kriget . Irans utrikesdepartement gick ännu längre den 1 juni och konstaterade att diskussioner om själva kärnenergiprogrammet "inte har ägt rum" i det nuvarande samtalsstadiet. Talespersonen Esmaeil Baghaei insisterade på att prioriteten är att avsluta kriget .

Denna grundläggande dissonans antyder att medan USA försöker forma en offentlig bild av nära förestående framgång, är den diplomatiska verkligheten på plats betydligt mer låst. Klyftan mellan Trumps "över helgen"-prognos och Irans förnekande av några kärnspecifika framsteg avslöjar en samtalsprocess som antingen är djupt splittrad eller där parterna inte ens diskuterar samma agenda.

Det Oman-medlade ramverket och fortsatta fientligheter

I hjärtat av denna diplomatiska förvirring finns ett 60-dagars samförståndsavtal (Memorandum of Understanding) medlat av Oman. Det föreslagna ramverket syftar till att hantera två centrala, sammanflätade kriser :

1. Återöppna Hormuzsundet: En livsviktig global sjöfartsled som Iran har blockerat eller hotat och vars stängning har enorma ekonomiska och säkerhetsmässiga konsekvenser.
2. Hantera Irans anrikade uran: Det slutliga ödet för lagret, som Washington insisterar måste överlämnas och förstöras .

Det diplomatiska spåret fortskrider i skuggan av pågående militära insatser. Under helgen 30–31 maj genomförde USA vad man kallade "självförsvars"-attacker med robotar och drönare inne i Iran . Detta var inte isolerade incidenter utan en del av ett mönster där Trump skickat tillbaka föreslagna ändringar i en avtalstext medan attackerna pågick – ett tydligt sätt att sammanfläta militär påtryckning med förhandlingsprocessen . Nya amerikanska och iranska attacker har fortsatt att anstränga en skör, förlängd vapenvila .

En aldrig tidigare skådad invit till den högste ledaren

Som ytterligare ett lager av komplexitet har Trump uttryckt en oväntad öppenhet för att personligen möta Irans högste ledare, Mojtaba Khamenei. I torsdags gjorde han möjligheten avhängig av ett avtal: "Jag vill inte träffas. Men om jag skulle träffas, skulle det vara en ära att få träffa honom. Jag skulle vilja se om vi kan nå ett avtal, men om vi når ett avtal är det möjligt att jag skulle träffa honom" .

Detta följer på tidigare kommentarer till New York Post där han sade att han förväntar sig att träffa Khamenei och att parterna "kommer ganska bra överens" [1, 40]. Trump har hävdat att Khamenei ger slutgiltigt godkännande i samtalen, vilket lyfter den högste ledarens upplevda roll på ett sätt som både personaliserar förhandlingen och sätter scenen för ett dramatiskt framtida engagemang [7, 26].