Ben-Gvirs krav på nattliga dödanden väcker frågor om hans verkliga makt

Itamar Ben-Gvir använde ett framträdande i den tidigare Gaza-gisslan Rom Braslavskis podcast till att argumentera för en betydligt mer våldsam och expansiv israelisk politik i Gaza. Han förespråkade nattliga dödanden, använde avhumaniserande språk om palestinier och upprepade sitt stöd för palestinsk ”emigration” och israeliska bosättningar.

Uttalandena är politiskt betydelsefulla – men de ger honom inte befälsrätt över Israels försvarsmakt, IDF.

Vad sade Ben-Gvir i podcasten?

I det podcastavsnitt som blev känt den 15 augusti sade Ben-Gvir att Israel borde genomföra riktade dödanden i Gaza och ”ta ner 30 till 40” personer varje natt. Han sade dessutom att målen inte enbart borde vara personer som utgjorde ett omedelbart hot vid just det tillfället. Enligt rapporteringen om intervjun sade han att vissa människor i Gaza ”inte förtjänar att leva”, ”inte borde leva” och ”inte ens är människor”.

Uttalandena kom samtidigt som Ben-Gvir kritiserade en minskning av de israeliska flyganfallen och öppet tog avstånd från premiärminister Benjamin Netanyahus linje. Det handlade därmed både om ett krav på ökat militärt våld och om en tydlig utmaning mot regeringens dåvarande politik.

Hängning och palestinsk ”emigration”

Samtalet berörde också frågan om att avrätta dömda terrorister genom hängning. Braslavski bad personligen Ben-Gvir om tillåtelse att själv verkställa avrättningar enligt den lag om dödsstraff som Ben-Gvirs parti Otzma Yehudit har drivit. Den tillgängliga rapporteringen bekräftar samtalet och Ben-Gvirs politiska stöd för lagförslaget, men fastställer inte i sig alla detaljer kring hur han beskrev det praktiska genomförandet i podcasten.

Ben-Gvir har samtidigt förespråkat det han kallar palestiniernas frivilliga ”emigration” från Gaza. I slutet av juli beskrev han förstörelsen av Hamas och uppmuntran till palestinsk emigration som den enda lösning Israel borde acceptera. Han avvisade också ett avtal med Hamas via medlare.

Dessa ståndpunkter hänger samman med hans stöd för israeliska bosättningar och långvarig israelisk kontroll över Gaza, snarare än ett förhandlat israeliskt tillbakadragande.

Vilken makt har Ben-Gvir egentligen?

Ben-Gvir är Israels minister för nationell säkerhet. Hans ministerium har tillsyn över Israel Police och den israeliska kriminalvården, vilket gör honom till en central aktör inom inhemsk polisverksamhet, fängelsepolitik och närliggande rättsväsende.

Men rollen har tydliga gränser:

• Han har inte befäl över IDF.
• Han bestämmer inte över militärens befälsordning.
• Han kan inte lagligen beordra israeliska flyganfall eller andra IDF-operationer i Gaza.
• Israels domstolar har dessutom begränsat hans möjlighet att ge operativa order till poliser på fältet.

Hans uttalanden kan ändå få konsekvenser. Ben-Gvir sitter i regeringen, leder ett högerextremt koalitionsparti och kan använda sitt partis stöd i parlamentet för att sätta press på Netanyahu. Hans inflytande över Gaza-kriget är därför framför allt politiskt och institutionellt – inte ett operativt befäl över militären.

Hur kan uttalandena användas i folkmordsfallet i ICJ?

Sydafrikas mål mot Israel i Internationella domstolen, ICJ, har bland annat hänvisat till uttalanden från israeliska politiker och militära företrädare som material som kan användas för att dra slutsatser om påstådd folkmordsavsikt. I Sydafrikas ursprungliga ansökan hävdades uttryckligen att sådana uttalanden pekade på en avsikt att förstöra palestinierna i Gaza som grupp.

Den juridiska skillnaden är viktig. ICJ:s beslut om provisoriska åtgärder slog inte fast att Israel hade begått folkmord. Besluten gällde möjligheten att rättigheter enligt folkmordskonventionen behövde skyddas och ålade Israel åtgärder för att förhindra förbjudna handlingar – däribland dödande av medlemmar av den skyddade gruppen – samt att förhindra och bestraffa direkt och offentlig uppmaning till folkmord.

Ben-Gvirs ord kan därför åberopas av Sydafrika eller andra deltagare som kontextuella bevis på avhumanisering, möjlig avsikt eller uppvigling. Men uttalandena är inte i sig ett avgörande från ICJ om att Ben-Gvir har individuellt straffrättsligt ansvar. De utgör inte heller ett slutligt domstolsbeslut om att Israel har begått folkmord.

Israel avvisar folkmordsanklagelsen och säger att kriget riktar sig mot Hamas, inte mot palestinier som skyddad grupp.

Varför spelar uttalandena roll politiskt?

Podcastframträdandet förstärker Ben-Gvirs profil bland en ultranationalistisk väljarbas som förespråkar maximal militär styrka, permanent israelisk kontroll över Gaza, bosättningar och palestinsk utflyttning. Rapporteringen har beskrivit dessa tidigare marginella ståndpunkter som allt mer framträdande inför Israels val den 27 oktober, samtidigt som israeliska medier i landet har ägnat just detta avsnitt relativt liten uppmärksamhet.

Kombinationen – begränsad bevakning i breda medier men ett tydligt budskap till den egna politiska basen – kan stärka Ben-Gvirs förhandlingsposition inom Netanyahus koalition. Det innebär inte att han bestämmer över militärpolitiken, men det kan göra det svårare för Netanyahu att stödja en kompromiss som riskerar att få Ben-Gvirs parti att lämna regeringsunderlaget.

Hur passar uttalandena in i de strandade Gazaförhandlingarna?

Uttalandena kom mitt i en konflikt om ordningsföljden mellan Hamas avväpning och ett israeliskt militärt tillbakadragande. Israeliska företrädare har sagt att trupperna inte kommer att dra sig tillbaka utan en ”verklig avväpning” av Hamas. Hamas har å sin sida kopplat överlämnandet av tunga vapen till ett slut på Israels militära insatser och ett tillbakadragande av israeliska styrkor.

Ett USA-stött ramverk som förknippas med president Donald Trump uppges ha kopplat Hamas avväpning till ett stegvis israeliskt tillbakadragande. Netanyahu avvisade planens delar om tillbakadragande och sade att Israel inte skulle lämna förrän Hamas var fullständigt avväpnat.

Ben-Gvirs linje är ännu mer kompromisslös. Han har motsatt sig avtalet om avväpning och tillbakadragande, kallat det oacceptabelt och i stället förespråkat fortsatt israelisk kontroll, palestinsk ”emigration” och bosättningar.

Det skapar en trevägskonflikt: Hamas vill villkora avväpningen med ett israeliskt tillbakadragande, Trumps föreslagna ramverk kopplar samman de två stegen och Netanyahu kräver att avväpningen kommer först. Ben-Gvir avvisar själva idén om ett förhandlat tillbakadragande.

Hans podcastuttalanden bör därför främst förstås i det sammanhanget: som ett offentligt krav på upptrappning och permanent kontroll, understött av politiskt inflytande men inte av befäl över Israels militära operationer.