Försvarsboomen är ingen gratis tillväxt

Europas snabba upprustning är ekonomiskt sett en balansgång – inte en enkel tillväxthistoria. EU:s försvarsutgifter ökade från omkring 218 miljarder euro 2021 till 418 miljarder euro 2025, vilket motsvarar 2,2 procent av EU:s BNP. För euroområdet visar Europeiska centralbankens, ECB:s, analyser att högre offentliga utgifter bör stödja den reala produktionen. Men effekternas storlek, tidpunkt och fördelning är fortfarande osäkra.

Mer försvar är ingen gratis tillväxt

Försvarsbeställningar kan öka efterfrågan på fabriker, ingenjörer, teknik och specialiserade varor. På kort sikt kan det höja produktionen, särskilt i delar av ekonomin där det finns ledig kapacitet.

Men en snabb och samtidig upprustning i flera länder kan också konkurrera med civila investeringar och hushållens konsumtion om arbetskraft, material, energi och produktionskapacitet.

Om utbudet växer långsammare än efterfrågan leder samma finanspolitiska stimulans till mindre ökad produktion – och större press på priser och löner. Därför beskriver ECB inflationspåverkan som en risk att följa, inte som ett givet utfall.

Tillväxten väntas öka – men multiplikatorn är osäker

ECB:s modellanalys uppskattar den genomsnittliga produktionsmultiplikatorn för offentliga utgifter till 0,93 över en tvåårsperiod. I praktiken innebär det en effekt nära, men inte exakt, en till en. Samtidigt betonar ECB att resultaten skiljer sig betydligt mellan olika modeller.

Det är en viktig skillnad. En multiplikator nära ett beskriver produktionens beräknade reaktion under en bestämd period. Den betyder inte att varje euro i försvarsutgifter skapar en permanent ökning av det nationella välståndet.

Utfallet beror bland annat på hur snabbt utgifterna kommer, vilket läge ekonomin befinner sig i, vilken typ av utrustning som köps och om produktionen sker i Europa eller utanför Europa.

Eurosystemets senaste prognoser räknar med att finanspolitiska satsningar på försvar och infrastruktur ska bidra till tillväxten i euroområdet, med en gradvis ökande effekt under prognosperioden. Den samlade effekten på BNP bedöms uppgå till 0,5 procent fram till 2028. Tidigare ECB-analyser pekade också på att nya försvarssatsningar skulle stödja tillväxten 2026–2027, medan effekten på inflationen i grundscenariot väntades bli begränsad.

Varför ECB måste titta bortom totalsumman

För ECB är den centrala frågan inte bara hur mycket regeringarna meddelar att de ska spendera. Det viktiga är hur utgifterna påverkar efterfrågan, utbudet och inflationens varaktighet.

En gradvis ökning av försvarsutgifterna kan få begränsade priseffekter om företagen kan bygga ut produktionen och arbetstagare kan gå till sektorer som får nya beställningar. En plötslig upphandlingstopp kan däremot blottlägga brist på kvalificerad arbetskraft, ingenjörer, specialmaterial och andra industriella insatsvaror.

Det skapar två möjliga penningpolitiska kanaler:

• En efterfrågekanal: Högre offentliga utgifter stärker produktionen och kan minska behovet av en mycket expansiv penningpolitik.
• En kapacitetskanal: Brist på arbetskraft och insatsvaror, tillsammans med mer ihållande löne- och prisökningar, kan göra inflationen mer varaktig och kräva en stramare penningpolitik än annars.

ECB:s modeller pekar på en positiv effekt på produktionen och i genomsnitt en måttlig inflationsökning i de scenarier som studerats. Samtidigt är osäkerheten betydande. ECB kan därför inte reagera mekaniskt på ett försvarsmål eller ett politiskt utspel, utan måste följa faktiska utbetalningar, kapacitetsbegränsningar och den realiserade inflationen.

De finanspolitiska följderna blir olika i olika länder

Samma försvarsprogram kan skapa helt olika budgetproblem i olika medlemsländer. Länder med starkare offentliga finanser kan öka utgifterna utan att omedelbart tränga undan andra prioriteringar. Högt skuldsatta länder eller länder med litet finanspolitiskt utrymme ställs inför ett hårdare val mellan försvar, civila investeringar, offentlig service och långsiktig skuldbärkraft.

I ECB:s scenario ökar försvarsutgifterna från omkring 2 procent av BNP 2025 till 3,5 procent 2029. Det motsvarar en finanspolitisk uppluckring på omkring 1,8 procent av BNP fram till 2029. Det är ett antagande för euroområdet som helhet – inte en prognos om att alla medlemsländer kommer att följa samma väg eller få samma konsekvenser.

Även finansieringsformen påverkar hur chocken slår igenom:

• Underskottsfinansiering ger en starkare efterfrågeeffekt på kort sikt, men ökar upplåningen och framtida ränteutgifter.
• Skattefinansiering kan dämpa den totala efterfrågeimpulsen genom att minska hushållens eller företagens köpkraft.
• Gemensam europeisk finansiering kan fördela kostnaderna mellan länder och underlätta samordnade upphandlingar, särskilt när de nationella budgetutrymmena skiljer sig åt.

Detta är ekonomiska mekanismer, inte garantier. Effekterna beror på när betalningarna sker, hur trovärdiga budgetplanerna är och hur finansmarknaderna reagerar.

Var pengarna hamnar kan avgöra Europas ekonomiska utbyte

Försvarsutgifter ger en större inhemsk ekonomisk effekt när europeiska företag levererar utrustningen och tjänsterna. ECB:s rapport om finansiell stabilitet konstaterar att upphandling av försvarsmateriel inom EU skulle innebära en högre finanspolitisk multiplikator.

Om utrustningen i stället köps från leverantörer utanför Europa går en del av efterfrågan ut ur den europeiska ekonomin. Det kan fortfarande ge militär nytta, men den omedelbara effekten på europeisk produktion blir mindre och utvecklingen av den lokala industrikapaciteten begränsas.

Samordnade upphandlingar, kompatibla system och ökad europeisk produktion kan därför förbättra både den strategiska och ekonomiska avkastningen. Vinsten är dock inte automatisk. Den beror på om regeringarna undviker dubbelarbete, investerar effektivt och lyckas bygga ut kapaciteten tillräckligt snabbt.

Den långsiktiga uppsidan är möjlig – inte säker

Försvarsrelaterad forskning och utveckling kan ge bredare produktivitetsvinster om tekniken sprids till civila användningsområden. ECB har också pekat på de omfattande offentliga finansieringsbehov som försvarsområdet delar med Europas gröna och digitala omställning.

Sådana spridningseffekter ska dock inte ses som en garanterad avkastning på militära utgifter. De beror på kvaliteten i upphandlingarna, hur forskningsresultat sprids, om näringslivet tar tekniken i bruk och om försvarsinvesteringarna kompletterar – snarare än tränger undan – produktiva civila projekt.

Slutsats

ECB:s budskap kan bäst beskrivas som villkorad optimism. Europas försvarslyft kan stärka produktionen i euroområdet, och de aktuella modellberäkningarna placerar den genomsnittliga tvååriga multiplikatorn för offentliga utgifter nära ett.

Men utfallet blir mindre gynnsamt om utgifterna ökar snabbare än utbudet hinner anpassa sig, om en stor del av upphandlingarna sker utanför Europa eller om växande statsskulder begränsar andra investeringar.

För penningpolitiken är tempot, sammansättningen och genomslaget i priserna avgörande. För regeringarna är utmaningen att stärka försvarsförmågan utan att förvandla en nödvändig säkerhetspolitisk åtgärd till en okontrollerad efterfrågechock eller en källa till ännu större finanspolitiska skillnader inom Europa.