BRICS avfärdar EU:s klimattull som protektionistisk

BRICS-länderna menar att utvecklingsekonomier som påverkas av systemet i stället behöver finansiering och teknik för att minska utsläppen. En gränsavgift kan, enligt deras argument, försvaga exportföretagens konkurrenskraft utan att automatiskt bidra till renare produktion i ursprungslandet.

Så fungerar EU:s CBAM från 2026

CBAM:s definitiva regelverk började gälla den 1 januari 2026, efter en övergångsperiod från den 1 oktober 2023 till den 31 december 2025. Under övergångsperioden skulle importörer rapportera de inbäddade utsläppen, men de behövde inte köpa och lämna över certifikat.

Systemet omfattar inledningsvis:

• cement
• järn och stål
• aluminium
• gödselmedel
• el
• vätgas

Dessutom ingår vissa insatsvaror och vidareförädlade produkter.

Importörer som tar in mer än 50 ton CBAM-varor till EU måste ansöka om status som godkänd CBAM-deklarant. Därefter köper de CBAM-certifikat som motsvarar utsläppen som är inbäddade i de importerade varorna. Tanken är att importen ska möta en koldioxidkostnad som motsvarar den som jämförbar produktion inom EU möter. Om en berättigad koldioxidkostnad redan har betalats i ursprungslandet ska den kunna räknas av.

EU-kommissionen angav certifikatpriset till 75,36 euro per ton koldioxid under första kvartalet 2026 och 75,28 euro under andra kvartalet. Det priset räcker dock inte för att räkna fram importörens slutliga kostnad. Den beror även på de verifierade utsläppen, produktens riktmärken, den aktuella infasningsfaktorn och eventuell koldioxidavgift som redan betalats i ursprungslandet.

Därför är stål och aluminium särskilt utsatta

Stål och aluminium omfattas direkt av CBAM och är samtidigt utsläppsintensiva produkter. Exportörerna möter därför två parallella utmaningar: kostnaden för certifikaten och det administrativa arbetet med att mäta, verifiera och dokumentera de inbäddade utsläppen. Om tillförlitliga uppgifter saknas kan importörer behöva använda EU:s standardvärden, vilket ökar osäkerheten för producenter och handlare.

Det gör frågan särskilt viktig för stora exportländer som Indien, Kina och Sydafrika. En policybedömning som återges i underlaget uppskattar att CBAM kan påverka utvecklingsländers export till ett värde av omkring 16 miljarder dollar per år. Siffran är dock inte en landsspecifik prognos för just Indien, Kina eller Sydafrika.

Den ekonomiska exponeringen väntas dessutom öka när EU gradvis fasar ut de kostnadsfria utsläppsrätter som hittills har gett EU-producenter ett visst skydd mot priset i EU:s utsläppshandelssystem. Världsbanken anger en återstående fri tilldelningsfaktor på 97,5 procent 2026, 95 procent 2027, 90 procent 2028, 77,5 procent 2029 och 51,5 procent 2030. I praktiken innebär det att en större andel av koldioxidkostnaden successivt återspeglas genom CBAM.

Hur stora kan EU:s intäkter bli 2030?

Det finns ingen enda säker intäktssiffra för 2030. Prognoserna påverkas bland annat av antaganden om koldioxidpriser, importvolymer, utsläppsintensitet, avvecklingen av gratis utsläppsrätter och om EU breddar systemet till fler produkter.

Bland de publicerade uppskattningarna finns omkring 1,5 miljarder euro per år från 2028, cirka 2,1 miljarder euro per år i en annan bedömning samt ett intervall på 5–9 miljarder euro 2030 med dagens tillämpningsområde. En äldre uppskattning med koppling till EU-kommissionen, som återges av Center for Global Development, landar på 9,1 miljarder euro 2030 enligt en bredare utformning.

Spännvidden är viktig. Den visar varför en exakt rubriksiffra kan bli missvisande medan CBAM fortfarande fasas in och den framtida omfattningen påverkar beräkningarna.

Bråket gäller också vart pengarna går

BRICS invändning gäller inte bara att exportörer kan få en ny kostnad kopplad till koldioxid. Den handlar också om intäkternas destination. Material från Europaparlamentet anger att CBAM-intäkterna är avsedda att tillfalla EU-budgeten, medan andra analyser beskriver användning kopplad till EU:s klimat- och budgetprioriteringar.

BRICS-länderna anser att pengar som tas ut från exportörer i utvecklingsländer i stället bör bidra till utsläppsminskningar, modernisering av industrin och klimatanpassning i de länder som påverkas. Kravet ligger i linje med ministrarnas bredare uppmaning till mer klimatfinansiering för utvecklingsländer.

Här uppstår den politiska kärnkonflikten. EU beskriver CBAM som ett sätt att motverka koldioxidläckage och jämställa importerade varor med inhemsk produktion som redan möter ett koldioxidpris. BRICS ser i stället mekanismen som en ensidig handelsåtgärd där en oproportionerligt stor del av kostnaden hamnar på producenter utanför Europa.

Kan frågan hamna i WTO?

Ett diplomatiskt fördömande är inte samma sak som en WTO-tvist. Ett formellt mål börjar normalt med att ett medlemsland begär konsultationer. Om samtalen inte löser konflikten kan landet begära att en panel prövar frågan.

De juridiska frågorna skulle bland annat kunna gälla om CBAM diskriminerar importerade varor eller utländska produktionsmetoder, om importerade och EU-tillverkade produkter behandlas likvärdigt och om EU kan försvara systemet med hjälp av miljöundantagen i Allmänna tull- och handelsavtalet, GATT.

EU:s försvar väntas bygga på att CBAM fungerar som ett komplement till EU:s inhemska koldioxidpris. Möjligheten att räkna av en berättigad koldioxidkostnad som redan betalats i produktionslandet kan också användas som argument för att systemet motverkar koldioxidläckage snarare än fungerar som en godtycklig tull. Den centrala rättsliga frågan är om dessa konstruktioner räcker för att undanröja invändningar om diskriminering, omfattande rapporteringskrav och behandlingen av utländska producenter.

Det tillgängliga underlaget visar att Sydafrika har signalerat intresse för ett klagomål och att Indien, Kina och Brasilien har framfört rättsliga eller rättvisemässiga invändningar. Det visar däremot inte att Kina har lämnat in en specifik WTO-tvist om CBAM eller att BRICS har samordnat ett gemensamt mål.

Vad händer nu?

Konflikten kan fördjupas när den betalningspliktiga andelen av de inbäddade utsläppen ökar och exportörerna får mer erfarenhet av systemets krav. EU:s handelsavtal, förhandlingar och bilaterala kontakter kan ge utrymme för konsultationer och tekniska justeringar, men de skulle inte automatiskt hindra en WTO-utmaning.

Den mest försiktiga slutsatsen är därför inte att ett handelskrig är nära förestående. Däremot har BRICS-länderna byggt en stark politisk front mot EU:s modell, det ekonomiska trycket ökar i takt med att CBAM fasas in och en formell rättsprocess är möjlig. Ett samordnat BRICS-mål i WTO och ett fullbordat kinesiskt CBAM-mål är däremot fortfarande obekräftade i det tillgängliga materialet.