Darwin fick rätt efter 150 år – den klibbiga alpblomman äter insekter

Upptäckten bekräftar samtidigt en misstanke som Charles Darwin formulerade redan 1875: att vissa arter i släktet Saxifraga, däribland växter med klibbiga hår, kan använda insekter som näringskälla .

En hypotes som väntade i 150 år

I boken Insectivorous Plants från 1875 föreslog Darwin att två europeiska Saxifraga-arter kunde fånga och dra nytta av insekter. Han byggde sin idé på växternas hårbeklädda, klibbiga ytor – men dåtidens metoder räckte inte för att bevisa att insekterna faktiskt blev nedbrutna och användes som näring .

Den nya studien leddes av forskare från Kunming Institute of Botany, Chinese Academy of Sciences, och amerikanska lärosäten. Forskarna undersökte S. candelabrum, en nära släkting till de arter Darwin studerade .

Arten växer på mellan 2 500 och 3 300 meters höjd på Qinghai–Tibetplatån och i Hengduangbergen i de kinesiska provinserna Yunnan och Sichuan . I fält och i växtsamlingar hittade forskarna fastnade insekter på 43 av 45 undersökta exemplar . Fullvuxna plantor fångade i genomsnitt 71 insekter vardera .

Växtens fälla fungerar som flugpapper

Stjälkarna och grenarna är täckta av körtelhår, så kallade glandulära trikomer. De mikroskopiska håren utsöndrar ett klibbigt slem som fungerar ungefär som flugpapper .

Fällan fångar framför allt små, icke-bitande fjädermyggor – små tvåvingar som påminner om knott . Forskarna fann också tecken på att växten använder doft för att locka insekterna till de klibbiga ytorna .

Att en insekt råkar fastna är dock inte i sig tillräckligt för att kalla en växt köttätande. För att klassas som sådan måste växten också kunna bryta ner bytet och ta upp näringsämnen från det.

Enzymer och isotoper avslöjade matsmältningen

Forskarna använde ett fluorescensbaserat test för att leta efter fosfatasaktivitet på körtelhåren. När testämnet reagerar med sådana matsmältningsenzymer börjar det lysa, vilket gav stöd för att växten kan bryta ner sitt byte .

Nästa fråga var om näringen verkligen hamnar i växten. För att undersöka det matade forskarna plantorna med bananflugor av släktet Drosophila som hade märkts med den stabila kväveisotopen kväve-15 (¹⁵N). Därefter analyserade de växtens vävnader.

Halterna av märkt kväve ökade tydligt i S. candelabrum. Samma anrikning syntes inte hos de icke-köttätande kontrollväxterna, vilket visar att växten hade tagit upp kväve från insekterna .

Forskarna kompletterade resultaten med transkriptom- och genomanalyser. De byggde ett genom på kromosomnivå och jämförde det med kända köttätande växter, bland annat sileshår (Drosera) och kannrankor (Nepenthes). Gener för matsmältningsenzymer var aktiva i körtelhåren, vilket visar att växten har den genetiska utrustning som krävs för köttätande .

Blommorna hålls undan från fällorna

Köttätande växter måste lösa ett biologiskt dilemma: de behöver insekter som föda, men är samtidigt beroende av pollinatörer för att föröka sig.

Saxifraga candelabrum tycks minska risken genom att hålla fällan och blomman åtskilda. De vita blommorna sitter på höga skaft ovanför de klibbiga stjälkarna, medan körtelhåren bara finns på de vegetativa delarna av växten – inte på blommorna eller blomskaften .

Den tydliga uppdelningen mellan vita blommor ovanför och klibbiga stjälkar nedanför hjälper pollinerande insekter att undvika fällorna. Liknande betydelse av vit blomfärg och rumslig separation har setts hos vissa sileshår, där egenskaperna minskar risken för att pollinatörer fångas .

Första bekräftade köttätaren i sin växtgrupp

Fyndet gör S. candelabrum till den första bekräftade köttätande växten i familjen Saxifragaceae och i den botaniska ordningen Saxifragales . Det innebär också att köttätande egenskaper har utvecklats självständigt i ännu en växtlinje.

Forskarna menar samtidigt att upptäckten kan vara större än en enda ny art. Många växter med klibbiga körtelhår har hittills främst tolkats som arter som försvarar sig mot växtätare eller använder håren för att fånga partiklar. Vissa av dem kan i själva verket också fånga och använda insekter som näring .

Det verkliga antalet köttätande växtarter kan därför vara betydligt högre än man tidigare trott . Nästa gång en växt ser ut att bara vara lite klibbig kan det alltså finnas mer bakom ytan.