För den enskilda spelaren kunde det framstå som ett enkelt sätt att komma vidare i spelet. Men när miljontals användare gjorde samma sak växte materialet till en omfattande samling geotaggade bilder och videor från gatunivå. Enligt rapporteringen rör det sig om ungefär 30 miljarder skanningar från flera år av spelardata .

Vad är ett visuellt positioneringssystem?

Niantic använde materialet för att utveckla ett Visual Positioning System, eller VPS – på svenska ungefär ett visuellt positioneringssystem. Tekniken jämför det som en kamera ser i realtid med en detaljerad tredimensionell karta. På så sätt kan ett system uppskatta sin position, höjd och riktning utan satellitsignal .

Det är särskilt användbart i så kallade GPS-förnekade miljöer, där GPS-signaler saknas, blockeras eller störs genom exempelvis störsändning och spoofing. För autonoma drönare och markrobotar kan en sådan teknik fungera som ett alternativ eller komplement till satellitbaserad navigering .

Bolagsaffären som ändrade teknikens riktning

Den fortsatta utvecklingen hänger samman med en bolagsförändring. När Scopely, som ägs av Savvy Games Group, köpte Niantics spelverksamhet 2025 knoppades den geospatiala AI-tekniken av till ett separat bolag: Niantic Spatial. Det nya bolaget tog över VPS-tekniken och det dataset som låg till grund för den .

I december 2025 meddelade Niantic Spatial ett partnerskap med Vantor, tidigare Maxar Intelligence, ett amerikanskt företag inom geospatial underrättelse och försvarsteknik. Målet sades vara att skapa ett gemensamt system för luft- och markplattformar som kan navigera utan GPS .

I juni 2026 beskrev bolagen samarbetet i ett gemensamt blogginlägg om ett ”delat koordinatsystem för GPS-förnekade operationer” baserat på visuell positionering . Niantic Spatials markbaserade VPS ska kombineras med Vantors Raptor-system för visuell positionering från luften, som är utvecklat för autonoma drönare .

Vantors koppling till amerikanska myndigheter

Vantors roll inom den amerikanska försvars- och underrättelsesektorn blev också tydligare i maj 2026. Då tilldelades företaget ett kontrakt på 70 miljoner dollar för det första optionsåret i ett avtal med National Geospatial-Intelligence Agency, NGA .

Avtalet gäller drift och vidareutveckling av GEGD Pro, en kommersiell plattform för geospatial underrättelse som enligt Vantor används av 1,2 miljoner myndighetsanvändare vid fler än 250 organisationer . Kontraktet gäller inte specifikt Pokémon Go-data, men det visar Vantors etablerade roll som leverantör till amerikanska myndigheter.

Använde spelarna verkligen sitt samtycke?

Efter Trouw-granskningen har den centrala frågan varit: samtyckte Pokémon Go-spelarna till att deras skanningar kunde bidra till militär navigering?

Bolagens svar hänvisar till användarvillkoren. Niantic Spatial och Vantor menar att villkoren ger utrymme för insamling och användning av data för ”spatial mapping” och partnerteknik . Niantic Spatial sade samtidigt till IGN att Pokémon Go-data inte används för att träna modeller för militära drönare och betonade att avtalet med Vantor fortfarande befinner sig i ett tidigt skede .

Vantor har förnekat att företaget använder själva Pokémon Go-bilderna. När bolaget fick frågan om den utplacerade navigeringsmodellen tränats på ett dataset som härrör från Pokémon Go-skanningar ville Vantor dock inte bekräfta eller dementera detta .

Kritiken från integritetsförespråkare och spelare handlar framför allt om tre saker:

• Belöningen var föremål i spelet – inte ett tydligt besked om att skanningarna kunde bidra till navigering av militära drönare .
• Användarvillkor är ofta breda och juridiskt formulerade. Kritiker menar därför att de inte räcker som ett meningsfullt, informerat samtycke till militär användning .
• Spelaren fick aldrig ett separat och uttryckligt val när användningen gick från spelrelaterad kartläggning till försvarsrelaterad teknik .

Varför är det så svårt att granska AI-modellen?

En särskilt svår fråga gäller hur tränade AI-modeller lagrar information. En modell innehåller normalt inte kopior av varje enskild träningsbild som enkelt kan plockas fram och kontrolleras. I stället omvandlas materialet till modellvikter under träningen.

Det innebär att en oberoende granskare i praktiken kan ha mycket svårt att avgöra exakt vilket bidrag ett visst dataset har haft. Även om Pokémon Go-bilder inte skickades direkt till en militär modell kan den underliggande VPS-tekniken ha byggts och förbättrats med hjälp av de cirka 30 miljarderna skanningar – och det är denna teknik som Vantor integrerar .

Resultatet blir ett ansvarsglapp: ett företag kan förneka att en viss bildsamling använts direkt, samtidigt som en produkt eller teknisk grund som utvecklats med hjälp av materialet kan få en ny användning. Eftersom träningsprocesserna är kommersiellt hemliga är det svårt att genomföra en fullständig, oberoende kontroll .

En större fråga om ändamålsförskjutning

Fallet har blivit ett exempel på så kallad ändamålsförskjutning: data samlas in för ett begränsat och vardagligt ändamål men används senare i ett helt annat sammanhang. Spelarna filmade sin omgivning för att få belöningar i ett mobilspel. Via bolagsstrukturer och partnerskap kan samma datainfrastruktur nu kopplas till navigering i miljöer där militära system måste fungera utan GPS .

Det väcker frågor som sträcker sig längre än Pokémon Go. Hur specifikt måste ett digitalt samtycke vara när data kan användas för att träna AI? Bör användare få ett nytt val när data lämnar konsumenttjänsten och hamnar i försvars- eller säkerhetsrelaterade tillämpningar? Och vem bär ansvaret när det inte längre går att spåra ett enskilt bidrag genom modellens tekniska lager?

Den omstridda kedjan kan sammanfattas så här: spela ett spel → skanna ett Pokéstop → bygga en global 3D-karta → utveckla geospatial AI → samarbeta med försvarsleverantörer → integrera tekniken i autonoma plattformar .

Det är just den kedjan som gör frågan om samtycke så laddad. Ett godkännande för en spelfunktion kan, genom flera mellansteg, få konsekvenser långt bortom det sammanhang som användaren ursprungligen såg framför sig.

För den enskilda spelaren kunde det framstå som ett enkelt sätt att komma vidare i spelet. Men när miljontals användare gjorde samma sak växte materialet till en omfattande samling geotaggade bilder och videor från gatunivå. Enligt rapporteringen rör det sig om ungefär 30 miljarder skanningar från flera år av spelardata .

Vad är ett visuellt positioneringssystem?

Niantic använde materialet för att utveckla ett Visual Positioning System, eller VPS – på svenska ungefär ett visuellt positioneringssystem. Tekniken jämför det som en kamera ser i realtid med en detaljerad tredimensionell karta. På så sätt kan ett system uppskatta sin position, höjd och riktning utan satellitsignal .

Det är särskilt användbart i så kallade GPS-förnekade miljöer, där GPS-signaler saknas, blockeras eller störs genom exempelvis störsändning och spoofing. För autonoma drönare och markrobotar kan en sådan teknik fungera som ett alternativ eller komplement till satellitbaserad navigering .

Bolagsaffären som ändrade teknikens riktning

Den fortsatta utvecklingen hänger samman med en bolagsförändring. När Scopely, som ägs av Savvy Games Group, köpte Niantics spelverksamhet 2025 knoppades den geospatiala AI-tekniken av till ett separat bolag: Niantic Spatial. Det nya bolaget tog över VPS-tekniken och det dataset som låg till grund för den .

I december 2025 meddelade Niantic Spatial ett partnerskap med Vantor, tidigare Maxar Intelligence, ett amerikanskt företag inom geospatial underrättelse och försvarsteknik. Målet sades vara att skapa ett gemensamt system för luft- och markplattformar som kan navigera utan GPS .

I juni 2026 beskrev bolagen samarbetet i ett gemensamt blogginlägg om ett ”delat koordinatsystem för GPS-förnekade operationer” baserat på visuell positionering . Niantic Spatials markbaserade VPS ska kombineras med Vantors Raptor-system för visuell positionering från luften, som är utvecklat för autonoma drönare .

Vantors koppling till amerikanska myndigheter

Vantors roll inom den amerikanska försvars- och underrättelsesektorn blev också tydligare i maj 2026. Då tilldelades företaget ett kontrakt på 70 miljoner dollar för det första optionsåret i ett avtal med National Geospatial-Intelligence Agency, NGA .

Avtalet gäller drift och vidareutveckling av GEGD Pro, en kommersiell plattform för geospatial underrättelse som enligt Vantor används av 1,2 miljoner myndighetsanvändare vid fler än 250 organisationer . Kontraktet gäller inte specifikt Pokémon Go-data, men det visar Vantors etablerade roll som leverantör till amerikanska myndigheter.

Använde spelarna verkligen sitt samtycke?

Efter Trouw-granskningen har den centrala frågan varit: samtyckte Pokémon Go-spelarna till att deras skanningar kunde bidra till militär navigering?

Bolagens svar hänvisar till användarvillkoren. Niantic Spatial och Vantor menar att villkoren ger utrymme för insamling och användning av data för ”spatial mapping” och partnerteknik . Niantic Spatial sade samtidigt till IGN att Pokémon Go-data inte används för att träna modeller för militära drönare och betonade att avtalet med Vantor fortfarande befinner sig i ett tidigt skede .

Vantor har förnekat att företaget använder själva Pokémon Go-bilderna. När bolaget fick frågan om den utplacerade navigeringsmodellen tränats på ett dataset som härrör från Pokémon Go-skanningar ville Vantor dock inte bekräfta eller dementera detta .

Kritiken från integritetsförespråkare och spelare handlar framför allt om tre saker:

• Belöningen var föremål i spelet – inte ett tydligt besked om att skanningarna kunde bidra till navigering av militära drönare .
• Användarvillkor är ofta breda och juridiskt formulerade. Kritiker menar därför att de inte räcker som ett meningsfullt, informerat samtycke till militär användning .
• Spelaren fick aldrig ett separat och uttryckligt val när användningen gick från spelrelaterad kartläggning till försvarsrelaterad teknik .

Varför är det så svårt att granska AI-modellen?

En särskilt svår fråga gäller hur tränade AI-modeller lagrar information. En modell innehåller normalt inte kopior av varje enskild träningsbild som enkelt kan plockas fram och kontrolleras. I stället omvandlas materialet till modellvikter under träningen.

Det innebär att en oberoende granskare i praktiken kan ha mycket svårt att avgöra exakt vilket bidrag ett visst dataset har haft. Även om Pokémon Go-bilder inte skickades direkt till en militär modell kan den underliggande VPS-tekniken ha byggts och förbättrats med hjälp av de cirka 30 miljarderna skanningar – och det är denna teknik som Vantor integrerar .

Resultatet blir ett ansvarsglapp: ett företag kan förneka att en viss bildsamling använts direkt, samtidigt som en produkt eller teknisk grund som utvecklats med hjälp av materialet kan få en ny användning. Eftersom träningsprocesserna är kommersiellt hemliga är det svårt att genomföra en fullständig, oberoende kontroll .

En större fråga om ändamålsförskjutning

Fallet har blivit ett exempel på så kallad ändamålsförskjutning: data samlas in för ett begränsat och vardagligt ändamål men används senare i ett helt annat sammanhang. Spelarna filmade sin omgivning för att få belöningar i ett mobilspel. Via bolagsstrukturer och partnerskap kan samma datainfrastruktur nu kopplas till navigering i miljöer där militära system måste fungera utan GPS .

Det väcker frågor som sträcker sig längre än Pokémon Go. Hur specifikt måste ett digitalt samtycke vara när data kan användas för att träna AI? Bör användare få ett nytt val när data lämnar konsumenttjänsten och hamnar i försvars- eller säkerhetsrelaterade tillämpningar? Och vem bär ansvaret när det inte längre går att spåra ett enskilt bidrag genom modellens tekniska lager?

Den omstridda kedjan kan sammanfattas så här: spela ett spel → skanna ett Pokéstop → bygga en global 3D-karta → utveckla geospatial AI → samarbeta med försvarsleverantörer → integrera tekniken i autonoma plattformar .

Det är just den kedjan som gör frågan om samtycke så laddad. Ett godkännande för en spelfunktion kan, genom flera mellansteg, få konsekvenser långt bortom det sammanhang som användaren ursprungligen såg framför sig.