Enligt den traditionella common law-modellen för avtalstolkning ska domstolen först och främst titta på avtalets fyra hörn – alltså den skrivna texten – för att fastställa parternas avsikt. Först om texten är oklar eller tvetydig får domstolen överväga yttre bevisning för att klargöra innebörden. Detta kallas ofta för plain meaning rule: textens klara lydelse får inte frångås.
Exempel: Om ett avtal säger att en bil ska leveras ”senast den 1 mars” kan domstolen inte ta hänsyn till att säljaren muntligen lovat leverans redan i februari – så länge texten är entydig.
Fyrahörnsregeln gäller inte absolut i dag. I USA varierar tillämpningen mellan delstater och avtalstyper. Många domstolar tillåter exempelvis redan från början viss kontextuell bevisning för att förstå avtalets bakgrund och syfte, även om texten är klar. Regeln är därför snarare en tolkningsmetod än en universell spärr mot allt utanför avtalet. Dessutom har UCC (Uniform Commercial Code) och Restatement (Second) of Contracts i USA i viss mån mildrat den strikta fyrahörnsprincipen till förmån för en mer kontextuell tolkning.
Fyrahörnsregeln är en grundläggande princip i common law för tolkning av skriftliga avtal. Den innebär att avtalets betydelse ska sökas i dess egen text – inom dess fyra hörn. Regeln har utvecklats under lång tid och har engelska rötter, men den moderna, strikta versionen är främst amerikansk. I dag tillämpas den mindre strikt och ses snarare som en utgångspunkt än ett absolut förbud mot extern bevisning.