March and March är en sydafrikansk medborgarrörelse som grundades i mars 2024 och kräver hårdare kontroll av migrationen . I april 2026 började hundratals medlemmar demonstrera i Pretoria med krav på att personer utan giltiga dokument skulle lämna landet . Rörelsen satte därefter den 30 juni 2026 som tidsgräns för papperslösa utlänningar .
På tidsgränsens dag marscherade tusentals människor i flera större städer. Demonstrationerna var i huvudsak fredliga, men enstaka protester följdes av våld och plundring . Arrangörerna hotade dessutom med återkommande protester varje vecka .
Det är viktigt att skilja mellan krav på migrationskontroll och de våldshandlingar som riktats mot utländska medborgare. Human Rights Watch beskrev våldet som xenofobiskt och uppgav att myndigheternas reaktion i många fall varit otillräcklig.
I en rapport den 20 maj dokumenterade Human Rights Watch attacker mot afrikanska och asiatiska utlänningar under april och maj 2026. Enligt organisationen agerade medborgargarden med liten eller otillräcklig insats från polis och andra myndigheter. Human Rights Watch pekade särskilt ut den medborgarledda rörelsen March and March som en drivande kraft bakom demonstrationerna .
I Johannesburg och Durban gick grupper från dörr till dörr i jakt på personer som saknade rätt att vistas i landet. Människor som hittades uppges i flera fall ha misshandlats . Vittnesmål som samlats in av EL PAÍS beskrev hur sydafrikanska män tog sig in i migranttäta områden. En person sade: ”Även framför polisen kan de slå dig och ingen skyddar dig” .
Enligt France 24 hade över 160 000 människor lämnat Sydafrika till slutet av juli 2026 . De största grupperna kom från bland annat Zimbabwe och Malawi, men även medborgare från Ghana, Kenya, Lesotho, Moçambique och andra afrikanska länder sökte hjälp att ta sig hem .
Minst fyra migranter hade bekräftats döda i samband med oroligheterna, även om vissa utländska regeringar uppgav att det verkliga dödstalet kan vara högre .
Under den mest intensiva perioden återfördes dessutom mer än 50 000 personer utan giltiga migrationsdokument från Sydafrika på en enda månad, enligt rapporteringen . Den sydafrikanska regeringens skärpta tillsyn och åtgärder mot personer utan tillstånd bidrog till den större utvandringen .
Ghana genomförde en frivillig evakuering i flera faser. Den första gruppen omfattade omkring 300 personer i maj 2026 . I den andra fasen planerades evakuering av ytterligare cirka 1 000 ghananer, med stöd från affärsmannen Ibrahim Mahama . Totalt omfattade planeringen nästan 2 000 återvändare .
Det så kallade ”Welcome Home”-paketet innehöll bland annat:
Det dokumenterade kontantstödet uppgick därmed till 5 500 gh¢ per återvändare, utöver övriga insatser som vårdregistrering, stödvaror och hjälp med återintegrering .
Den 22 juli lämnade ghananska medborgare också in en petition till Internationella brottmålsdomstolen, ICC, med krav på en utredning av det xenofobiska våldet . Sydafrika avvisade petitionen .
Den 24 juli skickade president Cyril Ramaphosa en särskild delegation till Abuja. Delegationen leddes av Sydafrikas utrikesminister Ronald Lamola och skulle diskutera attackerna och relationerna mellan länderna . Besöket skedde samtidigt som ilskan växte efter anklagelser om att den nigerianske medborgaren Chika Ibe hade torterats och dödats av sydafrikansk polis i Kapstaden .
Nigerias president Bola Tinubu tog inte personligen emot delegationen. I stället hänvisade han den till statssekreteraren för utrikesfrågor, ambassadör Sola Enikanolaiye . Uppgiften bekräftades av flera nigerianska medier, däribland Punch, Sahara Reporters, ThisDay och Arise TV . Senare rapporterade vissa medier att Tinubu kunde komma att träffa sändebudet efter ett telefonsamtal med Ramaphosa .
Händelsen blev ett tydligt tecken på hur allvarligt läget hade blivit mellan Afrikas två största ekonomier.
Sydafrika har drabbats av återkommande xenofobiskt våld sedan 2008, med nya vågor bland annat 2015 och 2019 . Bedömare och internationella medier beskrev 2026 års utveckling som särskilt allvarlig eftersom anti-invandraraktivisterna verkade mer samordnade och motreaktionen från andra afrikanska länder var kraftigare .
FN hade tidigare uttryckt oro över de växande attackerna . Ghana och andra aktörer sökte samtidigt internationella och regionala vägar för att pressa fram ansvar och skydd för migranter. Någon verifierad uppgift om ett formellt stöd från ECOWAS eller en särskild petition till Afrikanska unionen framgår dock inte av det tillgängliga källmaterialet.
I slutet av juli var situationen fortfarande instabil. Veckovisa protester hotade att fortsätta, samtidigt som återvändandeprogram och diplomatiska förhandlingar pågick. Någon tydlig lösning hade ännu inte presenterats.