Så letar Black Hole Hunters efter svarta hål som gömmer sig i stjärnljus

Att hitta ett svart hål är svårt: det syns inte självt, men dess gravitation kan lämna spår i ljuset från en närliggande stjärna. I projektet Black Hole Hunters hjälper volontärer forskare att leta efter just sådana ledtrådar i observationer från TESS, en rymdteleskopssatellit som mäter stjärnors ljusstyrka. Mönster som ser lovande ut måste sedan undersökas närmare – en möjlig signal är inte i sig ett bekräftat svart hål. 1718

Ett återkommande ljusfenomen kan avslöja en osynlig följeslagare

Projektet letar efter gravitationell självlinsering i dubbelstjärnesystem. Om systemet ses från rätt vinkel – ungefär från sidan – kan ett mörkt objekt passera framför sin synliga följeslagare. Objektets gravitation böjer då stjärnans ljus mot oss och förstärker det tillfälligt. Eftersom stjärnorna kretsar kring varandra kan ljusökningen återkomma i takt med omloppsbanan. 18

Forskarna söker efter den här sortens återkommande förändring i så kallade ljuskurvor, alltså grafer över hur ljusstyrkan varierar över tid. Simulerade exempel hjälper volontärerna att lära sig känna igen möjliga signaler. Projektets FAQ beskriver händelserna som sällsynta och uppger att något entydigt exempel på självlinsering av ett svart hål då ännu inte hade hittats.

Miljontals klassificeringar – och algoritmer som sållar vidare

Black Hole Hunters finns på Zooniverse, en plattform där allmänheten kan bidra till forskningsprojekt. Efter en webbaserad introduktion granskar deltagarna ljuskurvor från TESS. Forskarna har också beskrivit planer på att undersöka data från andra kartläggningar av himlen. 1718

Volontärernas arbete är en del av sökandet, inte en ersättning för forskarnas analys. I en uppdatering i april 2026 skrev forskaren Adam McMaster att deltagarna då hade skickat in 7,6 miljoner klassificeringar. Tillsammans med mer avancerade simuleringar använder forskargruppen dem för att utveckla algoritmer som kan sålla bland ljuskurvorna och lyfta fram kandidater som verkar värda att granska närmare.

Projektet startade på Zooniverse den 26 oktober 2021. I teamet finns Adam McMaster, Hugh Dickinson och Matthew Middleton, tillsammans med samarbetspartner från bland annat University of Southampton, Open University och Flatiron Institute. University of Southampton uppger att ett anslag från 2024 stödde arbetet av Middleton och McMaster tillsammans med Dickinson, liksom rekryteringen av volontärer. 17

Vad Higgs Hunters kan säga om människa och maskin

Higgs Hunters undersökte en annan sorts data. Där granskade volontärer bilder från ATLAS-experimentet vid partikelacceleratorn Large Hadron Collider (LHC), på jakt efter förskjutna vertexar: spår som verkar börja en bit från den huvudsakliga kollisionspunkten. Sådana spår kan ge ledtrådar om partiklar som färdas en sträcka innan de sönderfaller. En ovanlig markering i en bild är dock inte i sig ett bevis för en ny partikel. 10

En studie av projektet undersökte hur personer utan expertkunskaper hittade sönderfall från långlivade partiklar och andra ovanliga drag. I det material som analyserades var volontärernas effektivitet och andel falska larm jämförbara med ATLAS-algoritmernas. Studien beskrev också hur deltagare pekade ut händelser med oväntade egenskaper för vidare granskning. 3

University of Oxford uppger att Higgs Hunters nådde 42 280 deltagare från fler än 170 länder och att brittiska skolelever deltog i ett senare analyssteg. De siffrorna gäller Higgs Hunters – de ska inte blandas ihop med klassificeringarna i Black Hole Hunters eller tolkas som att volontärer alltid överträffar algoritmer. 4

Volontärer kan hjälpa forskare att hitta det oväntade

Projekten visar en konkret roll för medborgarforskning: tränade deltagare kan bidra till att gå igenom stora datamängder och uppmärksamma mönster som forskare sedan kan undersöka. Higgs Hunters jämförde volontärer med algoritmer i en särskild uppgift med partikelbilder. Black Hole Hunters kombinerar i stället frivilligas klassificeringar med simuleringar och algoritmisk sållning av astronomiska ljuskurvor. I båda fallen kräver en möjlig upptäckt fortsatt vetenskaplig granskning. 318