Einstein Probe upptäckte en dold röntgenfas efter en kort gammablixt

En gammablixt kan verka över nästan innan den hunnit börja. Men när Einstein Probe observerade händelsen EP250704a, även kallad GRB 250704B, den 4 juli 2025 såg teleskopet en längre historia: efter en gammablixt på omkring 0,4 sekunder fortsatte källan att sända ut mjuk röntgenstrålning i ungefär 560 sekunder. 12

Den utdragna signalen pekar på en särskild fas av aktivitet som kan missas om observationerna inte täcker mjuk röntgenstrålning. Den väcker också frågan om vad som drev utsändningen. En möjlig modell bygger på en snabbt roterande, långlivad magnetar, men observationerna bekräftar inte att det var en sådan rest som bildades. 211

Kort gammablixt – lång röntgensignal

GRB 250704B klassades som en kort gammablixt och varade totalt omkring 0,4 sekunder. Einsteinsproben registrerade därefter en betydligt längre signal i det mjuka röntgenområdet, 0,5–4 keV: utsändning under ungefär 560 sekunder. 12

Skillnaden är viktig. Signalens variationer och spektrum stämmer inte med den enklaste bilden av en hård gammablixt som följs enbart av en vanlig efterglöd från en stötvåg. Studien beskriver i stället röntgenljuset som en separat, utdragen fas av den inledande emissionen. Observationer som främst fångar hårdare strålning skulle kunna missa den. 2

Uppföljningen visar en mer komplex händelse

Observationer i fler våglängder ger en bredare bild än den första ljusglimten. En analys rapporterade långvarig röntgenstrålning och en ovanlig platå i optiskt och infrarött ljus som varade omkring ett dygn, innan ljuset snabbt avtog. Studien följde händelsen från radio- till gammastrålning under nästan två dygn.

En modell som kan förklara dessa observationer är en millisekundmagnetar: en extremt magnetiserad neutronstjärna som roterar mycket snabbt. I den tolkningen hänger röntgenstrålningen samman med energi som frigörs när magnetaren bromsar in, medan ljuset i det optiska och infraröda området förklaras som efterglöd som får fortsatt energitillskott. Det är möjliga modellförklaringar, inte ett direkt bevis för att en magnetar fanns kvar. 11

Vad kan händelsen säga om neutronstjärnekollisioner?

Om magnetartolkningen stämmer fortsatte resterna efter händelsen att vara aktiva tillräckligt länge för att driva strålning efter gammablixten. Det gör observationen relevant för frågan om vad som händer när kompakta objekt slås samman – och om en rest av neutronstjärnematerial kan överleva i stället för att snabbt kollapsa. Mjuk röntgenstrålning kan också bli en elektromagnetisk signal att leta efter tillsammans med gravitationsvågor vid framtida sammanslagningar. 211

Neutronstjärnans tillståndsekvation beskriver hur materia beter sig vid extremt hög täthet, bland annat hur stor massa en neutronstjärna kan bära. Om forskare i framtida händelser kan bestämma både sammanslagningens massa och vad som händer med resten kan observationerna hjälpa till att pröva olika beskrivningar av sådan materia. Men EP250704a fastställer inte i sig restens natur och ger ingen direkt mätning av tillståndsekvationen. Värdet ligger i att händelsen visar en signal som kan undersökas vidare. 211

Slutsatsen

Einstein Probe visade att en gammablixt som varar mindre än en halv sekund kan följas av nästan tio minuters aktivitet i mjuk röntgenstrålning. Tillsammans med uppföljningen i optiskt, infrarött och radio ger det en mer utdragen och komplicerad bild än gammablixten ensam. En magnetar är en möjlig förklaring och en intressant ledtråd för studier av sammanslagningar – men än så länge är det en tolkning, inte ett fastslaget resultat. 1211