Därför blev det ingen interlinjär översättning av den antika grekiskan

En begäran om en exakt interlinjär översättning från antik grekiska stannade vid källkontrollen. Uppdraget krävde att betydelsen hos enskilda ord skulle verifieras mot LSJ, standardförkortningen för Liddell och Scotts grekisk-engelska lexikon. Men de uppslagsartiklar som behövdes gick inte att läsa i det tillgängliga materialet.

Resultatet blev därför ingen gloss och ingen löpande översättning. I stället avbröts arbetet, för att inte presentera en ord-för-ord-tolkning som om den vore kontrollerad mot lexikonet.

Vilka ord behövde kontrolleras?

Bland de uppslag som behövde granskas fanns ἐνεχυρίασμα, angivet med betydelsen ”pant”; λυτρωτής, ”friköpare”; ἐκτίλλω, ”rycka ut”; och πρόσκαιρος, ”tillfällig”. Dessa betydelser kunde inte verifieras genom läsbara LSJ-uppslag, så de behandlades inte som fastslagna lexikonbelägg.

LSJ:s referensportal gick att nå 1, men det räckte inte för den ordkontroll som uppgiften krävde. En närliggande digital resurs kopplar materialet till en Bonnet-utgåva 6, men den ersatte inte den grekiska text som hade tillhandahållits som översättningsunderlag.

Texten ändrades inte

Den grekiska text som följde med uppgiften behölls som bas. Ingen annan utgåva eller normalisering infördes. Eftersom kontrollen av de centrala orden inte kunde slutföras bedömdes det inte heller som ansvarsfullt att dra slutsatser om hur den svårtolkade ordsekvensen hänger ihop med den förklarande grekiska text som följer.

För en interlinjär översättning är det en viktig gräns: den kan visa vad varje ord bidrar med och hur meningen förstås som helhet, men bara om de avgörande ordvalen går att belägga. Här saknades det underlaget. Att säga det tydligt är mer tillförlitligt än att fylla luckorna med en obekräftad tolkning.