Dewar och McGetchin: spår av månens forntid och ett nedslag 2024

Två områden på månen ger svar på frågor med helt olika tidsperspektiv. Dewar på månens baksida kan bära spår av ett magnetfält från månens ungdom. McGetchin är en ny nedslagskrater som låter forskare undersöka hur ett enskilt nedslag förändrar marken omkring sig. 12

Dewar: ett magnetiskt spår under ytan

Forskarna har inte undersökt ett stenprov från Dewar. I stället har de jämfört gravitationsmätningar och magnetiska mätningar från omloppsbana. När avvikelserna sammanfaller tolkar de dem som en begravd, tät och magnetiserad bergskropp, sannolikt vulkanisk sten som en gång stelnade och bevarade magnetism. Tolkningen stöder tanken att månen hade en inre dynamo – en process i dess inre som skapade ett magnetfält – för omkring 4,2 miljarder år sedan.

Åldern och den dåtida fältstyrkan är slutsatser från modeller, inte direkta mätningar. Genom att modellera bergkroppens läge och magnetisering kan forskarna pröva hur starkt fält som skulle ha krävts när berget bildades. Underlaget här räcker däremot inte för att ange en tillförlitlig siffra för just Dewar. Andra studier av månens tidiga magnetism beskriver fältstyrkor på upp till tiotals mikrotesla, men de värdena är inte en mätning av Dewarberggrunden. 1819

Det spelar roll eftersom stenprover från Apolloprogrammet har gett olika bilder av hur starkt och långvarigt månens magnetfält var. En ny analys pekar på att mycket starka fält kan ha förekommit under korta perioder, medan fältet oftast var svagt. Dewar ger en annan sorts belägg än de återförda proverna, men avgör inte ensamt om fältet var stabilt eller växlade i styrka. Fler mätningar och väl daterade prover från månens baksida skulle kunna pröva bergets ursprung, ålder och magnetisering. 17

McGetchin: ett nedslag som syns även i temperaturen

McGetchin bildades någon gång mellan 11 april och 22 maj 2024. Under en granskning av bilder från NASA:s månsond Lunar Reconnaissance Orbiter 2025 lade Robert Wagner märke till en ljus fläck med en mörk omgivning. Jämförelsen med äldre bilder avslöjade en ny krater, cirka 222 meter bred och 43 meter djup – den största nybildade krater som hittills identifierats i solsystemet. Den ljusa fläcken är material som kastats ut vid nedslaget, inte själva krateröppningen. 23710

Temperaturmätningar visar dessutom en ovanligt kall zon runt kratern. Den sträcker sig längre än den synliga utgrävningen och tyder på att nedslaget också förändrade den lösa månmarkens förmåga att behålla värme. Fortsatta bilder och temperaturmätningar kan visa hur länge förändringen består. Kratern och det utkastade materialet ger också möjlighet att studera sten som kommit upp från djupare lager. Exakt vad som styr den kalla zonens utveckling återstår att undersöka. 1215