JPMorgan: Irankriget gör oljepriset nästan omöjligt att förutse

JPMorgans besked är i praktiken en varningssignal: oljemarknaden följer inte längre främst vanliga antaganden om utbud och efterfrågan. I stället prissätts risken för ett politiskt och militärt slutspel vars utgång är oklar. Bankens analytiker säger att vägen mot krigets slut blivit allt svårare att förutse. 17

Det säger två saker om konflikten. För det första har tidigare tänkta ekonomiska gränser inte skapat någon tydlig väg mot en förhandlad lösning eller en varaktig normalisering av energitransporterna. För det andra går det därför inte att utgå från att priserna snabbt och stabilt återvänder till nivåerna före kriget. 25

Riskpremien har blivit ett faktiskt energiproblem

Brentolja nära 105 dollar per fat – omkring 45 procent över nivån före kriget – och USA:s dieselnotering över 200 dollar per fat tyder på att marknaden inte längre bara betalar en kortvarig riskpremie. Pressen gäller både råolja och raffinerade oljeprodukter. JPMorgan saknar ett tydligt huvudscenario för slutläget, eftersom störningarna kan visa sig vara tillfälliga, eskalera eller bli mer långvariga. 25

IEA bedömer att den globala oljeproduktionen i genomsnitt når 100,7 miljoner fat per dag 2026, 5,7 miljoner fat per dag under 2025 års nivå. Myndigheten har dessutom flyttat fram prognosen för en full återhämtning av Gulfområdets produktion till 2027. När lagren samtidigt minskar blir marknaden mindre rustad för ytterligare avbrott. 14

Saudiarabisk infrastruktur är en central tröskel

Ett angrepp mot Saudiarabiens öst–västliga oljeledning hotar omkring 4 miljoner fat per dag, motsvarande ungefär 4 procent av världens oljetillgång. Ledningen är viktig eftersom den kan föra saudisk olja bort från Hormuzsundet. Därmed kan en kris som först handlar om sjöfart i Persiska viken utvecklas till ett bredare hinder för både produktion och export. 56

Även andra flaskhalsar kan förlänga störningarna: Huthirörelsens press kring Bab al-Mandab-sundet kan fördröja eller leda om transporter genom Röda havet, angrepp mot ryska raffinaderier kan strama åt marknaden för drivmedel och avbrott i Libyens export kan ta bort en flexibel leveranskälla. Effekten är inte bara färre fat, utan sämre möjligheter att ersätta en viss råoljekvalitet, raffinaderikapacitet eller transportväg med en annan.

Inflationen sprider sig långt bortom bensinpumpen

Olja och särskilt diesel påverkar kostnader för frakt, livsmedel, industriproduktion, uppvärmning och tjänster. Risken är därför att en energichock blir bredare inflation när företag höjer priser och löntagare försöker kompensera för högre levnadskostnader. Samtidigt urholkar dyrare energi hushållens köpkraft och bromsar tillväxten – en kombination centralbanker helst vill undvika.

För Bank of England innebär det en klassisk stagflationsavvägning. Styrräntan, Bank Rate, har lämnats oförändrad på 3,75 procent, men konflikten har flyttat fokus från väntade räntesänkningar till frågan om inflationen i stället kan kräva höjningar. Vid ett tidigare möte röstade tre ledamöter för en höjning till 4 procent, och banken har varnat för att en eskalering kan göra högre räntor nödvändiga. 37

En rubrik om vapenvila räcker inte

Politiska förutsägelser om ett snart slut på kriget löser inte de praktiska problem som styr oljepriset: säker sjöfart, försäkringar, reparationer, fungerande ledningar, återställd produktion och återhållsamhet från Iranallierade grupper. JPMorgans tidigare prognos från juli – Brent i genomsnitt på 86 dollar under tredje kvartalet, 80 dollar under fjärde och 78 dollar vid årets slut – byggde på en återbalansering som nya störningar och högre priser har satt ur spel. 72

Den viktigaste slutsatsen är därför att en vapenvila på egen hand sannolikt inte får oljepriset att falla kraftigt och varaktigt. Det krävs uthålliga tecken på att exportlederna är säkra, infrastrukturen fungerar, produktionen återställs, lagren byggs upp och proxyattackerna upphör. Fram till dess är den mest sannolika bilden en volatil energipremie, svagare global tillväxt och centralbanker som kan tvingas behålla – eller till och med höja – restriktiva räntor trots en svagare ekonomi.