Iran-kriget sätter Gulfstaternas utfästelser på nära 4 biljoner dollar till USA i fara

Krigets ekonomiska följder handlar inte bara om högre oljepriser. För staterna vid Persiska viken sammanfaller störda exportleder och ökade säkerhetskostnader med kostsamma utvecklingsplaner på hemmaplan – och med utfästelser om nära 4 biljoner dollar i investeringar i, eller ekonomiskt utbyte med, USA inom president Donald Trumps ”America First”-agenda. Därmed växer avståndet mellan stora rubriksiffror och den faktiska finansiella och politiska förmågan att genomföra löftena. 94

Löftena till USA hamnar under press

Saudiarabien, Qatar och Förenade Arabemiraten (FAE) svarar för nästan 4 biljoner dollar av de nära 6 biljoner dollar i åtaganden från utländska regeringar som kopplats till America First-initiativet, enligt Peterson Institute for International Economics (PIIE). Men summan är inte en kontantpott som väntar på att föras över. Åtagandena omfattar både investeringar och ekonomiskt utbyte, löper ofta över många år och skiljer sig åt i detaljgrad och tidsramar. 74

Den skillnaden blir viktigare i krigstid. Enligt PIIE väcker konflikten frågor både om Gulfstaternas förmåga och deras vilja att fullfölja åtagandena, när resurser i stället behöver läggas på akuta behov på hemmaplan. 9

Pressen kommer bland annat från:

• högre utgifter för försvar och skydd av kritisk infrastruktur,
• reparations- och beredskapssatsningar i energi-, transport- och handelssystem,
• svagare utländska direktinvesteringar och högre lånekostnader, samt
• behovet av att säkra finansiering för inhemsk diversifiering och sysselsättningsprogram. 1

För Saudiarabien är avvägningen särskilt betydelsefull. Landets ekonomiska strategi bygger på uthålliga investeringar i inhemska omställningsprojekt. I ett mer ansträngt läge kan kapital till projekt och jobb i landet väga tyngre än valfria placeringar utomlands. Det behöver inte innebära ett brott med Washington, utan speglar den praktiska ekonomin i att hantera krigsrisk och inhemska åtaganden.

IMF:s nedskärningar visar hur stor chocken är

Internationella valutafondens, IMF:s, prognoser förändrades kraftigt när konflikten slog mot energiinfrastruktur och sjöfart.

I sin regionala uppdatering i april räknade IMF med en tillväxt på 1,4 procent under 2026 för regionen Mellanöstern, Nordafrika, Afghanistan och Pakistan (MENAP), även i ett referensscenario där handeln återupptogs och produktionen normaliserades före mitten av året. Det var en nedskrivning med 2,3 procentenheter jämfört med prognosen från oktober 2025. Fonden bedömde att direkt drabbade oljeexportörer vid Persiska viken kunde få prognoser nedreviderade med upp till 15 procentenheter.

Senare rapportering om IMF:s uppdatering i juli satte tillväxten 2026 för den bredare regionen Mellanöstern och Centralasien till endast 0,7 procent – 1,2 procentenheter lägre än IMF:s aprilprognos. Prognosen byggde på att Hormuzsundet skulle börja öppnas igen i mitten av juli och att trafiken skulle återgå till nivåerna före kriget i mars 2027. Det understryker hur beroende återhämtningen är av återställda energiflöden.

De nationella prognoserna visar att exponeringen är ojämn:

• Qatar: Prognosen för 2026 sänktes med 14,7 procentenheter till en nedgång på 8,6 procent, efter omfattande infrastrukturskador och landets stora exponering mot störda gasexporter.
• Saudiarabien: I den rapporterade uppdateringen sänkte IMF prognosen från 4,5 till 1,7 procents tillväxt. Landet har större motståndskraft än vissa grannar tack vare alternativa exportvägar, men möter ändå lägre tillväxt och finanspolitiskt tryck från kriget.
• Förenade Arabemiraten: Prognosen sänktes från 5,6 till 1,7 procent i samma rapporterade uppdatering.
• Irak: IMF räknade med att ekonomin krymper med 6,8 procent under 2026, innan en möjlig återhämtning om energiproduktion och transporter normaliseras.

En eventuell återhämtning 2027 bör därför tolkas försiktigt. Den kan främst spegla att störd produktion och handel kommer tillbaka från en mycket svag nivå 2026, inte att djupare ekonomiska sårbarheter har försvunnit.

Hormuz gör höga energipriser till uteblivna intäkter

Hormuzsundet står i centrum för regionens ekonomiska skador. Där passerar omkring 25–30 procent av världens olja och cirka 20 procent av den flytande naturgasen, LNG, enligt IMF. När sjöfarten blockeras eller blir osäker kan exportörerna förlora försäljningsvolymer, även när riktpriserna på energi stiger.

Därför slår kriget olika mot olika producenter. Länder med alternativa rutter kan behålla en del av exportkapaciteten. Irak och Kuwait, som har begränsade möjligheter att leda exporten förbi Hormuz, är mer utsatta för intäktsbortfall när sundet stängs.

Irak är det tydligaste exemplet. Reuters rapporterade att produktionen i landets viktigaste södra oljefält tidigt under störningen föll med omkring 70 procent, till 1,3 miljoner fat per dag, eftersom exporten via Hormuz inte kunde fungera normalt. När lagren fylldes skars produktionen ned ytterligare.

Följderna för statsfinanserna är allvarliga eftersom oljan är grunden för Iraks offentliga ekonomi. Columbia Universitys Center on Global Energy Policy uppskattade att IMF hade räknat med att Irak skulle få 79 miljarder dollar i oljeexportintäkter 2026, baserat på en genomsnittlig export på 3,5 miljoner fat om dagen. Vid de prisantaganden som gällde före kriget skulle varje månad med nära noll i export innebära omkring 6,6 miljarder dollar i förlorade intäkter.

Iraks sårbarhet började inte med kriget

Konflikten blottlade en redan existerande svaghet: Irak har ett begränsat skydd mot avbrott i oljeintäkterna. En stängning av den viktigaste exportleden drabbar samtidigt statens inkomster, produktionen, importen och möjligheten att hålla offentliga utgifter uppe.

IMF:s prognos om en nedgång på 6,8 procent är kopplad till störd oljeproduktion och exportlogistik, medan den förväntade återhämtningen 2027 förutsätter att systemen normaliseras. En återhämtning är alltså möjlig, men den skulle i sig inte lösa det strukturella beroendet av kolväteintäkter eller skapa en mer diversifierad exportsektor.

Politiska och strategiska följder för Washington och Gulfstaterna

Investeringsåtagandena har också ett ansvarighetsproblem. Storleken gör dem politiskt värdefulla, men de långa tidshorisonterna och bristen på detaljer om enskilda projekt gör det svårt att skilja bindande genomförande från breda kommersiella ambitioner. PIIE har beskrivit de samlade America First-löftena som behäftade med osäkerhet. 114

Osäkerheten kan i sin tur bli ett påtryckningsmedel. Sydkoreas åtagande om 350 miljarder dollar i USA-investeringar kopplades till tullförhandlingar: Washington hotade att höja tullarna på vissa sydkoreanska varor till 25 procent från 15 procent, med hänvisning till förseningar i genomförandet av avtalet. Fallet är ingen direkt mall för Gulfstaterna och visar inte att motsvarande åtgärder planeras mot dem. Däremot illustrerar det hur investeringslöften kan användas som förhandlingsverktyg i bredare handels- och säkerhetsrelationer.

För Gulfregeringarna prövar kriget också en grundläggande strategisk utgångspunkt: om nära samarbete med USA ger ett tillförlitligt skydd för energiinfrastruktur och sjöfart. Om ledarna bedömer att säkerhetsrelationen lämnar dem exponerade för eskalering eller vedergällning kan de föredra större strategiskt handlingsutrymme och friare beslut om var statliga förmögenhetsfonder placerar kapital. Då blir investeringsbesluten mindre mottagliga för politiska påtryckningar från Washington.

Det avgörande är hur länge störningarna varar

Den centrala variabeln är konfliktens varaktighet. En varaktig återställning av trafiken i Hormuzsundet, energiexporterna och investerarnas förtroende skulle förbättra de offentliga finansernas spelrum och stödja en återhämtning 2027. Ett utdraget krig skulle i stället tvinga fram hårdare prioriteringar mellan försvar, återuppbyggnad, inhemsk diversifiering och investeringar utomlands.

Gulfstaternas åtaganden gentemot USA har inte försvunnit. Men kriget har förändrat vad de betyder: de är inte längre enbart diplomatiska tillkännagivanden eller kommersiella ambitioner. De är nu beroende av regionens förmåga att återställa handelsleder, skydda kritisk infrastruktur och finansiera ekonomisk motståndskraft på hemmaplan. 9