Iran går från ombud till direkt militärt och ekonomiskt tryck

Iran bedriver nu en mer direkt och öppet statsledd regional strategi. I stället för att främst förlita sig på närstående väpnade grupper och påtryckningar som kan förnekas, kombinerar Teheran robot- och drönarattacker med tvångsmedel kring Hormuzsundet och hot mot energiinfrastruktur i Gulfen. Syftet förefaller vara att höja priset för fortsatt konflikt för USA, regionala regeringar och de globala energimarknaderna – men samtidigt behålla tillräcklig kontroll för att kunna använda nedtrappning som förhandlingskort. 68

Från indirekta påtryckningar till direkt vedergällning

Den tydligaste förändringen är hur synlig Irans egen roll har blivit. Reuters rapporterade att Iran i början av september avfyrade ballistiska robotar mot två amerikanska örlogsfartyg, varefter USA slog till mot tre iranska fartyg. Iran varnade också för att ytterligare angrepp kan mötas av ett snabbare och mer smärtsamt svar. 4

Tidigare rapportering beskrev iransk roboteld mot vad Teheran kallade amerikanska tillgångar i Jordanien, Bahrain, Kuwait och Irak efter en ny våg av amerikanska angrepp. 9 Därmed hamnar iranska statliga militära resurser – inte enbart allierade väpnade grupper – i centrum för avskräckning och vedergällning.

Det gör tvångsstrategin mer omedelbar, men också svårare att förneka. Direkta angrepp kan snabbt visa räckvidd och handlingsvilja, men de ger också motståndaren tydligare militära mål och kortar vägen till upptrappning.

Hormuzsundet har blivit ett förhandlingsinstrument

Hormuzsundet är den ekonomiskt mest betydelsefulla delen av Teherans strategi. Före kriget passerade omkring en femtedel av världens olje- och LNG-transporter genom sundet. 8 Iran har skärpt restriktionerna för sjöfarten sedan de amerikansk-israeliska attackerna den 28 februari, medan USA och Iran offentligt har tvistat om vem som kontrollerar farleden. 68

Iranska företrädare har kopplat tillträdet till politiska villkor. Mohsen Rezaei, generalsekreterare för Högsta nationella säkerhetsrådet, har sagt att ett slut på det regionala kriget är ett av Teherans villkor för att öppna sundet igen. Han uppgav också att Iran och Oman enats om en transitkorridor genom en utpekad central farled. 2

Detta pekar mot kontrollerad störning, snarare än en enkel och permanent stängning. Teheran kan använda tillträde, rutter och restriktioner som förhandlingsmedel, samtidigt som begränsad kommersiell passage hålls möjlig. Iran sade senare att man skulle presentera en ny restriktionszon i Gulfen och kartor för en ny sjöfartskorridor. Fartyg som går in i zonen kan hamna på en sanktionslista. 3

Sjöstrategin kostar också Iran

Tryck mot Hormuz kan påverka energipriser, försäkringskostnader, sjöfart och Gulfstaternas politiska kalkyler. Men störningarna begränsar även Iran. Reuters rapporterade i september att Iran under omkring sju veckor inte hade transporterat några betydande mängder råolja genom sundet. 15

Här ligger den centrala avvägningen i Teherans strategi: ju effektivare landet stör farleden, desto större internationell kostnad kan det åsamka. Samtidigt växer den egna ekonomiska bördan, liksom motståndarnas incitament att slå mot iranska sjöstridskrafter eller bygga alternativa transportvägar.

En mer hårdför säkerhetsapparat

Ledarskiftet har ytterligare lyft fram säkerhetspolitiken. Mohsen Rezaei utsågs i augusti till generalsekreterare för Högsta nationella säkerhetsrådet, där han ersatte Mohammad Baqer Zolqadr i organet som samordnar Irans säkerhets- och utrikespolitik. Reuters beskriver Rezaei som en framträdande hårdför politiker och nära allierad till högste ledaren Mojtaba Khamenei. 12

Rezaei har också blivit en tydlig offentlig röst för Hormuzkampanjen, med villkor för att öppna farleden och beskrivningar av den planerade korridoren och restriktionszonen. 23 Det bevisar inte i sig att beslutsfattandet är helt enhetligt, men visar att det maritima tvånget formuleras via Irans högsta säkerhetsinstitutioner.

Regimens handlingsutrymme begränsas fortfarande av krigets kostnader på hemmaplan. Reuters rapporterade en årlig inflation på 66 procent månaden före rapporten i slutet av augusti och att myndigheter oroade sig för att ytterligare ekonomisk press kan utlösa oroligheter. 1 En mer koncentrerad säkerhetspolitik innebär alltså inte automatiskt större inhemsk motståndskraft.

Så ser den framväxande doktrinen ut

Underlaget pekar på en hybridstrategi:

• Direkt militär vedergällning: Robotar och drönare kan nå amerikanska och regionala mål utan att Iran behöver använda mellanhänder. 49
• Ekonomiskt tvång: Sjöfartsrestriktioner och hot mot energintressen i Gulfen höjer kostnaderna även utanför slagfältet. 368
• Villkorad nedtrappning: En transitkorridor och villkor för återöppning ger Iran ett sätt att byta sjöfartstillträde mot politiska eftergifter. 213
• Fortsatta regionala påtryckningar: Iran kan fortfarande dra nytta av relationer med närstående aktörer, men de aktuella händelserna visar en större tonvikt på verktyg som den iranska staten själv kontrollerar.

Den största risken: upptrappning utan hållbar överenskommelse

Diplomatin har inte skyddat konflikten från ny konfrontation. En tillfällig vapenvila som nåddes i juni föll senare samman, enligt Reuters, samtidigt som förhandlingarna kört fast under ytterligare amerikansk ekonomisk press. 18

Risken är inte bara att Hormuzsundet stängs helt. En attack mot ett fartyg, ett angrepp på energiinfrastruktur i Gulfen eller en ny sammandrabbning med amerikanska styrkor kan förvandla kalibrerat tvång till en bredare regional eskalering. Irans reviderade strategi visar att landet fortfarande kan åsamka höga kostnader. Svagheten är att när Teheran använder detta inflytande ökar också risken för direkta militära och ekonomiska motåtgärder. 4615