Yara Sluiskil: Europas största industriella CCS-projekt är i drift

Yara International har tagit sin anläggning för avskiljning och lagring av koldioxid, CCS, i drift vid ammoniak- och konstgödselfabriken i Sluiskil i den nederländska provinsen Zeeland. EU-kommissionen beskriver satsningen som Europas största kommersiella CCS-projekt. Det avgörande är inte bara infångningen vid fabriken, utan den sammanhängande kedjan från Nederländerna till permanent lagring i Norge. 1

Så fungerar CCS-kedjan

Anläggningen är byggd för att fånga in och kondensera upp till 800 000 ton CO₂ per år från ammoniakproduktionen vid Yara Sluiskil, en av Europas största anläggningar för konstgödselproduktion. 12

Därefter sker tre steg:

1. Koldioxiden fångas in och kondenseras i Sluiskil.
2. Northern Lights fraktar den flytande CO₂:n med fartyg från Nederländerna till Norge.
3. Koldioxiden injiceras i ett geologiskt lager omkring 2 600 meter under den norska havsbottnen för permanent lagring. 23

Yara och Northern Lights räknar med att lagra omkring 12 miljoner ton CO₂ under 15 år. Det motsvarar i stora drag anläggningens högsta planerade årsvolym på 800 000 ton. 310

Därför är projektet betydelsefullt

Vid invigningen deltog Yaras vd Svein Tore Holsether, Norges statsminister Jonas Gahr Støre, Nederländernas premiärminister Rob Jetten och EU-kommissionären Wopke Hoekstra. 4

Projektet visar en möjlig affärsmodell för industrier som saknar ett närliggande geologiskt lager för koldioxid. Utsläppen kan då avskiljas lokalt, transporteras till sjöss och lagras permanent i ett annat land. EU-kommissionen beskriver upplägget som den första kompletta gränsöverskridande värdekedjan för infångning, transport och permanent lagring av CO₂. 14

Det är särskilt relevant för industriprocesser med koncentrerade koldioxidströmmar, där elektrifiering inte alltid räcker som enda lösning. IEA lyfter avskiljning, användning och lagring av koldioxid som ett möjligt verktyg bland annat för cementindustrin och produktion av vätgas med låga utsläpp.

Stor effekt på fabriken – men begränsad i det stora perspektivet

En kapacitet på 800 000 ton om året är betydande för en enskild industrianläggning. Yara uppger att volymen motsvarar ungefär 0,5 procent av Nederländernas totala utsläpp. 8

Samtidigt är den liten jämfört med det europeiska behovet av lagringsinfrastruktur. EU:s regler kräver att olje- och gasproducenter bidrar till 50 miljoner ton årlig injektionskapacitet för CO₂ till 2030. Sluiskils maximala volym motsvarar, som en enkel jämförelse, cirka 1,6 procent av den nivån.

På global nivå är gapet ännu större. En IEA-analys bedömer att kapaciteten för CO₂-lagring behöver öka omkring tjugofaldigt, från ungefär 50 miljoner ton till 1 miljard ton, till 2030 i organisationens uppdaterade nettonollfärdplan.

Sluiskil är därmed främst ett bevis på att industriell och gränsöverskridande CCS kan genomföras kommersiellt. Projektet är inte i sig ett tecken på att CCS ensamt kan föra Europa eller världen till en bana i linje med Parisavtalet. IEA:s scenario för nettonollutsläpp till 2050 bygger på åtgärder i hela energisystemet, inte på en enskild teknik.

Varför CCS är omstritt

CCS har länge varit en omdebatterad klimatåtgärd.

Argumenten för

Förespråkare menar att permanent lagring kan minska utsläpp från industriella processer där alternativ med låga utsläpp är begränsade, kostsamma eller ännu inte finns i stor skala. För ammoniak- och konstgödselproduktion erbjuder Sluiskil en väg att minska utsläppen utan att avveckla en stor europeisk industriverksamhet. 12

De pekar också på att projektets uttalade slutpunkt är permanent geologisk lagring, inte löpande kommersiell användning av koldioxiden. 12

Kritiken

Kritiker varnar för att koldioxidinfångning kan användas som argument för att förlänga utvinning och användning av fossila bränslen i stället för att snabbt minska dem. De ifrågasätter också om stora CCS-investeringar tränger undan satsningar på förnybar el, energieffektivisering och direkt elektrifiering. Reuters rapporterar att skeptiker hänvisar till en historik av höga kostnader och svaga kommersiella resultat, medan förespråkare ser en mer avgränsad men viktig roll i svårminskade industrisektorer. 2

En särskild invändning gäller förbättrad oljeutvinning (enhanced oil recovery), där infångad CO₂ pumpas ned i oljefält för att få upp mer olja. Om detta leder till ytterligare förbränning av fossila bränslen kan klimatnyttan urholkas. Informationen om Yara-projektet beskriver däremot transport till permanent lagring under den norska kontinentalsockeln och anger inte att dessa volymer ska användas för oljeutvinning. 12

Slutsats

Yara Sluiskil är ett viktigt test av om Europa kan bygga fungerande koldioxidinfrastruktur över nationsgränser. Projektet kopplar en stor industriell utsläppskälla till en definierad transport- och lagringskedja, vilket kan bli en modell för andra industrier utan egen tillgång till lagringsplatser. 13

Men begränsningarna är lika viktiga som framsteget. Att fånga in upp till 800 000 ton CO₂ per år kan ge stor effekt vid en enskild ammoniakfabrik, men det är bara en bråkdel av Nederländernas utsläpp och av Europas beräknade lagringsbehov. Det starkaste argumentet för Sluiskil är därför inte att CCS ersätter snabb utbyggnad av ren energi och breda utsläppsminskningar, utan att permanent lagring kan vara ett av flera verktyg för de industriutsläpp som är svårast att eliminera. 8