Därför lämnade G20-mötet i Asheville utan gemensam kommuniké

G20:s finansmöte i Asheville avslutades utan en gemensam kommuniké eftersom deltagarna inte kunde enas om formuleringar om globala handelsobalanser. Kina motsatte sig skrivningar, som stöddes av de övriga 19 medlemmarna, om åtgärder mot icke-marknadsmässiga politiska åtgärder och metoder som anses fördjupa externa överskott och öka beroendet av export. USA publicerade därför ett ordförandeuttalande i stället för en gemensamt antagen deklaration. 3

Det var detta Kina sade nej till

Ordförandeuttalandet uppmanade länder med alltför stora och långvariga externa överskott att avskaffa politik som hämmar inhemsk konsumtion och bidrar till exportberoende. Där står också att deltagarna bör vidta åtgärder för att undanröja icke-marknadsmässiga politiska åtgärder och metoder som förvärrar obalanserna.

Kina nämns inte vid namn i texten. Men USA:s finansminister Scott Bessent pekade ut Kina som den enda avvikande parten. 3

Formuleringarna var känsliga eftersom de gick längre än en allmän uppmaning om mer balanserad tillväxt. De kopplade stora överskott och flöden av billiga exportvaror till den inhemska ekonomiska politiken – och utmanade därmed indirekt den modell som amerikanska företrädare menar att Kina använder för exportledd tillväxt. 3

Varför USA drev frågan i G20

Före och under mötet argumenterade Bessent för att länder som möter stora importflöden från Kina bör ompröva sina handelsvillkor med landet. Syftet, enligt honom, var att få Peking att styra om ekonomin från export mot större inhemsk konsumtion.

USA:s argument är att varaktiga exportöverskott kan vältra över kostnaderna för anpassningen på handelspartner och pressa deras industrier och tillväxt. Bessent beskrev Kinas överskott som ohållbart och hänvisade, enligt Reuters, till ett handelsöverskott på 1,2 biljoner dollar.

Utgången i Asheville blev därför politiskt uppmärksammad: de övriga 19 medlemmarna stod bakom ordförandeuttalandets formuleringar, trots att mötet inte kunde leverera en enhällig kommuniké. 3

Kinas svar: obalanserna är ett gemensamt problem

Kina avvisade bilden att landet medvetet eftersträvar ett handelsöverskott. Enligt ett uttalande från Kinas centralbank, återgivet av Reuters, sade centralbankschefen Pan Gongsheng att Kina utökar den inhemska efterfrågan och håller en hög grad av öppenhet mot omvärlden.

Pan beskrev samtidigt globala obalanser som ett problem som kräver strukturreformer i flera länder, inte enbart en kursändring i överskottsländer. Underskottsländer bör minska sina budgetunderskott och höja sina inhemska sparnivåer, sade han, medan Kina ska fortsätta stärka den inhemska efterfrågan.

Kärnan i motsättningen ser därmed ut så här:

• USA:s linje: Överskottsländer – särskilt Kina – måste minska sitt exportberoende och öka den inhemska konsumtionen.
• Kinas linje: Även underskottsländer bär ansvar, bland annat genom större budgetdisciplin och högre sparande. Anpassningen kan därför inte läggas på Kina ensamt.

Skillnaden mellan en kommuniké och ett ordförandeuttalande

En gemensam kommuniké visar att hela gruppen står bakom texten. I Asheville gav USA:s finansdepartement i stället ut ett ordförandeuttalande som uttryckligen noterade stöd från deltagarna utom Kina.

Skillnaden är inte bara formell. Uttalandet visar att det finns ett brett stöd för oro kring snedvriden handel och stora externa obalanser, men det utgör inte en fullt gemensam G20-position. Kina behöll sin invändning mot både problemformuleringen och särskilt den text som skulle kunna användas för att öka pressen på landets ekonomiska politik. 3

Vad resultatet innebär

Mötet löste inte tvisten om handelsobalanserna, men det tydliggjorde avståndet mellan parterna.

För USA och de 19 medlemmar som ställde sig bakom uttalandet är prioriteten att hantera metoder som de anser driver fram överskottsberoende och exporttung tillväxt. För Kina bör svaret vara en bredare makroekonomisk anpassning i både överskotts- och underskottsländer, parallellt med fortsatta reformer för att stärka den inhemska efterfrågan.

Att någon gemensam kommuniké inte antogs speglar alltså en sakpolitisk konflikt – inte bara oenighet om diplomatiska ordval – om vad som orsakar globala obalanser och vem som först måste ändra sin ekonomiska politik.