Stigande hav och döende korallrev sätter Stillahavsöarna i klimatkrisens frontlinje

En sammanlänkad klimatkris

Budskapet från Palau handlade om mer än ett nytt rekord för havsnivåerna. Två bedömningar beskrev en sammanlänkad kris: stigande hav pressar samhällen i Stilla havet oproportionerligt hårt, samtidigt som varmare hav skadar korallreven som ger mat, inkomster och ett viktigt skydd mot kusterosion och stormar.

Slutsatsen var tydlig: klimatanpassningen måste skyndas på. Men anpassning kan inte ersätta kraftiga och snabba minskningar av de globala utsläppen av växthusgaser.

Rekordökningen i havsnivåer

Den globala medelhavsnivån steg med rekordhöga 5,9 millimeter under 2024. Ökningen drivs av att haven blir varmare och av att glaciärer samt inlandsisar smälter. 119

Några millimeter på ett år kan låta obetydligt, men havsnivåhöjningen byggs på över tid och förstärks av tidvatten, stormfloder, kusterosion och saltvatteninträngning. För lågt liggande öar kan följderna bli mycket konkreta: skador på vägar och hus, försämrade sötvattenresurser och hot mot traditionella näringar. 819

FN beskriver effekterna som djupt ojämlika. I Stillahavets små önationer, så kallade små önationer under utveckling, har den relativa havsnivån stigit mer än dubbelt så snabbt som det globala genomsnittet. Riskerna kan i vissa fall hota öarnas fortsatta möjligheter att bebos.

Bostäder, infrastruktur, ekonomisk aktivitet och samhällsservice är ofta koncentrerade till smala kustremsor. Därför handlar frågan inte bara om att stränder försvinner, utan också om säkerhet, vattenförsörjning, försörjning och samhällenas kontinuitet.

En prognos – inte ett exakt facit

FN-rapporten hänvisar till uppskattningar om att stigande hav kan bidra till att upp till 1,2 miljarder människor globalt tvingas flytta till 2050. 2 Siffran ska inte tolkas som en säker prognos över hur många som kommer att fördrivas vid just det året. Utfallet beror bland annat på framtida utsläpp, kustnära bebyggelse, klimatanpassning, infrastruktur, samhällsplanering och möjligheten att bo kvar på ett säkert sätt.

För Stillahavsländerna är frågan om flytt dessutom nära kopplad till kultur, suveränitet och mänskliga rättigheter. Anpassningen behöver därför i första hand stärka människors möjlighet att bo kvar på sina förfäders mark. Där flytt blir oundviklig krävs frivilliga, kulturellt anpassade och rättighetsbaserade lösningar.

Klimatfinansieringen räcker inte

Problemet är inte bara att utsatta länder behöver mer pengar. Finansieringen måste också vara tillgänglig, förutsägbar och anpassad till lokalt ledda projekt.

En rapport som presenterades i samband med mötet i Palau uppskattar utvecklingsländernas behov av klimatanpassning till omkring 310–365 miljarder dollar, medan cirka 26 miljarder dollar i anpassningsfinansiering fanns tillgängliga under 2023.

Studier av Stillahavsländerna visar på samma sätt att behoven är akuta och växande, samtidigt som dagens finansiering ligger långt under behovet och ofta är svår att få tillgång till.

Det påverkar åtgärder som behövs redan nu: mer motståndskraftig infrastruktur, system för tidiga varningar, kustskydd, säkrare sötvattentillgång, bättre klimatdata och noggrant planerade alternativ för flytt eller ökad rörlighet.

Stillahavsägda initiativ som den föreslagna Pacific Resilience Facility är tänkta att styra mer pengar till mindre projekt på lokal och samhällsnära nivå. Sådana projekt har ofta svårt att få stöd från de stora internationella klimatfonderna. 8 FN-rapportens bilaga lyfter också fram snabbverkande lokala bidrag och stärkt teknisk kapacitet som sätt att göra finansieringen mer användbar i praktiken. 17

Korallreven får allt mindre tid att återhämta sig

Den andra bedömningen lägger till en ekologisk dimension. Global Coral Reef Monitoring Network, ett internationellt nätverk för övervakning av korallrev, konstaterar att klimatdrivna marina värmeböljor blir både vanligare och kraftigare. Följden är att reven får allt kortare tid att återhämta sig mellan blekningstillfällena.

Korallblekning uppstår när värmestress får korallerna att stöta bort de mikroskopiska organismer som ger dem färg och en stor del av deras energi. Om det varma vattnet ligger kvar tillräckligt länge kan korallerna dö. El Niño kan förvärra situationen: det varmare vattnet som förknippas med väderfenomenet läggs ovanpå den långsiktiga uppvärmningen, och flera omfattande blekningstillfällen har sammanfallit med kraftiga El Niño-perioder.

Det mest oroande är därför inte bara hur allvarlig en enskild blekning är, utan hur snabbt nästa värmestress kommer. Upprepade påfrestningar kan minska koralltäcket och revens förmåga att fortplanta sig innan ekosystemen hunnit bygga upp sin motståndskraft igen.

Forskare och rapporteringen om bedömningen beskriver utvecklingen som en ”trappa nedåt”: efter varje ny störning blir återhämtningen svårare och risken för en i praktiken oåterkallelig förlust ökar.

Korallreven är inte bara viktiga för den marina biologiska mångfalden. De bidrar också till kustskydd och stöder matförsörjning och inkomster för miljontals människor. När reven försvagas försvagas därmed även många av de naturliga skydd som kustsamhällena är beroende av.

Lokala insatser behövs – men räcker inte

Lokalt arbete med korallreven är fortfarande viktigt. Minskad överfiskning, mer hållbar kustutveckling, mindre föroreningar och bättre vattenkvalitet kan ge reven bättre förutsättningar att klara värmestress. Lokala belastningar gör nämligen reven ännu mindre motståndskraftiga mot klimatdrivna marina värmeböljor.

Men det finns en gräns för vad lokala åtgärder kan åstadkomma. De kan inte kyla ett hav som värms av globala utsläpp eller återskapa den återhämtningstid som har gått förlorad.

Skyddet av Stillahavssamhällen och korallrev kräver därför två parallella spår:

1. Snabba utsläppsminskningar från de stora utsläppsländerna för att bromsa den fortsatta uppvärmningen och havsnivåhöjningen.
2. Tillgänglig finansiering, helst i form av bidrag, till lokalt ledd klimatanpassning, tidiga varningssystem, kust- och sötvattenskydd, ekosystemförvaltning samt rättighetsbaserad planering för framtida flytt.

Det är bakgrunden till att FN-företrädare uppmanade G20-ledarna – gruppen av världens största ekonomier – att besöka en atoll i Stilla havet och se konsekvenserna på plats. Samtidigt efterlyste Stillahavsledarna meningsfulla åtaganden inför mötesprocessen i Tuvalu. 2

Budskapet från Palau var inte en vädjan om välgörenhet. Det var ett krav på handling och resurser som står i proportion till de risker som länderna i klimatkrisens frontlinje redan hanterar.