Varför Putin trappar upp kriget i Ukraina – och vad som kan hända härnäst

Den starkaste förklaringen i den citerade rapporteringen är politisk snarare än enbart militär: Vladimir Putin verkar bedöma att det vore farligare för hans ställning att avsluta kriget utan en seger som går att visa upp – framför allt kontroll över Donbas – än att acceptera ytterligare förluster, ekonomiska påfrestningar och oro bland befolkningen. Det tillgängliga materialet pekar mot en vilja att trappa upp konflikten, men flera uppgifter om framtida ryska operationer är fortfarande underrättelsebedömningar och inte självständigt bekräftade fakta.

Varför den inhemska oron inte har ändrat Putins kalkyl

Det ryska samhället visar allt fler tecken på press. Rapporteringen beskriver oro över bränslebrist, ukrainska drönarattacker, internetavbrott och risken för en ny mobilisering. En opinionsmätning som The Economist hänvisar till visade att 55 procent uppgav att kollegor och anhöriga kände sig oroliga, upp från 40 procent året innan. 2

Pressen har ändå inte lett till ett beslut att avsluta kriget. Den logik som tillskrivs Putin är att den personliga politiska kostnaden för att fortsätta fortfarande är lägre än kostnaden för att acceptera ett resultat som han inte kan beskriva som en seger. The Economist har beskrivit kriget som en fälla som Putin själv har skapat: möjligheten att nå ett resultat han kan kalla en triumf minskar, samtidigt som det blir allt svårare att konstruera en utväg. 9

Den rapporterade personalplanen: 300 000 nya soldater

Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj har sagt att Kyiv bedömer att Ryssland kan kalla in ytterligare 300 000 soldater efter det ryska parlamentsvalet i september. Reuters presenterade detta som en ukrainsk bedömning, inte som en bekräftad rysk order om mobilisering. 17

Enligt uppgiften skulle förstärkningen ske genom en ny inkallelse eller mobilisering. Den ska inte ses som ett bevis för att inkallelsen kommer att genomföras, och inte heller som en säker prognos för hur många soldater som faktiskt skulle nå slagfältet. Påståendet illustrerar ändå den omfattning av manskap som Kyiv bedömer att Moskva kan behöva för att hålla offensiven igång och ersätta stora förluster.

Därför är Donbas fortfarande kärnan i förhandlingarna

Putin har avvisat ett ukrainskt förslag om att stoppa långdistansattacker och sagt att Ryssland tänker erövra hela Donetsk, Luhansk, Cherson och Zaporizjzja. Den hållningen lämnar litet utrymme för en uppgörelse som bara skulle frysa den nuvarande kontrollinjen. 22

Samma mål syns i rapporteringen från slagfältet. Ryska styrkor har försökt infiltrera och omringa Kostjantynivka, en strategisk port mot Kramatorsk och Slovjansk och en central del av det återstående ukrainskkontrollerade Donbas. Om staden faller kan vägar öppnas mot regionens sista större ukrainska fästen.

Reuters rapporterade, med hänvisning till personer nära Kreml, att Putin ser full kontroll över Donbas som en nödvändig seger och att ukrainska attacker mot ryska raffinaderier och hamnar har stärkt hans beslutsamhet att fortsätta kriget. Källorna uttalade sig anonymt. Deras uppgifter beskriver därför en bedömning av hur Kreml resonerar, inte ett offentligt verifierat policydokument. 21

Hur ukrainska attacker och rysk brist på resurser formar kriget

Ukrainas långdistanskampanj har riktats mot rysk oljeinfrastruktur, hamnar och andra militärrelaterade mål. The Economist rapporterade att attacker mot raffinaderier hade bidragit till ransonering av bensin i mer än ett dussin ryska regioner. 3 Putin har också erkänt bränslebrist och krävt en snabbare utbyggnad av den ryska produktionen av luftvärn mot ukrainska drönare. 22

Det bidrar till att förklara varför Moskvas strategi kombinerar flera former av tvång i stället för att förlita sig på ett snabbt genombrott på marken. Ryssland försöker nå gradvisa territoriella vinster samtidigt som robotar och drönare används för att skada ukrainska städer och samhällsviktig infrastruktur. Tidigare rapportering beskrev en strategi som inte bara syftar till att ta mark, utan också till att försämra Ukrainas förmåga att fungera och göra motstånd. 10

Resultatet är en kostsam strategi: manskap kan användas för att hålla uppe trycket längs fronten, medan långdistansattacker försöker tvinga fram kostnader långt bakom den. Ingen av delarna bevisar dock att Ryssland snabbt kan nå sina uttalade territoriella mål.

Den bredare eskaleringsrisken: hybridtryck mot Europa

Den mest omedelbara europeiska oron i det tillgängliga materialet gäller aktiviteter under tröskeln för ett öppet krig med Nato. Amerikanska och europeiska företrädare har kopplat, eller varnat för kopplingar till Ryssland när det gäller, sabotage, mordförsök, luftrumskränkningar, störningar av GPS, cyberattacker, angrepp mot kritisk undervattensinfrastruktur, utnyttjande av migration som påtryckningsmedel och politisk påverkan.

Polen och de baltiska länderna har skärpt säkerheten kring infrastruktur efter varningar om möjliga sabotageaktioner eller falskflaggade incidenter som skulle kunna testa Natos reaktion. Annan rapportering har beskrivit oro för att ryska operationer kan riktas mot europeisk försvarsproduktion och försörjningslinjer som stöder Ukraina, även om uppgifter om specifika planer måste skiljas från bekräftade händelser.

Sådana metoder ger Moskva möjlighet att pressa Ukrainas stödjare utan att omedelbart gå över till ett konventionellt angrepp. De skapar också risk för felbedömningar: en operation som är tänkt att förbli förnekbar kan skada civila, slå ut kritisk infrastruktur eller utlösa ett svar som Ryssland inte avsåg.

Är ett direkt ryskt angrepp mot Nato nära förestående?

Varningarna ska inte överdrivas. En Nato-tjänsteman sade den 30 augusti att Ryssland ökar sin hybridaktivitet, men att alliansen inte ser något omedelbart hot om ett angrepp. Finlands president Alexander Stubb sade på motsvarande sätt att han inte trodde att Ryssland skulle riskera att angripa ett Natoland.

Den skillnaden är viktig. Västliga företrädare kan se en växande risk för sabotage, cyberattacker och andra påtryckningar utan att dra slutsatsen att Moskva har beslutat att inleda en konventionell invasion av Natos territorium. Rapporteringen stöder en oro för eskalering och för att alliansens motståndskraft testas – inte ett bekräftat, nära förestående angrepp.

Vad kärnkraftsrapporteringen visar – och inte visar

Rysslands kärnvapenretorik har historiskt fungerat som en varning mot ett djupare västligt engagemang, men de källor som finns här bekräftar inte självständigt det specifika nyliga test av en kärnvapenbärande robot som nämns i frågan. De visar inte heller att Ryssland har fattat ett nära förestående beslut om att använda kärnvapen.

Den hållbara slutsatsen är mer begränsad: kärnvapenhot och kärnvapenkapabla system höjer insatserna i konflikten och kan användas för påtryckningar, men de bör inte framställas som bevis för ett nära förestående kärnvapenangrepp utan starkare och oberoende bekräftad rapportering.

Slutsatsen

Putins till synes strategi är att fortsätta höja trycket tills Ryssland kan säkra ett resultat som han kan framställa som en seger – särskilt i Donbas – eller tills kostnaderna för att fortsätta blir tydligt högre än kostnaderna för att stoppa. Inhemsk oro, bränslebrist och ukrainska attacker gör kriget mer betungande, men den tillgängliga rapporteringen tyder hittills på att de har lett till anpassning och upptrappning snarare än kompromiss. 1221

De främsta riskerna på kort sikt är därför kumulativa: en större rysk mobilisering, hårdare attacker mot Ukraina och fler hybridoperationer mot europeisk infrastruktur och försörjningsnät. Samtidigt måste varningar från företrädare skiljas från bekräftade avsikter: Nato säger fortfarande att alliansen inte ser något omedelbart konventionellt angrepp, och materialet här bekräftar varken ett nytt kärnvapentest eller ett nära förestående beslut att använda kärnvapen.