Europeiska centralbankirer fruktar att USA gör finansiellt samarbete frivilligt

Europeiska centralbankirer lämnade symposiet i Jackson Hole den 27–29 augusti med en växande oro: Washington tycks behandla gamla normer för finansiellt samarbete som något valfritt. Oron gäller bland annat ensidiga valutainterventioner, ingripanden på den amerikanska statsobligationsmarknaden och risken för att handelspolitiska konflikter gör verktyg för finansiell stabilitet till politiska påtryckningsmedel. Reuters rapporterade att europeiska företrädare inte hade blivit övertygade om att det etablerade samarbetet med USA fortfarande var säkert.

Yeninterventionen blev symbolen för problemet

Den mest akuta irritationen gällde USA:s och Japans gemensamma operation för att stödja yenen. USA:s finansdepartement använde sin Exchange Stabilization Fund – en reserv som kan användas för valutastabilisering – för att sälja euro och köpa yen. New York Federal Reserve genomförde handeln via stora banker, däribland Goldman Sachs och Morgan Stanley. ECB uppges ha informerats först efter att transaktionen redan hade genomförts. 289

För europeiska beslutsfattare handlade frågan därför inte bara om huruvida yenen behövde stöd. Det centrala var att Washington använde eurotillgångar i en stor valutaoperation utan den förhandskontakt som normalt förväntas mellan större monetära institutioner. Episoden väckte en bredare fråga: kan USA använda tillgångar kopplade till ett annat stort valutaområde utan att först samordna sig med institutionen som ansvarar för den valutan?

Finansminister Scott Bessent försvarade ingripandet som ett svar på kraftiga och oordnade rörelser i yenen. Enligt honom kunde utvecklingen ha destabiliserat globala marknader och i slutänden drivit upp amerikanska lånekostnader. 15 Europeiska företrädare såg däremot tillvägagångssättet som ett oroande prejudikat, särskilt eftersom operationen ingick i en bredare utveckling mot en mer aktivistisk amerikansk finanspolitik.

Obligationsåterköpen väckte oro för Fed:s självständighet

Europeiska tjänstemän följde också Bessents planer på att utöka återköpen av amerikanska statsobligationer med längre löptider. Finansdepartementet beskrev programmet som ett sätt att förbättra likviditeten på marknaden. Samtidigt presenterades de större köpen mot bakgrund av kraftigt förhöjda långräntor. Det maximala beloppet per operation höjdes från 2 miljarder dollar till minst 4 miljarder dollar.

Orosmomentet var inte att en likviditetsoperation automatiskt skulle innebära att staten finansierades av centralbanken. Farhågan var snarare att köp som pressar ned de långa räntorna kan skapa politiska förväntningar på att Federal Reserve så småningom också ska stödja obligationsmarknaden.

En sådan utveckling skulle göra gränsen mellan finansdepartementets skuldhantering och en självständig penningpolitik mindre tydlig. Reuters beskrev de senaste amerikanska ingripandena på valuta- och obligationsmarknaderna som tecken på att Washington kan vara på väg bort från etablerade normer.

Dollarlinorna består – men förtroendet är sårbart

Federal Reserves dollarbaserade swaplinor med ECB, Bank of England, Bank of Japan, Bank of Canada och Schweiziska nationalbanken väntades inte försvinna inom den närmaste tiden. Det är arrangemang mellan centralbanker, inte verktyg som Vita huset kontrollerar direkt. De är utformade för att tillhandahålla likviditet i utländsk valuta när finansieringsmarknaderna utsätts för stress.

Den institutionella separationen gav viss trygghet, men undanröjde inte den politiska risken. Om handelskonflikter trappas upp befarar europeiska företrädare att tillgången till dollarfinansiering kan blandas ihop med bredare förhandlingar.

Swaplinor ska minska påfrestningar på den internationella finansieringen och bidra till att den inhemska penningpolitiken fungerar som tänkt – inte användas som förhandlingskort.

Warsh försökte dra en gräns mellan Fed och administrationen

Fed-chefen Kevin Warsh använde både Jackson Hole och kontakter med europeiska kollegor för att signalera att samarbetet mellan centralbankerna skulle fortsätta. Fed-företrädare försökte lugna sina motparter och lovade att Federal Reserve skulle hålla fast vid sina åtaganden. Samtidigt medgav de att de inte kunde garantera vilka beslut den amerikanska administrationen skulle fatta framöver.

I sitt huvudtal betonade Warsh den amerikanska ekonomins styrka och Federal Reserves roll i den ekonomiska politiken. 18 Hans större utmaning var att bevara förtroendet för centralbankens oberoende när finansdepartementets agerande i allt högre grad påverkar valuta- och obligationsmarknaderna.

Budskapet kan dämpa de omedelbara spänningarna, men löser inte grundproblemet: beslut utanför Fed kan ändå få stora konsekvenser för marknaderna och för förväntningarna på penningpolitiken.

Nästa test blir om samrådet återvänder

För europeiska företrädare är nästa prövning praktisk, inte retorisk. De vill se om Washington återgår till förhandskontakt innan tillgångar kopplade till ett annat valutaområde används, upprätthåller en tydlig åtskillnad mellan finansdepartementets likviditetsåtgärder och penningpolitiken samt håller de akuta dollararrangemangen utanför handelskonflikter.

Oroskänslan efter Jackson Hole handlar därför om mer än en enskild yenaffär eller ett enskilt återköpsprogram. Det handlar om att spelreglerna för internationellt finansiellt samarbete blir mindre förutsägbara – och om att centralbankernas trovärdighet kan försvagas om marknadsingripanden allt oftare uppfattas som verktyg för politiska mål.