Hormuzkrisen vänder upp och ner på oljemakten – Kina tar OPEC+ på sängen

Oljemarknadens gamla maktordning har brutits

Kriget har vänt upp och ner på den traditionella hierarkin på oljemarknaden. OPEC+ – oljekartellen Opec och dess allierade, däribland Ryssland – kontrollerar fortfarande stora mängder olja under marken. Men blockaden av Hormuzsundet har kraftigt begränsat gruppens möjlighet att omvandla produktionsbeslut till faktiska exportleveranser.

Kina, som snabbt kan minska eller återuppta mycket stora inköp, har i stället blivit marknadens viktigaste kortsiktiga balanspunkt. Samtidigt ger USA:s lager och möjligheter till krisåtgärder Washington större inflytande än tidigare. 71314

OPEC+ har förlorat praktisk kraft

OPEC+ stod för över 48 procent av världens oljeproduktion före kriget, men andelen hade sjunkit till omkring 40 procent i juli. Gruppens kärna på sju producenter, där Saudiarabien och Ryssland ingår, stod då för endast ungefär en fjärdedel av världens produktion. Förenade arabemiratens utträde ur Opec i maj förklarar uppskattningsvis fyra till fem procentenheter av nedgången. 101314

Den viktigaste förändringen är dock fysisk, inte bara statistisk. En produktionsökning betyder föga om oljan inte kan transporteras till kunderna genom Hormuzsundet. Skadad energiinfrastruktur, begränsade exportvägar och dyrare sjötransporter har brutit sambandet mellan ett höjt produktionsmål och faktisk tillgång på marknaden.

Det står i skarp kontrast till 2019. Då kunde OPEC+, särskilt Saudiarabien, på ett trovärdigt sätt strama åt eller öka den levererade oljetillgången. Gruppens lediga produktionskapacitet gav den ett betydande inflytande över priserna. Under 2026 har sex annonserade produktionsökningar sedan mars haft liten praktisk effekt, eftersom producenterna inte fritt kan exportera oljan. 714

Kina har blivit marknadens svängkund

Kinas roll har förändrats dramatiskt. Landet var tidigare en av de viktigaste marginalköparna på oljemarknaden, och dess köp och lageruppbyggnad kan ha stått för omkring hälften av den globala efterfrågetillväxten. När Kina nu drar ner på inköpen försvinner efterfrågan i en omfattning som kan väga upp en stor del av bortfallet från Persiska viken. 14

Sedan kriget började har Kina köpt omkring 400 miljoner fat mindre olja än under motsvarande period året före. Det har fungerat som en stötdämpare på efterfrågesidan: färre kinesiska köp har minskat trycket på den mindre mängd olja som faktiskt kunnat nå marknaden. 811

I juni uppgick Kinas råoljeimport till 7,12 miljoner fat per dag – 41,3 procent mindre än samma månad året före och den lägsta nivån sedan oktober 2016. Raffinaderiernas genomströmning föll samtidigt med 17,7 procent till 12,47 miljoner fat per dag. 6

Nedgången beror inte enbart på ett tillfälligt importstopp. Kinas begränsningar av bränsleexporten, lägre raffinaderiproduktion, uttag ur oljelager och snabbare övergång till elbilar har alla minskat landets behov av importerad råolja. 6

Därför steg inte oljepriset mer

När Hormuzsundet i praktiken stängdes – en rutt som tidigare stod för omkring 20 procent av världens energitransporter – steg Brentoljan från cirka 72 dollar fatet till omkring 118 dollar i slutet av mars. I början av juli hade priset dock fallit tillbaka till nivåer nära de före kriget. 5

Som mest satt omkring 13 miljoner fat olja per dag fast bakom sundet. Ökad produktion utanför Persiska viken och uttag ur globala lager absorberade en del av bortfallet. Kinas kraftigt minskade raffinering och import stod för en annan betydande del – enligt en analys omkring 60 procent av den totala efterfrågeminskningen på fem miljoner fat per dag mellan slutet av februari och slutet av juni. 4

Det är därför Kina har kunnat hålla tillbaka oljepriset trots en leveransstörning som analytiker beskriver som utan motstycke. Den försvagade efterfrågan har i praktiken ersatt en del av den utbudskraft som tidigare kunde ha gjort OPEC+ till marknadens tydliga balansproducent.

Julirekylen var sannolikt tillfällig

En tillfällig vapenvila under sommaren öppnade tillräckligt mycket av sjötrafiken för att Kinas oljeimport från Gulfregionen ungefär skulle fördubblas. Den totala råoljeimporten steg i juli till 8,41 miljoner fat per dag, jämfört med 7,12 miljoner i juni. Nivån låg ändå 24,3 procent under juli året före. 17

Uppgången bör därför inte tolkas som en normalisering. Den svaga raffineringen gjorde att Kina kunde lägga ett mindre överskott på lager i juli, samtidigt som landet hade tagit från sina lager i maj och juni. Importökningen speglade därmed inte nödvändigtvis en varaktig återhämtning i oljekonsumtionen. 2

Om säkerhetsriskerna kvarstår och de underliggande politiska begränsningarna består kan importen åter försvagas. Analytiker har redan varnat för att julirekylen kan vända nedåt när sjöfarten åter störs och den inhemska efterfrågan förblir svag. 17

Nästa maktkamp avgörs av köpare – och av Washington

En långvarig störning skulle hålla Gulfstaternas export begränsad, samtidigt som Kinas inköp, lageruttag, raffinaderipolitik och bränsleexport blir ovanligt viktiga för prisbildningen. Marknaden blir därmed mer beroende av efterfrågesidans beslut än av OPEC+:s traditionella produktionssignaler.

USA kan samtidigt få en större roll. Rekordlåga amerikanska lager av destillat – framför allt diesel och flygbränsle – gör produktbrist till en möjlig katalysator för nya prisuppgångar. Det ökar både Washingtons förmåga och incitament att påverka marknaden genom strategiska lagerutsläpp, sanktioner, diplomati och inhemsk energipolitik. 414

Den nya oljemarknaden är därför inte nödvändigtvis producentstyrd, utan mer volatil och mer politiskt driven. Kina har fått större makt genom att köpa mindre, medan USA kan påverka genom lager och krisåtgärder. Men om Kina återupptar sina tidigare inköp – eller om en allvarlig brist på diesel och flygbränsle uppstår – kan prispressen snabbt vända uppåt igen.