Därför skeppar TotalEnergies fortfarande olja genom Hormuz

TotalEnergies vd Patrick Pouyanné beskriver Hormuzsundet som farligt – men inte ekonomiskt omöjligt för alla oljelaster. Bolaget flyttar fortfarande viss irakisk och qatarisk råolja diskret, eftersom producenternas rabatter kan väga upp de extra kostnaderna för frakt, försäkring och säkerhetsrisker. Samtidigt investerar TotalEnergies i exportvägar som på längre sikt ska minska beroendet av sundet. 18

Så ser kalkylen för råoljan ut

Pouyanné uppgav att det kostar ungefär 20 miljoner dollar att skicka en så kallad VLCC – en mycket stor råoljetanker – genom Hormuz och tillbaka. Fördelat på en last på omkring 2 miljoner fat blir merkostnaden cirka 10 dollar per fat. 15

Den premien går att bära när producenterna i Persiska viken är angelägna om att få ut sin olja på marknaden. Enligt Pouyanné säljs råolja i regionen för omkring 50–60 dollar per fat, i stället för till det internationella Brentpriset. Rabatten kan då överstiga kostnaderna för extra frakt, försäkring och risk. 18

Det betyder inte att rutten har blivit normal. Marknaden prissätter i stället två motstridiga krafter samtidigt: en säkerhetspremie för att ta sig genom Hormuz och en ännu större rabatt från producenter som har svårt att exportera sina fat.

Förädlade bränslen har betydligt sämre ekonomi

För bensin, diesel och andra raffinerade oljeprodukter ser kalkylen mycket sämre ut. Produkttankers transporterar normalt mindre laster än VLCC-fartyg, vilket gör att kostnaden för en riskfylld resa fördelas på färre fat. Pouyanné uppskattade transportkostnaden till omkring 50 dollar per fat, vilket gör många sådana transporter olönsamma. 9

Det förklarar den tudelade marknad som han beskrev: råolja kan säljas med stora rabatter samtidigt som raffinerade bränslen är relativt knappa och dyra. Ett vattenstråk kan alltså vara kommersiellt användbart för utvalda råoljelaster utan att fungera normalt för den bredare oljehandeln. 9

Två pipelines ska minska beroendet av Hormuz

Abu Dhabi–Fujairah: det snabbare alternativet

TotalEnergies har sagt att bolaget ska investera i en utbyggnad av Abu Dhabis väst–östliga råoljeledning. Den transporterar olja från Abu Dhabi till Fujairah vid Omanbukten, där den kan nå en exportterminal utan att passera Hormuzsundet. 6

Utbyggnaden väntas tas i drift 2027. Det gör den till det närmaste alternativet bland projekten, även om den främst ska hantera råolja från Förenade Arabemiraten och inte ersätter alla volymer som i dag är beroende av sundet.

Irak via Syrien till Medelhavet: den långsiktiga reservvägen

Det andra projektet skulle skapa en råoljeledning från Irak genom Syrien till exportanläggningar vid Medelhavet. Irakisk olja skulle då kunna nå världsmarknaden utan att först transporteras genom Persiska viken och Hormuz. 6

Det är dock en betydligt långsammare lösning. Källor med insyn i planerna uppgav till Reuters att bygget skulle kräva minst fyra år och kosta minst 15 miljarder dollar. De sade också att projektet behöver helt ny rörinfrastruktur, snarare än att en gammal ledning bara rustas upp.

Skillnaden är därför viktig: Fujairah-utbyggnaden kan ge mer kringgående kapacitet enligt en tidsplan mot 2027, medan Irak–Syrien-ledningen är en flerårig strategisk investering med osäker tidplan och genomförande.

Trafiken genom Hormuz är fortfarande långt under det normala

Transportekonomin utvecklas mot bakgrund av en kraftig nedgång i trafiken. Kpler-data som Reuters hänvisade till visade ensiffriga dagliga passager av handelsfartyg vid flera datum i augusti: sju fartyg den 21 augusti, nio den 20 augusti och åtta den 12 augusti.

Det är långt under nivåerna före kriget. Reuters rapporterade att omkring en femtedel av världens transporter av råolja och flytande naturgas, LNG, gick genom Hormuz innan konflikten började.

De få synliga passagerna visar också varför ”öppet” och ”i normal drift” inte är samma sak. Vissa fartyg kan fortfarande passera, bland annat med militär samordning eller via mindre synliga rutter. Men rederier kan ändå fortsätta undvika vattenvägen på grund av attacker, hot och osäkerhet kring tillträdet.

Därför skiljer sig uppskattningarna av oljeflödena

Hur mycket olja som fortfarande lämnar regionen har blivit omstritt. USA:s energiminister Chris Wright sade att samordnade insatser mellan den amerikanska militären och allierade länder i Persiska viken hade gjort det möjligt för nästan 9 miljoner fat per dag att lämna området genom Hormuz. Analyser av fartygsspårning pekade däremot på att det observerbara flödet uppgick till högst ungefär hälften.

Siffrorna behöver inte mäta exakt samma sak. Myndigheternas uttalanden kan omfatta eskorterade transporter, operativa uppskattningar eller flöden som är svåra att observera. Spårningsföretag bygger i hög grad sina beräkningar på fartygsrörelser och transponderdata. CNN rapporterade att en stor del av den senaste trafiken var ”mörk”, det vill säga inte lätt synlig i vanlig spårning.

Den säkraste slutsatsen är därför mer begränsad än rubriksiffrorna från någon av sidorna: olja transporteras fortfarande, men den exakta volymen är osäker och vattenvägen är kraftigt störd.

Vad TotalEnergies strategi egentligen signalerar

Pouyannés uttalanden beskriver en strategi i två spår – inte en övertygelse om att Hormuz har återgått till säker drift.

• På kort sikt kan TotalEnergies utnyttja en arbitragemöjlighet genom att köpa kraftigt rabatterad råolja och betala den extra kostnaden för att flytta utvalda laster genom sundet. 18
• För raffinerade produkter gör de mindre lasterna riskpremien betydligt svårare att motivera. 9
• Från 2027 kan den utbyggda Fujairah-ledningen ge Förenade Arabemiraten ytterligare exportkapacitet utanför Hormuz.
• På längre sikt skulle Irak–Syrien-ledningen ge Irak en exportväg till Medelhavet, men den beräknade kostnaden och byggtiden visar att det inte är någon snabb lösning.

Den bredare lärdomen är att en strategisk flaskhals kan vara kommersiellt utnyttjbar utan att vara säker. TotalEnergies tar vara på rabatten på råolja så länge den finns, men bolagets investeringar i pipelines visar att man planerar för en marknad där beroendet av Hormuz innebär en strukturell – inte bara tillfällig – risk.