Därför vägrade Trumps Nato-allierade att gå med i Iran-kriget

Konflikten handlar om mer än ett sund

Donald Trumps konflikt med Italien och Tyskland handlade inte bara om hur sjöfarten genom Hormuzsundet skulle skyddas. När de europeiska regeringarna vägrade att delta i det USA-israeliska kriget mot Iran – eller att med våld hjälpa till att öppna sundet – tolkade Trump det som ett test av deras lojalitet som Nato-partner. Vid Natotoppmötet i Ankara frågade han varför USA skulle fortsätta lägga stora summor på en allians vars medlemmar inte ville stå vid Washingtons sida i en kris. 89

De europeiska länderna gjorde i stället en tydlig åtskillnad mellan allianssolidaritet och deltagande i ett krig som de inte hade startat. Italien, Tyskland, Frankrike och Storbritannien motsatte sig att göra en operation i Hormuz till ett Nato-uppdrag. De stödde säker passage och diplomatiska försök, men ville inte dras in i en USA-ledd blockad av iranska hamnar medan striderna pågick. 21

Trumps kritik mot Italien och Tyskland

Trump sade att Italien och Tyskland hade ”svikit oss” efter att de tackat nej till att stödja USA:s kampanj mot Iran. Han beskrev beslutet som ett test på om Nato-länderna verkligen skulle stå bakom USA – inte som en begränsad oenighet om en enskild maritim insats. 89

Han varnade också för att Nato kunde få ”en mycket dålig framtid” om allierade inte svarade positivt på kraven om militär hjälp i Hormuzsundet. Påtryckningarna ingick i en bredare kampanj där Trump hotat med att minska USA:s militära närvaro i Europa och återkommande kritiserat allierade som han anser bidrar för lite till den gemensamma säkerheten. 714

Italien blev den mest personliga konfliktpunkten. Premiärminister Giorgia Meloni vägrade att låta italienska baser användas för amerikanska militära operationer i kriget mot Iran. Trump sade att beslutet hade försämrat relationen mellan dem, även om han samtidigt kallade henne en ”trevlig person”. 15

Meloni har stått fast vid att Italien följt en tydlig linje sedan konfliktens början och sagt att hon inte ångrar den. Hennes hållning speglar en skiljelinje som flera europeiska regeringar har betonat: att vara engagerad i den västliga alliansen innebär inte automatiskt att landets territorium eller styrkor ska göras tillgängliga för ett expanderande krig mot Iran. 35

Tyskland och Storbritannien säger nej till ett Nato-krig

Tyska företrädare avvisade en Nato-roll i själva konflikten. Försvarsminister Boris Pistorius sade: ”Det här är inte vårt krig; vi startade det inte.” Berlin betonade i stället diplomati och motsatte sig militärt deltagande så länge kriget pågick.

Storbritanniens linje var mer aktiv, men samtidigt noggrant avgränsad. Premiärminister Keir Starmer sade att Storbritannien tillsammans med partner arbetade med en plan för att öppna Hormuzsundet, men att landet inte skulle dras in i det bredare kriget. Det brittiska bidraget beskrevs som strikt fredligt och defensivt och skulle vara beroende av säkerhetsförhållanden som inte gjorde insatsen till ett upptrappande stridsuppdrag. 22

Frankrike intog en liknande position. President Emmanuel Macron beskrev ett eventuellt franskt militärt deltagande som strikt defensivt, samtidigt som Paris och London arbetade med ett separat maritimt initiativ i stället för att försöka aktivera Nato som organisation. 417

Det betyder inte att de europeiska länderna vägrade all hjälp till Washington eller övergav sjösäkerheten. De vägrade däremot att behandla en valfri militär operation mot Iran som en automatisk Nato-förpliktelse. Den skillnaden är avgörande för att förstå tvisten.

Nato samordnar samtal – men leder inte uppdraget

Natos senare inblandning har medvetet hållits på en begränsad nivå. Supreme Headquarters Allied Powers Europe, Natos högkvarter för de allierade styrkorna i Europa, stod värd för ett videomöte på försvarschefsnivå. Där diskuterade intresserade medlemsländer möjliga nationella bidrag till den fria sjöfarten i Hormuzsundet. Nato betonade samtidigt att mötet inte innebar att ett Nato-uppdrag hade skapats. 19

I praktiken fungerar alliansen som forum och samordnare. Enskilda länder kan överväga egna bidrag, men insatsen genomförs inte under Natos befäl och presenteras inte som ett gemensamt alliansingripande. Enligt Reuters är upplägget ett sätt att använda Natos samordningsförmåga utan att formellt göra uppdraget till en Nato-operation.

Det ger regeringarna möjlighet att diskutera eskorter, logistik och sjösäkerhet, samtidigt som de kan hålla fast vid sina politiska och rättsliga invändningar mot att delta i Iran-kriget.

Den separata koalitionen mellan Frankrike och Storbritannien

Frankrike och Storbritannien har drivit på för en koalition av länder som frivilligt vill delta i skyddet av den kommersiella sjöfarten. Den föreslagna insatsen ska vara defensiv, med eskorter och andra åtgärder som ska skapa trygghet för rederier och återställa den fria sjöfarten efter att striderna upphört eller säkerhetsläget stabiliserats. 2022

Initiativet har fått brett internationellt stöd. Frankrike och Storbritannien samlade 51 länder till ett toppmöte i april, med fokus på fri sjöfart, internationell rätt, ekonomisk stabilitet och energisäkerhet. 17

Planen skiljer sig medvetet från Trumps förslag om en blockad av iranska hamnar. Nato-länderna sade att de inte skulle stödja blockaden och förespråkade i stället en insats som kan börja när de aktiva striderna har upphört. 21

Varför Hormuzsundet är så viktigt

Hormuzsundet är en strategisk flaskhals för energiexport och internationell sjöfart. Reuters har rapporterat att omkring en femtedel av världens oljeleveranser normalt passerar genom sundet. En långvarig störning kan därför påverka energipriser, fraktkostnader, försäkringar och transportmarknader. 21

Krisen har dessutom präglats av motstridiga offentliga besked om huruvida passagen faktiskt är öppen. Trump sade att sundet fungerade, medan Teheran hävdade att den marina blockaden fortfarande gällde.

Osäkerheten spelar roll även när fartyg inte utsätts för direkta angrepp. Rederier, försäkringsbolag och energihandlare behöver veta att fartyg kan passera säkert och förutsägbart. En passage som formellt är öppen är inte samma sak som en stabil kommersiell sjöväg.

Varför Iran måste säga ja

En flotteskort kan skydda vissa fartyg, men kan inte ensam skapa ett varaktigt system för sjöfarten. Iran kontrollerar den ena sidan av sundet och har fortfarande möjlighet att hota eller hindra trafiken. Diplomater bedömde därför att varje långsiktig maritim överenskommelse skulle kräva Teherans samtycke.

Det är också därför den europeiska planen betonar diplomati och förhållandena efter kriget. Att tvinga fram en öppning utan en överenskommelse med Iran skulle kunna skapa ännu en front i kriget, snarare än återställa den normala sjöfarten. Reuters rapporterade att Irans avvisande av initiativet gjorde ett genombrott osannolikt.

Det praktiska problemet är alltså lika mycket politiskt som militärt: länderna som förväntas bidra med eskorter vill att konflikten ska upphöra, medan Iran har avvisat ett upplägg som landet förknippar med den USA-ledda krigsinsatsen.

Ett tydligt exempel på Trumps sätt att pressa allierade

Konfrontationen om Hormuzsundet illustrerar Trumps bredare sätt att sätta press på allierade. Han har behandlat vägran att delta i amerikanska militära operationer som ett tecken på otillräcklig allianslojalitet och använt hot om minskat amerikanskt stöd eller förändrad truppnärvaro som påtryckningsmedel. 714

De europeiska regeringarna har i stället försökt bevara samarbetet utan att acceptera att Nato måste delta i varje amerikansk operation. Deras hållning är inte att sjösäkerheten saknar betydelse. De menar att Natos ramverk för kollektivt försvar inte automatiskt bör omfatta ett krig som inletts utanför alliansens normala uppdrag.

För närvarande är kompromissen främst praktisk, inte strategisk: Nato kan underlätta samtal, medan Frankrike, Storbritannien och andra frivilliga länder utvecklar en separat defensiv koalition. Om den kan återställa den normala sjöfarten beror mindre på vilken alliansetikett som används än på en vapenvila, trovärdiga säkerhetsförhållanden och Irans vilja att acceptera villkoren.