Tom Barrack: Israels attack mot Syrien riskerade att provocera fram ett krig med Turkiet

Skillnaden är viktig: den tillgängliga rapporteringen stöder ett påstående om en möjlig politisk kalkyl – inte ett verifierat fynd om att Netanyahu beordrade attacken av valskäl.

Kärnfrågan: förberedde Turkiet en militär närvaro vid basen?

Israels officiella motivering var säkerhetspolitisk. Israeliska företrädare sade att Syrien var nära att tillåta turkiska styrkor att placeras vid Abu al-Duhur, något Israel betraktade som ett hot och som ett brott mot den säkerhetsmässiga status quo som enligt Israel rådde mellan Israel och Syrien. Israel uppgav att man hade varnat Syrien upprepade gånger och agerat efter att ha fått underrättelser om planerad turkisk aktivitet. ^AM

Barrack ifrågasatte den förklaringen. Han sade att amerikanska underrättelseorgan hade granskat informationen som Israel delat och inte hittat några bevis för att Turkiet förberedde en utplacering vid flygbasen. ^AM

Det som återstår är därför en direkt underrättelsekonflikt:

• Israels ståndpunkt: Israel hade tydliga underrättelser om att turkisk aktivitet vid Abu al-Duhur kunde hota landets säkerhet och delade informationen med behöriga amerikanska företrädare. ^TM
• Barracks ståndpunkt: Washington granskade underrättelserna men fann inget som styrkte den påstådda turkiska militära uppbyggnaden. ^A

Inget av det källmaterial som finns här avgör självständigt vilken bedömning som var korrekt.

Därför kunde attacken ha utlöst en konfrontation mellan Israel och Turkiet

Barracks mest akuta varning gällde bristen på operativ kommunikation. Han sade att Turkiet inte hade informerats i förväg om att israeliska flygplan var på väg mot den syriska basen eller om deras uppdrag. Turkiska styrkor uppges ha observerat flygplanen på väg norrut mot turkiskt territorium och hade därför rimligen kunnat förbereda ett svar. ^RI

I ett sådant läge kunde turkiska piloter ha lyft eftersom de trodde att de egna styrkorna var under attack. Israeliska och turkiska flygplan hade då kunnat hamna i en snabbt eskalerande konfrontation, samtidigt som även Syrien drogs in. Barrack beskrev attacken som förenad med en ”verklig risk” för en direkt militär konfrontation mellan Israel och Turkiet – och även med Syrien. ^YI

Faran låg alltså inte enbart i det avsedda målet. En operation utan förvarning nära Turkiet kunde ha misstolkats i realtid. USA uppgav att man arbetade med en mekanism för att förebygga incidenter mellan Turkiet, Israel och Syrien. ^RH

Turkiets och Syriens reaktioner

Turkiet fördömde attacken och avfärdade Israels påståenden om turkiska militära planer i Syrien som ”ohållbara”. Ankara efterlyste ett internationellt svar på det som landet beskrev som Israels tilltagande aggression. ^R

Syrien kallade räden en oberättigad aggressionshandling och ett brott mot landets suveränitet och territoriella integritet. Syriska statliga medier rapporterade att åtta israeliska anfall träffade Abu al-Duhurs landningsbana och förrådsanläggningar nära Aleppo. Inga dödsoffer rapporterades. ^RAP

Reaktionerna byggde på två olika invändningar: Turkiet ifrågasatte uppgifterna om en militär uppbyggnad, medan Syrien avvisade Israels rätt att angripa infrastruktur på syriskt territorium.

Israel Katz avfärdar Barracks version

Israels försvarsminister Israel Katz avfärdade Barracks kommentarer som ”fulla av felaktigheter”. Katz sade att Israel hade överlämnat underrättelseinformation till behöriga amerikanska myndigheter och hävdade att militären flera gånger hade rekommenderat ett angrepp mot flygbasen efter att ha fått information om turkiska avsikter. ^TM

Enligt Katz hade Israel dessutom varnat Syrien före operationen. Det står i direkt konflikt med Barracks kritik av attackens motivering och hans beskrivning av den amerikanska underrättelsebedömningen. ^ET

Oenigheten får också diplomatiska följder. Israel och USA står fortfarande nära varandra, men deras offentliga versioner skiljer sig åt både när det gäller bevisningen bakom attacken och kommunikationen inför den.

Vad den fortsatta ISIS-samordningen visar

Barrack sade att Turkiet, Israel och Syrien varje kväll samordnade insatser, med amerikansk medverkan, för att bekämpa terrorgruppen IS, även kallad ISIS. Han varnade för att det fortsatta maktvakuumet kunde ge gruppen möjlighet att bygga upp sig igen. ^E

Uppgiften visar på en tydlig motsägelse i regionen. Samma regeringar som offentligt fördömde eller försvarade Abu al-Duhur-attacken hade samtidigt praktiska säkerhetskontakter med fokus på IS och på att förhindra en oavsiktlig militär upptrappning.

Samordningen betyder inte att Turkiet, Israel och Syrien har löst sina djupare konflikter. Den visar snarare att de kan samarbeta begränsat och uppgiftsstyrt när de har ett gemensamt omedelbart intresse – exempelvis att hindra IS från att återhämta sig eller undvika en oavsiktlig sammanstötning – även när de är djupt oense om territoriella rättigheter, militära utplaceringar och Israels handlingsfrihet i Syrien. ^RE

Slutsats

Barracks anklagelse var att Israels attack mot Abu al-Duhur kunde ha varit en undvikbar upptrappning med politiska eller strategiska syften utöver den angivna säkerhetsmotiveringen – däribland ett möjligt försök att provocera fram en reaktion från Turkiet. Han sade att amerikanska underrättelser inte bekräftade Israels påstående om en förestående turkisk utplacering och varnade för att Turkiets brist på förhandsinformation skapade en verklig risk för en konfrontation mellan stridsflygplan. ^AT

Israel avvisar den bilden. Katz hävdar att attacken byggde på tydliga underrättelser, att informationen delades med Washington och att Syriens varningar förblev obesvarade. Den offentliga bevisningen löser inte den centrala underrättelsefrågan – men den visar tydligt hur attacken blottlade ett farligt gap mellan samordningen bakom kulisserna och militära beslut som fattas öppet.