En smal korridor håller oljan i rörelse genom Hormuz

USA verkar ha lyckats hålla en begränsad mängd olja i rörelse genom Hormuzsundet med hjälp av flotteskort och en sydlig rutt nära Oman. Det är dock inte samma sak som att den kommersiella sjöfarten har återgått till det normala: trafiken ligger fortfarande långt under vanliga nivåer, och motstridiga uppgifter från USA och Iran gör läget svårt att verifiera.

Vad passerar egentligen genom Hormuz?

Amerikanska tjänstemän har beskrivit en skyddad korridor där tankfartyg använder den omanska sidan av sundet. Enligt uppgifter som återges i den bakomliggande rapporteringen kan 15–20 tankfartyg passera nattetid och transportera närmare 10 miljoner fat olja per dag – ungefär hälften av flödet före krisen. Över 80 procent av de senaste transporterna av vätskor ska dessutom ha gått via den omanska rutten eller ha varit så kallade ”mörka” transporter, där fartygen stängt av sina transpondrar men sannolikt följt samma väg.

Siffrorna bör ändå ses som rapporterade eller officiella uppskattningar, inte som fastslagna fakta. USA:s vicepresident JD Vance har angett ett spann på 7–15 miljoner fat per dag, medan andra uppskattningar från administrationen placerat sjudagarsgenomsnittet nära 9 miljoner fat. Oberoende fartygsspårare ska däremot ha bedömt de observerbara flödena till högst omkring hälften av den officiella nivån. Skillnaden är viktig: fartygsrörelser, lastning av tankfartyg och olja som lämnar hela Gulfregionen mäter inte nödvändigtvis samma sak.

Den säkraste slutsatsen är därför begränsad: olja passerar, men Hormuzsundet är inte tillbaka i normal drift.

Så fungerar den USA-skyddade korridoren

Det som rapporterats är en skyddad färdväg, inte ett helt röjt och säkrat sund. Amerikanska flottstyrkor och regionala samarbetspartner bidrar till att göra utvalda tankfartygspassager möjliga. Det höjer kostnaden för iranska angrepp och ger rederierna ett visst skydd som den vanliga kommersiella trafiken för närvarande saknar. USA har samtidigt återinfört en marin blockad riktad mot Irananknuten sjöfart efter nya attacker och en bredare regional upptrappning.

Upplägget undanröjer inte det grundläggande hotet. Iran kan fortfarande använda minor, drönare, robotar och mindre båtar för att göra passagen farlig, även om landet inte kan stoppa varje fartyg på ett tillförlitligt sätt. Tillgången till försäkring, besättningarnas vilja att segla och risken för en plötslig eskalering är därför minst lika viktiga som den rent fysiska möjligheten att navigera genom sundet. Tidigare rapportering beskrev försäkringar som otillgängliga eller orimligt dyra för många fartyg.

Därför är trafiken fortfarande långt under det normala

Korridoren fungerar i en miljö där rederierna fortfarande undviker risk. I juli passerade bara tre fraktfartyg genom sundet under en enskild dag, enligt sjöfartsdata som Reuters hänvisade till. Det var den lägsta dygnssiffran sedan maj. Trafiken ökade senare, men låg fortfarande under augusti månads genomsnitt och påverkades snabbt av nya attacker och motstridiga påståenden om vem som kontrollerar farleden.

De kinesiska, statligt kontrollerade rederierna COSCO Shipping Energy Transportation och China Merchants Energy Shipping ska också sedan slutet av juli ha hållit sina tankfartyg borta från Hormuz och Bab al-Mandab. I stället hämtar de laster utanför Gulfområdet.

Det visar den kommersiella begränsningen i en militär korridor: en rutt kan vara tekniskt öppen, men ändå för riskfylld för de stora aktörerna på marknaden.

Vad den partiella öppningen betyder för Iran

En skyddad passage minskar Teherans hävstång genom att visa att Iran inte nödvändigtvis kan genomdriva en fullständig och varaktig stängning. Den ger också Washington möjlighet att fortsätta pressa Iran samtidigt som den energichock som störningarna orsakar begränsas.

Irans inflytande har däremot inte försvunnit. Hotet om angrepp kan hålla trafiken nere utan att Iran behöver borda eller stoppa varje tankfartyg. Även en relativt liten risk för minor, robotattacker eller drönarangrepp kan höja frakt- och försäkringskostnaderna, fördröja leveranser och få företag att välja andra lastningshamnar.

Resultatet blir en form av påtryckningsmakt genom osäkerhet – inte fullständig fysisk kontroll över sundet.

Kostnaden för USA:s energiberedskap

Akut oljeförsäljning ur de amerikanska beredskapslagren har dämpat utbudschocken, men samtidigt minskat landets marginal inför nästa störning. USA:s strategiska oljereserv uppgavs i mitten av augusti innehålla 293,4 miljoner fat, medan kommersiella råoljelager låg omkring 2 procent under femårsgenomsnittet. USA:s energimyndighet EIA räknar med att de kommersiella lagren ska ligga under den lägsta nivån i det säsongsmässiga femårsintervallet fram till slutet av 2026.

Det betyder inte att USA håller på att få slut på olja. Däremot är bufferten för att absorbera ett nytt stort avbrott mindre än tidigare. Ett nytt angrepp i Hormuz, ett raffinaderistopp eller en bredare regional konflikt skulle slå mot en beredskap som redan har försvagats av krisen.

Kan alternativa rutter ersätta Hormuz?

Gulfstaterna bygger ut eller använder rutter som kringgår sundet, men de fungerar främst som komplement – inte som fullvärdiga ersättare.

• Saudiarabien: East-West-pipelinen kan transportera råolja från landets oljefält i öster till Yanbu vid Röda havet. Därmed kan vissa exportvolymer undvika Hormuz helt. Rutten har stort strategiskt värde, men kan inte ersätta alla volymer som normalt går genom sundet.
• Förenade Arabemiraten: Habshan–Fujairah-pipelinen ger en utgång till Omanbukten. Samtidigt har även infrastrukturen och lastningarna i Fujairah utsatts för säkerhetshot, vilket visar att alternativa rutter kan flytta risken snarare än eliminera den.
• Irak: Irak kan använda den norra Kirkuk–Turkiet-korridoren för att nå Medelhavet och undersöker ytterligare exportlösningar. Möjligheterna begränsas av infrastruktur, politiska tvister, säkerhetsläget och landets fortsatta beroende av terminaler vid södra Gulfkusten.
• Flytande naturgas: Olja kan i större utsträckning än gas ledas om via rörledningar. Qatars LNG-export är särskilt utsatt eftersom landet saknar en betydande alternativ exportväg.

Även rörledningar skapar fasta mål. Pumpstationer, terminaler och lager kan angripas, och lasten kan fortfarande utsättas för fara efter att den nått Röda havet eller Medelhavet. Den alternativa infrastrukturen gör systemet mer diversifierat, men inte osårbart.

Det mest sannolika på kort sikt

En återupptagen, skyddad transit kan göra det möjligt för delar av Mellanösterns oljeproduktion och export att återhämta sig. En snabb återgång till flödena före krisen är däremot osannolik. Tankfartygsägare är fortsatt försiktiga, försäkringskostnaderna är höga och lastningsanläggningar samt närliggande sjöfartsleder är fortfarande sårbara.

Den starkaste tolkningen av det aktuella underlaget är därför en partiell återhämtning med återkommande avbrott – inte en varaktig återöppning. USA kan hålla en korridor fungerande under en tid, men militärt skydd kan inte ersätta kommersiellt förtroende. Så länge försäkringsbolag, besättningar och rederier inte uppfattar rutten som stabilt säker kommer Hormuz att förbli en energimässig flaskhals, även när vissa tankfartyg lyckas ta sig igenom.