Rysslands press mot Armenien får motsatt effekt när Jerevan närmar sig EU

Dmitrij Peskov har beskrivit Armeniens västliga kurs som ett institutionellt val, snarare än som en balansgång mellan olika utrikespolitiska alternativ. I april sade Kremls talesperson att EU och den Eurasiska ekonomiska unionen, EAEU, bygger på olika ”operativsystem” och att Armenien förr eller senare måste välja om landet går vidare mot en djupare europeisk integration. I augusti upprepade Kreml budskapet och anklagade Armeniens ledning för att på konstlad väg ställa landet inför ett val mellan Europa och EAEU.

Syftet är att försvara Rysslands ställning i Armenien. Men utvecklingen under 2026 visar att Moskva fortfarande kan påföra Jerevan ekonomiska kostnader utan att för den skull kunna bestämma landets strategiska riktning. Begränsningarna mot armeniska varor har skadat handeln – men också gett Armenien starkare skäl att hitta nya marknader, finansieringskällor och transportvägar.

Moskva gör ekonomiskt inflytande till ett politiskt test

Under maj och juni införde och utvidgade Ryssland restriktioner mot armenisk konjak, vin, mineralvatten och jordbruksprodukter. Dessutom uppstod hinder för transporten av vissa armeniska varor genom ryskt territorium. Åtgärderna kom efter Armeniens försök att stärka relationerna med EU och i ett bredare politiskt tryck från Moskva. Ryska och andra EAEU-företrädare har bland annat krävt en folkomröstning om huruvida Armenien ska söka EU-medlemskap eller stanna kvar i EAEU.

Den ekonomiska effekten är betydande, även om tillgänglig statistik beskriver nedgången på olika sätt. Rysslands vice premiärminister Aleksej Overchuk sade att handeln mellan Ryssland och Armenien hade minskat med omkring två tredjedelar jämfört med 2025 och att den skulle fortsätta falla. Armenisk statistik för januari–juni visade samtidigt en nedgång på 20,9 procent jämfört med samma period året innan – från 3,326 miljarder dollar till 2,63 miljarder dollar.

Siffrorna behöver inte motsäga varandra. Den ena uppgiften är en bredare uppskattning för 2026, medan den andra gäller årets första sex månader. Tillsammans pekar de på en kraftig försämring, men inte på ett enda slutgiltigt mått för hela årets effekt.

För Moskva visar restriktionerna att Ryssland fortfarande kan straffa armeniska exportörer. För Jerevan blottlägger de samtidigt riskerna med att vara beroende av en dominerande marknad – och ger företagen ett tydligt incitament att styra om handeln.

Armeniens export till EU ökar när handeln med Ryssland minskar

Armeniens export till EU-länder uppgick till 516 miljoner dollar under första halvåret 2026. Det var en ökning med 80 procent från 287 miljoner dollar under samma period 2025. Ökningen kom samtidigt som Ryssland stegvis begränsade importen av armenisk frukt, grönsaker, örter, blommor, mineralvatten, alkohol, mejerivaror och fiskprodukter.

Förändringen innebär inte att europeiska marknader omedelbart kan ersätta Ryssland. Att styra om export kräver nya logistikkedjor, standarder, köpare och finansieringslösningar. Men utvecklingen visar att de ryska restriktionerna inte verkar i ett vakuum. Armenien har en annan betydande marknad att vända sig till, och EU hjälper aktivt landet att använda den.

I juli lovade Bryssel ytterligare 18 miljoner euro i ekonomiskt stöd och lättade på vissa exportregler för armeniska varor. EU:s bredare motstånds- och tillväxtplan för Armenien omfattar 270 miljoner euro och ska stödja reformer, investeringar och samarbete inom bland annat energi, transporter och den privata sektorn. EU-kommissionen har också föreslagit tillfälliga handelslättnader för armeniska produkter som svar på störningarna.

Det skapar en självförstärkande spiral: ryskt tryck ökar värdet av europeiskt stöd, samtidigt som stödet gör det lättare för Armenien att stå emot ryskt tryck.

Pasjinjans vädjan till Putin visar både beroende och motstånd

Pasjinjans telefonsamtal med Putin i juli understryker att Armenien inte har brutit sina ekonomiska band till Ryssland. Den armeniske premiärministern bad den ryske presidenten att hjälpa till att lösa problemen som drabbar armenisk export. Samtidigt hävdade han att åtgärderna stred mot bilaterala avtal och mot det rättsliga ramverket för EAEU.

Det är en mer komplicerad position än ett tydligt geopolitiskt uppbrott. Armenien försöker behålla tillgången till rysk handel, men avvisar tanken på att denna tillgång ska vara villkorad av politisk lojalitet. Genom att hänvisa till EAEU:s regler framställer Jerevan tvisten som ett brott mot institutionella åtaganden – inte som ett bevis på att Moskva har rätt att straffa landet för dess närmande till Europa.

Vädjan visar därför två saker samtidigt:

• Ryssland är fortfarande så viktigt för Armenien att premiärministern söker Putins direkta ingripande.
• Moskvas inflytande uppfattas inte längre som en självklar orderrelation.

Det rapporterade samtalet löste inte exporttvisten omedelbart. Restriktionerna kvarstod även därefter.

Regional normalisering kan försvaga Rysslands roll som grindvakt

Armenien ser också bortom EU efter sätt att minska sin isolering. Pasjinjans regeringsprogram för 2026–2031 omfattar en normalisering av relationerna med både Azerbajdzjan och Turkiet. Armeniska och turkiska företrädare har samtidigt beskrivit dialogen som tillräckligt långt gången för att ett gränsöppnande ska kunna bli möjligt, medan länderna har tagit steg mot mer direkt handel.

Ett mer omfattande öppnande mellan Armenien och Turkiet skulle kunna ge landet alternativa transportleder och kommersiella förbindelser. Analytiker vid RANE bedömer att ett närmande skulle göra det möjligt för Armenien att i viss mån minska sitt beroende av Ryssland, även om ryska påtryckningar kan begränsa processen.

Det är viktigt eftersom Rysslands inflytande historiskt inte bara har stärkts av Armeniens ekonomiska band till Moskva, utan också av landets begränsade regionala alternativ. Om relationerna med Turkiet och Azerbajdzjan förbättras kan Armenien få större utrymme att diversifiera sin handel och sina transportförbindelser. Det skulle inte undanröja det ryska inflytandet, men minska Moskvas möjlighet att agera som regionens oumbärliga mellanhand.

Därför kan Moskva undvika att kasta ut Armenien ur EAEU

Rysslands budskap om att Armenien måste ”välja” skapar ett dilemma. Om Moskva accepterar att Armenien samtidigt närmar sig EU och behåller sitt EAEU-medlemskap riskerar Ryssland att ge intryck av att godta en begränsad alliansmodell som man offentligt har beskrivit som oförenlig. Om Armenien i stället utesluts formaliseras brytningen och en viktig institutionell kanal för ryskt inflytande går förlorad.

Därför bedömer analytiker att ett fullständigt uteslutande är mindre sannolikt än en fortsatt, ansträngd samexistens. Carnegie bedömer att Armeniens gradvisa orientering mot Europa kommer att fortsätta efter Pasjinjans valseger, men att den sannolikt inte leder till ett omedelbart brott med Ryssland eftersom båda sidor fortfarande tjänar på samarbete.

Här krymper Rysslands handlingsutrymme. Handelsrestriktioner kan slå hårt mot armeniska producenter, men gör samtidigt diversifiering mer brådskande. Politiska hot kan tvinga Jerevan att reagera, men också stärka de inhemska argumenten för att minska beroendet av Moskva. Ett uteslutande skulle dessutom undanröja just det EAEU-ramverk som Ryssland försöker använda som påtryckningsmedel.

Paradoxen i Rysslands påtryckningskampanj

Peskovs inramning är avsedd att göra Armeniens vägval binärt: Europa eller EAEU. Armenien försöker däremot bevara befintliga ekonomiska relationer, samtidigt som landet närmar sig EU och öppnar nya regionala kanaler.

Den strategin är kanske inte hållbar på obestämd tid. EU:s och EAEU:s tullsystem är strukturellt oförenliga, vilket även Putin har sagt. Men Moskvas ekonomiska press kan påskynda de förutsättningar som gör det möjligt för Armenien att fatta ett mer självständigt beslut.

Ryssland kan fortfarande påföra Armenien betydande kostnader, och den europeiska vägen är fortfarande osäker. Armenien hade enligt rapportering i juli ännu inte lämnat in någon formell ansökan om EU-medlemskap. Den mest träffande beskrivningen av Rysslands position är därför inte irrelevans, utan minskad effektivitet: Moskva har fortfarande verktyg, men de blir dyrare, mindre pålitliga och allt bättre på att driva den tidigare allierade mot de alternativ som Ryssland vill att landet ska avvisa.