Hormuzsundet nära stillestånd efter kollapsad vapenvila mellan USA och Iran

Siffrorna betyder inte nödvändigtvis att sundet formellt hade stängts i juridisk mening. En farled kan vara fysiskt framkomlig samtidigt som attacker, militära varningar och osäkerhet får rederier att avstå. Det förklarar hur Washington kunde beskriva Hormuz som öppet, medan fartygsdata visade förhållanden nära förlamning.

Juniavtalet såg inledningsvis ut att kunna bana väg för en återöppning. Överenskommelsen från den 17 juni skulle stoppa de militära operationerna och skapa en 60-dagarsperiod för förhandlingar, inklusive bestämmelser om säker kommersiell passage. Men nya fartygsattacker, följda av ökat militärt och ekonomiskt tryck, underminerade tilltron till arrangemanget.

Vad hände vid Bab el-Mandeb?

Bab el-Mandeb förblev trafikerat, men sundet var inte skyddat från konflikten. Reuters registrerade 20 fartyg – tolv tankfartyg och åtta torrlastfartyg – den 3 augusti, ungefär oförändrat jämfört med dagen innan. Det skiljer sig tydligt från utvecklingen i Hormuz.

Samtidigt flyttades riskbilden söderut. Reuters rapporterade om separata attacker mot sjöfarten i Persiska viken och vid Röda havets infart när förhandlingarna körde fast. CNBC rapporterade att en attack utförd av Iranallierade huthier mot ett lastfartyg i Bab el-Mandeb dödade sex personer – de första rapporterade dödsfallen i attacker mot Röda havets sjöfart sedan kriget började.

Resultatet blev ett problem vid två strategiska flaskhalsar, men med olika förutsättningar: Hormuz blev den främsta begränsningen för trafiken från Gulfområdet, medan Bab el-Mandeb förblev ett möjligt alternativ som samtidigt var utsatt för hot. Iran signalerade också att porten till Röda havet kunde bli ännu en påtryckningspunkt genom sina huthierallierade, vilket i så fall skulle kunna sprida störningarna från Gulfen till Röda havet.

Varför hävdade Washington och Teheran motsatsen om huruvida Hormuz var öppet?

Tvisten handlade både om vad som faktiskt skedde till sjöss och om vem som hade rätt att bestämma.

President Donald Trump sade att Hormuz var öppet för sjöfart och avvisade uppgiften att meningsfulla förhandlingar med Iran pågick. Amerikanska företrädare gjorde dessutom anspråk på kontroll över farleden; Reuters rapporterade att Trump sade att USA hade ”total kontroll”.

Iran beskrev situationen på motsatt sätt. Iranska företrädare sade att sundet skulle förbli stängt tills Washington uppfyllde krav som bland annat innebar att blockaden av hamnarna, sanktionerna och de militära hoten skulle upphöra. En iransk militär företrädare beskrev Hormuz som stående under Irans ”kontroll och förvaltning”.

Påståendena kan förenas med fartygsdata endast om orden ”öppet” och ”stängt” används i olika betydelser:

• Öppet i fysisk mening: Vissa fartyg kunde fortfarande passera.
• Stängt eller obrukbart kommersiellt: Attacker och osäkerhet avskräckte den normala trafiken.
• Omstritt politiskt och militärt: Båda sidor hävdade rätten att avgöra vilka fartyg som fick passera och på vilka villkor.

Den praktiska verkligheten var därför varken en normal återöppning eller en helt ogenomtränglig spärr. Hormuz var tekniskt farbart men kommersiellt begränsat – ett instabilt läge där varje resa kunde påverkas av snabbt skiftande militära och diplomatiska beslut.

Vad innebär Irans besked om en ”fullt offensiv” hållning?

Den 17 augusti sade en högt uppsatt iransk företrädare till Reuters att Iran skulle gå över till en ”fullt offensiv” militär hållning eftersom försöken att förhandla fram ett varaktigt krigsslut hade kört fast. Uttalandet kom samtidigt som Washington uteslöt en förlängning av den tillfälliga vapenvilan.

Formuleringen tyder på en förskjutning från en snävt avvägd reaktion på enskilda attacker till en bredare tvångskampanj. Reuters beskrev Teherans strategi som ett sätt att använda handelsvägar, sjöfartsleder och energiinfrastruktur för att höja kostnaden för konfrontationen och tvinga fram amerikanska eftergifter.

En sådan kampanj kan bygga på flera verktyg samtidigt:

• attacker eller hot mot handelsfartyg;
• påtryckningar mot energianläggningar och marina flaskhalsar;
• cyberoperationer och underrättelseinhämtning;
• informations- och psykologiska operationer;
• ombudsstyrkor eller dold verksamhet; samt
• selektiva hot med robotar och drönare.

Forskning om Irans agerande i konflikten beskriver en hybridmodell där asymmetriska militära åtgärder kombineras med cyberoperationer, informationskrigföring och attacker genom allierade grupper. Artificiell intelligens kan öka hastigheten och omfattningen i redan existerande förmågor, men tillgängliga uppgifter visar inte att varje rapporterad operation har genomförts med AI.

Det strategiska målet behöver inte vara en konventionell militär seger. Det kan i stället vara att samtidigt skapa kostnader på flera fronter, göra konflikten ekonomiskt smärtsam och övertyga Washington om att fortsatt press är dyrare än en kompromiss. Det ligger i linje med rapporteringen om att Teheran ser störningar i handel och energiflöden som en av sina starkaste hävstänger.

Varför kan amerikansk press skapa en farlig avskräckningsspiral?

Om USA minskar sin utsatta militära närvaro i Gulfen kan Iran få färre lättillgängliga mål i form av baser och personal. Men konfrontationen skulle inte försvinna. Washington kan i stället luta sig mer mot åtgärder på avstånd, som sanktioner, blockadliknande ekonomisk press, underrättelseinhämtning, cyberförmåga och precisa obemannade system.

Ur amerikanskt perspektiv kan sådana verktyg upprätthålla pressen och samtidigt minska risken för att fler soldater placeras inom räckhåll för iranska attacker. Ur Teherans perspektiv kan samma åtgärder se ut som fortsatt krigföring med andra medel – särskilt när de hotar handel, hamnar, energ intäkter eller regimens säkerhet.

Iran kan då svara asymmetriskt mot sjöfart, regional infrastruktur, amerikanska partner, digitala nätverk eller informationssystem. Analytiker har beskrivit konflikten som en kraftmätning där Iran försöker använda avvägd eller utvidgad press för att få eftergifter utan att nödvändigtvis utlösa ett svar som landet inte kan överleva.

Det skapar en farlig återkopplingsloop:

1. USA minskar sina mest utsatta styrkor och ökar den ekonomiska, underrättelsemässiga eller tekniska pressen på avstånd.
2. Iran tolkar pressen som ett pågående angrepp och breddar störningarna bortom en konventionell vedergällning.
3. Washington ser åtgärderna som bevis för att ännu hårdare tvång behövs.
4. Båda sidor beskriver sitt nästa steg som avskräckning, medan motparten upplever det som en upptrappning.

Cyber- och dold verksamhet gör spiralen svårare att kontrollera, eftersom det kan dröja innan en attack kan tillskrivas en aktör och eftersom ansvaret kan bestridas. Ett angrepp mot ett fartyg, en hamn eller en regional anläggning som leder till dödsfall kan också tvinga fram ett svar innan diplomatiska kanaler hinner klargöra vad som hänt. Forskning om konflikten beskriver denna sammanvävning av kinetisk, cyberbaserad, elektronisk och psykologisk krigföring som ett centralt drag i konfrontationen.

Vad är den största risken för regionen och världshandeln?

Den omedelbara risken är en långvarig störning snarare än en enda tydligt avgränsad stängning. Om rederier fortsätter att undvika Hormuz kan energileveranser försenas, ta omvägar eller drabbas av högre kostnader för säkerhet och risk. Reuters har rapporterat att omkring 20 procent av världens olje- och LNG-transporter kan passera genom sundet, vilket visar hur omfattande ett längre avbrott kan bli.

Den större faran är en upptrappning mellan sammanlänkade system: sjöfarten i Gulfen, energiinfrastruktur, amerikanska styrkor, regionala partner, cybernätverk och rutten genom Röda havet. En dödlig incident till sjöss, en cyberattack som felaktigt tillskrivs fel aktör eller ett angrepp med många dödsoffer kan snabbt krympa det politiska utrymmet för återhållsamhet.

Utvecklingen är inte förutbestämd. Men juniöverenskommelsen lämnade kärnfrågorna olösta – militärt tryck, sanktioner, kontrollen över sjöfarten och villkoren för passage. Så länge frågorna inte får svar kommer Hormuz sannolikt att förbli tekniskt farbart men strategiskt omstritt, medan Bab el-Mandeb är en sårbar andra påtryckningspunkt.