Den tydligaste fysiska signalen kom från lagerdata. Enligt Vortexas uppgifter minskade mängden råolja "på vatten" – alltså olja som befinner sig ombord på tankfartyg – med omkring 175 miljoner fat på fyra veckor. Det motsvarar ett genomsnittligt uttag på cirka 6,25 miljoner fat per dag. Lager i landbaserade tankar med flytande tak minskade dessutom med ungefär 81 miljoner fat.
Det är värt att skilja detta från formuleringen om ett uttag på "mer än 7 miljoner fat per dag". De tillgängliga Vortexa-uppgifterna stöder 175 miljoner fat över fyra veckor, eller cirka 6,25 miljoner fat per dag – inte exakt den högre siffran.
Tankertrafiken genom Hormuzsundet förbättrades tillfälligt i mitten av juli, men utvecklingen visade sig inte vara en varaktig normalisering. IEA uppgav att något avtal som skulle möjliggöra en stabil återöppning av Hormuz och fri passage genom Bab el-Mandeb fortfarande saknades. Förnyade strider och störningar till sjöss hade dessutom försämrat utsikterna för en återhämtning.
Det gjorde att marknaden inte kunde räkna med att tidigare instängd eller försenad olja snabbt skulle komma ut på världsmarknaden igen.
Irans export illustrerade problemets omfattning. Vortexas rapporterade nivå var 294 000 fat per dag, jämfört med ett genomsnitt nära 1,7 miljoner fat per dag under 2025. Det visar varför en kortvarig förbättring av trafiken genom Hormuz inte räckte för att återställa den globala tillförseln.
Den specifika beskrivningen av ett amerikansk-iranskt samförståndsavtal i juni, liksom den exakta jämförelsen mellan Irans exportnivåer, kunde dock inte självständigt bekräftas mot en primärkälla i det granskade materialet. Uppgifterna bör därför ses som branschbaserad marknadsbevakning snarare än som officiell produktionsstatistik.
IEA:s siffror pekade i samma riktning, även om de byggde på en separat analys. Den globala oljeproduktionen ökade med 2,4 miljoner fat per dag i juli till 101,5 miljoner fat per dag, men låg fortfarande 6,3 miljoner fat per dag under nivån ett år tidigare. Samtidigt uppgavs 8,3 miljoner fat per dag av produktionen i Gulfregionen vara avstängd.
För helåret 2026 räknade IEA med att den genomsnittliga globala tillförseln skulle minska med 4,3 miljoner fat per dag till omkring 102 miljoner fat per dag. För tredje kvartalet väntade organisationen ett globalt underskott på 1,8 miljoner fat per dag.
Brentoljan handlades omkring 90–92 dollar per fat efter en kraftig uppgång. Men Reuters beskrev marknaden som alltmer inställd på en långvarig störning, snarare än som fullt prissatt för ett sådant scenario. En del av den panikpremie som syntes i början av konflikten hade försvunnit.
Vortexas underförstådda argument var därför att en samtidig tömning av olja under transport och i landbaserade tankar, i kombination med IEA:s väntade underskott, borde ge ett större och mer varaktigt riskpåslag än vad som syntes i sommarens handel.
Windwards bedömning den 17 augusti identifierade omkring 20 fartyg vid ankarplatsen Koh-e-Mubarak nära Hormuz som misstänktes delta i sanktionsundvikande och omlastning mellan fartyg. Åtta av fartygen var svartlistade av USA:s finansdepartement, OFAC. Det tyder på att vissa iranska oljelaster var immobiliserade, dolda eller transporterades via mer komplicerade kanaler – snarare än att de fanns fritt tillgängliga på den öppna marknaden.
Alla signaler pekade inte mot högre oljepriser. Stigande amerikanska råoljelager skulle normalt dämpa en hausseartad bedömning, medan fallande lager av destillat – exempelvis diesel och flygbränsle – pekade åt motsatt håll.
En svagare kinesisk efterfrågan, bland annat i takt med att elbilar får större genomslag, skulle också kunna minska underskottet. IEA räknade med att den globala oljeefterfrågan skulle minska med 1,6 miljoner fat per dag under 2026. Det visar att scenariot med en akut utbudsbrist var beroende av att störningarna skulle bestå längre än den efterfrågeminskning som höga priser utlöser.
Vortexas tes skulle stärkas av nya störningar i Gulfregionen eller vid Svarta havet. Den skulle däremot försvagas av en varaktig normalisering i Hormuz och Bab el-Mandeb, högre tillförsel från andra producentländer eller en tydligare nedgång i kinesisk efterfrågan.