Det betyder dock inte att marknaden är tillbaka i normalläge. Vissa kinesiska raffinaderier uppges ha minskat eller helt avstått från saudiska långtidsleveranser för augusti, bland annat på grund av svag inhemsk efterfrågan, konkurrens från andra producenter och den fortsatta osäkerheten kring Hormuzsundet.
Irak kan fortfarande exportera råolja genom Hormuzsundet, vilket gör landet till en delvis fungerande ventil för asiatiska köpare. Men rutten är fortsatt utsatt för säkerhetshot, försäkringsbegränsningar och brist på tillgängliga tankfartyg. Iraks södra export hamnar dessutom i ett särskilt utsatt läge eftersom landet har få praktiska alternativ om sundet blir obrukbart.
Iraks produktion föll enligt rapportering som CNBC hänvisat till till omkring 1,9 miljoner fat per dag i juni, från 4,2 miljoner fat per dag i februari. Det illustrerar varför Basrah kan vara attraktiv som en snabb leverans, men svår att betrakta som en helt pålitlig ersättning för bortfallen regional olja.
Ett fat kan alltså finnas vid produktionsfältet och ändå vara kommersiellt otillgängligt om det inte går att lasta, försäkra eller transportera enligt plan.
Kinas råoljeleveranser återhämtade sig i juli efter att ha nått den lägsta nivån på nästan ett decennium i juni. Reuters uppskattade julileveranserna till 8,41 miljoner fat per dag, upp från 7,12 miljoner fat per dag i juni. Nivån var ändå 24,3 procent lägre än i juli året före.
Även Asiens samlade import av råolja och bränslen förbättrades till 22,82 miljoner fat per dag i juli – den högsta nivån sedan konflikten började. Det var samtidigt omkring 15 procent under genomsnittet på 26,89 miljoner fat per dag under de tre månaderna före konflikten.
Uppgången visar därför att vissa flöden återupptogs och att raffinaderierna hittade alternativa leverantörer. Den visar inte att det tidigare handelssystemet i Gulfen har återställts. Exporten av råolja och kondensat från Gulfregionen låg fortfarande cirka 40 procent under nivåerna före kriget i juli.
Sjötrafiken visar hur stora begränsningarna är. Bara 33 fartyg passerade Hormuzsundet från måndag till torsdag under den vecka som Reuters rapporterade om, jämfört med 50 under motsvarande period veckan före. Endast sex tankfartyg lastade med råolja hade lämnat sundet under veckan.
Röda havet har lagt till ytterligare ett risklager. Efter en attack mot saudiska oljeanläggningar minskade trafiken genom Bab el-Mandeb till 11 handelsfartyg under en söndag – den lägsta nivån på flera månader, enligt Kpler-data som Reuters rapporterade.
För raffinaderier förändrar detta kalkylen. Frågan är inte längre bara om råoljan är billig och tekniskt kompatibel. Köparen måste också bedöma om lasten kan lämna lastningsområdet, vilken rutt den ska ta, om försäkringsbolag och rederier accepterar rutten och hur stor risken för förseningar är.
Saudiarabien har fler alternativ än Irak. Landets East-West-pipeline kan transportera råolja från Gulfen till Yanbu vid Röda havet. Exportvolymerna från Yanbu närmade sig 2 miljoner fat per dag under den inledande störningen, men det räckte inte för att ersätta alla saudiska volymer som normalt går genom Hormuz.
Från Röda havet kan saudiska laster fortsätta mot Asien via Röda havet och Suezkanalen. Logistiken är komplicerad: fullastade supertankers är för djupgående för att passera kanalen. Därför kan en del av oljan pumpas genom Sumed-pipelinen mellan Ain Sokhna och Sidi Kerir och därefter lastas om i Medelhavet.
Inte heller denna väg är riskfri. Tankfartyg med saudisk olja har vänt efter attacker och hot i Röda havet, vilket visar att en alternativ exportkapacitet inte automatiskt innebär säkra leveranser.
Saudi Aramco har dessutom undersökt omlastning från fartyg till fartyg utanför Fujairah i Förenade Arabemiraten. På så sätt kan Arab Medium och Arab Heavy erbjudas utanför den mest utsatta delen av Hormuz. Det understryker hur producenter och köpare nu bygger lösningar från last till last i stället för att förlita sig på en enda normalrutt.
Abu Dhabi National Oil Company, ADNOC, har vid upprepade tillfällen erbjudit råolja av sorterna Upper Zakum, Umm Lulu och Das genom spotauktioner. Kvaliteterna produceras i Gulfen, men upphandlingarna ger asiatiska raffinaderier tillgång till fysisk olja samtidigt som marknaden testar hur mycket köparna är beredda att betala för de tillhörande lastnings- och transportriskerna.
ADNOC sålde minst 30 miljoner fat spotolja till asiatiska raffinaderier och handelshus i juni, enligt Reuters. I en upphandling i slutet av juli såldes ytterligare minst 12 miljoner fat.
Spotmodellen ger köparna större flexibilitet kring tidpunkt och leveransupplägg. Samtidigt kan ADNOC flytta olja trots osäkerheten kring vattenvägen. Senare upphandlingar har enligt handelsrapporter även erbjudit alternativ som lastning enligt free-on-board-villkor vid UAE-anläggningar eller omlastning mellan fartyg.
Prisbilden har varit blandad. Vissa ADNOC-laster har sålts med premie, medan andra upphandlingar har innehållit stora rabatter när producenter konkurrerat om att få ut oljan på marknaden. Det finns därför ingen enhetlig ”Hormuzpremie”. Värdet beror på råoljekvalitet, lastningsplats, leveransvillkor, rutt, tidpunkt och den upplevda säkerheten.
Tre slutsatser sticker ut:
Kinesiska raffinaderier håller anläggningarna försörjda genom en kombination av snabba köp av saudisk och irakisk råolja, icke-sanktionerade alternativ från Mellanöstern och opportunistiska spotaffärer. Kinas importuppgång i juli visar att vissa leveranser har återvänt, men både Kina och den bredare asiatiska marknaden ligger fortfarande tydligt under nivåerna före konflikten.
Gulf-olja når fortfarande Asien, men genom ett mer splittrat och mindre effektivt system: selektiva passager genom Hormuz, saudisk omdirigering via pipeline och Röda havet, omlastningar mellan fartyg och återkommande UAE-upphandlingar. Så länge fartygstrafik, försäkringsmöjligheter och exportvägar inte normaliseras är det den pålitliga logistiken – inte råoljekvaliteten ensam – som avgör vilka fat kinesiska raffinaderier vill köpa.