Kattens njurfett kan vara nyckeln till den personliga doften i urinen

En kemisk namnbricka i urinen

Katter verkar kunna lämna efter sig mer än bara en stark lukt. En studie i tidskriften Current Biology, ledd av Masao Miyazaki vid Iwate University, föreslår att kattens urin innehåller en relativt stabil kemisk identitetssignal. Den består av individuella kombinationer och mängder av 13 grenade fettsyror, på engelska branched-chain fatty acids (BFAs).

Forskarna betonar att resultaten pekar på en stark kandidatmekanism – inte att varje steg i kroppens fysiologi redan är slutgiltigt bevisat.

Därför kan njurarnas fettdroppar spela roll

Kattdjur är kända för att ha ovanligt många lipiddroppar, alltså små strukturer som lagrar fett, i cellerna i njurarna. Varför de finns där i så stor mängd har länge varit oklart.

I den nya studien hittades BFAs i njurvävnad, men inte i de andra undersökta vävnaderna. Lipider som innehöll fettsyrorna fanns dessutom lagrade i lipiddroppar i njurbarken. Forskarna föreslår därför att dropparna fungerar som ett slags kemiskt förråd, varifrån kattens individuella doftprofil kan upprätthållas.

13 fettsyror som skiljer katter åt

Varje katt hade en tydligt egen blandning av de 13 fettsyrorna. Även om släktkatter tenderade att ha mer likartade profiler fanns det fortfarande individuella skillnader. Samma katts profil var däremot förhållandevis stabil vid olika insamlingstillfällen.

Fettsyrorna är halvflyktiga. Det innebär att de avdunstar långsammare än många andra luktämnen i urin. När urinprover förvarades på material vid 25 °C förblev fettsyraprofilerna relativt stabila i minst 24 timmar. På så sätt kan en katt lämna kvar information om vem den är även efter att den färskaste lukten har förändrats.

Katternas öppna mun gav en ledtråd

Forskarna studerade den så kallade flehmenreaktionen: katten luktar, öppnar munnen på glänt och bearbetar doftämnena med ett särskilt luktsinne. Reaktionen förekom oftare när katterna fick känna lukten av urin från en okänd individ än när de fick känna sin egen urin. När samma prov presenterades flera gånger minskade reaktionen, men den ökade igen när forskarna bytte till urin från en annan katt.

I ett mer kontrollerat försök vande sig katterna först vid ett urinprov. Därefter ändrades bara den del av provet som innehöll den ursprungliga givarens BFAs, medan andra urinlipider hölls under kontroll. Katterna började då nosa mer intensivt, vilket talar för att de kunde upptäcka den individsspecifika fettsyrablandningen.

Ett möjligt skydd mot kortvariga förändringar

Reservoarmodellen innebär att njurarnas lipiddroppar kan jämna ut kortvariga effekter av exempelvis kost, hälsa och fysiologiskt tillstånd. Resultatet skulle bli att kattens identitetssignal i urinen förblir mer konsekvent än om doften enbart berodde på ämnen som snabbt förändras eller avdunstar.

Detta är dock en föreslagen funktion som stöds av de kemiska och beteendemässiga resultaten. Studien visar inte direkt genom ett kost- eller hälsorelaterat interventionsförsök exakt hur sådan ”buffring” går till.

Samma typ av system hos andra kattdjur

Besläktade urinämnen och lipiddroppar i njurarna rapporterades även hos lejon, tigrar, leoparder, jaguarer, lodjur och iriomotekatter. Mängden och fördelningen av dropparna samt fettsyraprofilerna varierade mellan arterna. Även iriomotekatten och tsushimaleopardkatten skilde sig åt, något som kan tyda på att systemet har utvecklats och diversifierats på olika sätt.

Det är ännu inte testat om vilda kattdjur faktiskt använder dessa ämnen för att känna igen enskilda individer.

Möjlig betydelse för bevarande – och kattlådan

Om en enskild katts BFA-profil visar sig vara tillräckligt återkommande i prover från fältet, skulle urin kunna bli ett icke-invasivt verktyg för att följa sällsynta vilda kattdjur. Forskare skulle i så fall kunna få information om individer utan att behöva fånga eller störa dem.

Kunskapen kan på längre sikt också bidra till nya sätt att förstå eller hantera lukt från urin hos tamkatter. Studien leder däremot inte ännu till någon färdig produkt eller behandling.

Den stora frågan som återstår

Forskarna vet fortfarande inte exakt hur de BFAs som lagras i njurarnas lipider frigörs – eller på annat sätt tar sig – ut i urinen. Att klarlägga denna transportväg blir ett viktigt nästa steg för att fullt ut förstå hur kattens kemiska ”namnbricka” skapas.