När och var ägde kollisionerna rum?

De första kollisionerna mellan syre och syre samt neon och neon genomfördes sommaren 2025 i CERN:s 27 kilometer långa Large Hadron Collider, LHC. Data samlades in under en särskild sexdagarskampanj av experimenten ALICE, ATLAS, CMS och LHCb.

De första resultaten presenterades vid konferensen Initial Stages i Taipei i Taiwan, den 7–12 september 2025.

Kollisionerna genomfördes vid en kollisionsenergi på 5,36 TeV per nukleonpar. Det gav ALICE möjlighet att undersöka kollektivt beteende i system som är betydligt mindre än de bly–bly-kollisioner som länge har dominerat forskningen om kvark–gluonplasma.

Ett tecken på plasma i syrekollisioner

Kvark–gluonplasma är ett extremt varmt och tätt tillstånd där kvarkar och gluoner inte längre är bundna inuti enskilda hadroner, som protoner och neutroner. Ett sätt att leta efter tillståndet är att studera hur energirika partoner påverkas när de färdas genom mediet. Partoner är de beståndsdelar som senare kan bilda partiklar som exempelvis pioner.

ALICE observerade en minskning av antalet högenergetiska pioner i syre–syre-kollisioner. Mönstret stämmer med att partoner har förlorat energi på vägen genom det heta mediet. Samarbetet beskriver detta som tydliga belägg för att kvark–gluonplasma bildas – och som en utvidgning av denna karakteristiska signal till det minsta kärnkollisionssystem som hittills har undersökts.

ALICE mätte dessutom anisotropt kollektivt flöde i både syre–syre- och neon–neon-kollisioner. Bland annat studerades elliptiskt flöde, v₂, och triangulärt flöde, v₃. Koefficienterna beskriver om partiklarna fördelas i vissa riktningar snarare än jämnt runt kollisionsaxeln.

De tydliga flödesmönstren, liksom deras beroende av kollisionens centralitet, stämmer med ett vätskeliknande, hydrodynamiskt beteende hos det bildade systemet.

Partikelflödet avslöjade kärnornas former

Jämförelsen mellan syre och neon blev särskilt informativ eftersom kärnorna inte har samma form. Syre-16 är relativt rund, medan neon-20 förutspås vara utdraget och prolat – ungefär som en bowlingkägla. Kollisionerna och modellerna ger nu stöd för den bilden.

När två atomkärnor kolliderar blir överlappningsområdet inte alltid cirkelformat. Den ursprungliga geometrin påverkar hur den heta materien expanderar, och expansionen lämnar spår i de utgående partiklarnas vinkelmönster.

I centrala neon–neon-kollisioner fann ALICE en större elliptisk flödeskoefficient, v₂, än i syre–syre-kollisioner. Det är vad man skulle förvänta sig om neonets avlånga form skapar ett starkare elliptiskt avtryck än syrets mer sfäriska geometri.

Beräkningar av kärnstruktur och hydrodynamiska simuleringar återskapar skillnaderna mellan de två kollisionssystemen. Överensstämmelsen stöder därför en tolkning där kärnornas geometri spelar en avgörande roll – inte en förklaring som enbart bygger på slumpmässiga fluktuationer.

Forskarna har alltså inte fotograferat kärnan direkt. I stället har de dragit slutsatser om dess form från det partikelflöde som uppstår efter den extremt kortvariga kollisionen. Kollisionens efterglöd fungerar som ett slags geometriskt fingeravtryck.

Varför är resultatet viktigt?

Mindre system kan uppvisa plasmaliknande beteende

Bly–bly-kollisioner skapar större och mer långlivade eldbollar, vilket gör kollektiva effekter lättare att upptäcka. Syre och neon befinner sig i ett mindre och mer svårstuderat mellanläge, mellan proton–proton-kollisioner och tunga jon-kollisioner.

De lätta jonerna gör det möjligt att stegvis undersöka hur systemets storlek och täthet påverkar framväxten av kollektivt beteende. Resultaten tyder på att syrekollisioner fortfarande kan ge både partonförlust och kollektivt flöde, även om den exakta kopplingen mellan signalerna och det bildade mediet fortfarande studeras.

Det väcker en central fråga inom fysiken: hur litet kan ett kollisionssystem vara och ändå uppvisa de vätskeliknande egenskaper som förknippas med kvark–gluonplasma?

Kollisioner blir ett nytt verktyg för kärnfysik

Experimentet erbjuder samtidigt en kompletterande metod för att studera atomkärnors struktur. I stället för att undersöka en stillastående kärna genom traditionell spridning jämför forskarna det kollektiva flöde som uppstår när kärnor med olika inre former kolliderar.

Skillnaden mellan syre och neon hjälper till att begränsa de ursprungliga förhållanden som används i modeller av tunga jon-kollisioner.

En glimt av universums första ögonblick

Kvark–gluonplasma liknar det extrema tillstånd av materia som tros ha fyllt universum under dess första mikrosekunder. Då var kvarkar och gluoner ännu inte instängda i protoner, neutroner och andra hadroner.

Kollisioner med lätta joner ger forskarna ett mer finjusterbart system för att studera denna uråldriga form av materia. Samtidigt kan de undersöka gränsen mellan kärnkollisioner som bildar ett vätskeliknande medium och sådana som inte gör det.

Vad händer härnäst?

Det tillgängliga underlaget anger varken ett bekräftat schema eller en specifik lista över ännu lättare kärnor för kommande experiment. Källorna stöder däremot fortsatta jämförelser mellan lätta jonsystem för att kartlägga den minsta storlek och täthet som krävs för plasmaliknande beteende. Kärnor med välbestämda former kan också användas för att förbättra modellerna av kollisionernas ursprungliga geometri.

Just osäkerheten är en del av forskningsfrågan. När systemen blir mindre måste fysikerna med allt större precision skilja mellan kärnans form, slumpmässiga fluktuationer i utgångsläget och verklig energiförlust som orsakas av ett hett medium.

För närvarande pekar ALICE:s resultat på två sammanlänkade slutsatser: syrekollisioner uppvisar en viktig signal från kvark–gluonplasma, och jämförelsen mellan syre och neon kan förvandla partiklarna i kollisionsresterna till ett verktyg för att studera atomkärnans form.

När och var ägde kollisionerna rum?

De första kollisionerna mellan syre och syre samt neon och neon genomfördes sommaren 2025 i CERN:s 27 kilometer långa Large Hadron Collider, LHC. Data samlades in under en särskild sexdagarskampanj av experimenten ALICE, ATLAS, CMS och LHCb.

De första resultaten presenterades vid konferensen Initial Stages i Taipei i Taiwan, den 7–12 september 2025.

Kollisionerna genomfördes vid en kollisionsenergi på 5,36 TeV per nukleonpar. Det gav ALICE möjlighet att undersöka kollektivt beteende i system som är betydligt mindre än de bly–bly-kollisioner som länge har dominerat forskningen om kvark–gluonplasma.

Ett tecken på plasma i syrekollisioner

Kvark–gluonplasma är ett extremt varmt och tätt tillstånd där kvarkar och gluoner inte längre är bundna inuti enskilda hadroner, som protoner och neutroner. Ett sätt att leta efter tillståndet är att studera hur energirika partoner påverkas när de färdas genom mediet. Partoner är de beståndsdelar som senare kan bilda partiklar som exempelvis pioner.

ALICE observerade en minskning av antalet högenergetiska pioner i syre–syre-kollisioner. Mönstret stämmer med att partoner har förlorat energi på vägen genom det heta mediet. Samarbetet beskriver detta som tydliga belägg för att kvark–gluonplasma bildas – och som en utvidgning av denna karakteristiska signal till det minsta kärnkollisionssystem som hittills har undersökts.

ALICE mätte dessutom anisotropt kollektivt flöde i både syre–syre- och neon–neon-kollisioner. Bland annat studerades elliptiskt flöde, v₂, och triangulärt flöde, v₃. Koefficienterna beskriver om partiklarna fördelas i vissa riktningar snarare än jämnt runt kollisionsaxeln.

De tydliga flödesmönstren, liksom deras beroende av kollisionens centralitet, stämmer med ett vätskeliknande, hydrodynamiskt beteende hos det bildade systemet.

Partikelflödet avslöjade kärnornas former

Jämförelsen mellan syre och neon blev särskilt informativ eftersom kärnorna inte har samma form. Syre-16 är relativt rund, medan neon-20 förutspås vara utdraget och prolat – ungefär som en bowlingkägla. Kollisionerna och modellerna ger nu stöd för den bilden.

När två atomkärnor kolliderar blir överlappningsområdet inte alltid cirkelformat. Den ursprungliga geometrin påverkar hur den heta materien expanderar, och expansionen lämnar spår i de utgående partiklarnas vinkelmönster.

I centrala neon–neon-kollisioner fann ALICE en större elliptisk flödeskoefficient, v₂, än i syre–syre-kollisioner. Det är vad man skulle förvänta sig om neonets avlånga form skapar ett starkare elliptiskt avtryck än syrets mer sfäriska geometri.

Beräkningar av kärnstruktur och hydrodynamiska simuleringar återskapar skillnaderna mellan de två kollisionssystemen. Överensstämmelsen stöder därför en tolkning där kärnornas geometri spelar en avgörande roll – inte en förklaring som enbart bygger på slumpmässiga fluktuationer.

Forskarna har alltså inte fotograferat kärnan direkt. I stället har de dragit slutsatser om dess form från det partikelflöde som uppstår efter den extremt kortvariga kollisionen. Kollisionens efterglöd fungerar som ett slags geometriskt fingeravtryck.

Varför är resultatet viktigt?

Mindre system kan uppvisa plasmaliknande beteende

Bly–bly-kollisioner skapar större och mer långlivade eldbollar, vilket gör kollektiva effekter lättare att upptäcka. Syre och neon befinner sig i ett mindre och mer svårstuderat mellanläge, mellan proton–proton-kollisioner och tunga jon-kollisioner.

De lätta jonerna gör det möjligt att stegvis undersöka hur systemets storlek och täthet påverkar framväxten av kollektivt beteende. Resultaten tyder på att syrekollisioner fortfarande kan ge både partonförlust och kollektivt flöde, även om den exakta kopplingen mellan signalerna och det bildade mediet fortfarande studeras.

Det väcker en central fråga inom fysiken: hur litet kan ett kollisionssystem vara och ändå uppvisa de vätskeliknande egenskaper som förknippas med kvark–gluonplasma?

Kollisioner blir ett nytt verktyg för kärnfysik

Experimentet erbjuder samtidigt en kompletterande metod för att studera atomkärnors struktur. I stället för att undersöka en stillastående kärna genom traditionell spridning jämför forskarna det kollektiva flöde som uppstår när kärnor med olika inre former kolliderar.

Skillnaden mellan syre och neon hjälper till att begränsa de ursprungliga förhållanden som används i modeller av tunga jon-kollisioner.

En glimt av universums första ögonblick

Kvark–gluonplasma liknar det extrema tillstånd av materia som tros ha fyllt universum under dess första mikrosekunder. Då var kvarkar och gluoner ännu inte instängda i protoner, neutroner och andra hadroner.

Kollisioner med lätta joner ger forskarna ett mer finjusterbart system för att studera denna uråldriga form av materia. Samtidigt kan de undersöka gränsen mellan kärnkollisioner som bildar ett vätskeliknande medium och sådana som inte gör det.

Vad händer härnäst?

Det tillgängliga underlaget anger varken ett bekräftat schema eller en specifik lista över ännu lättare kärnor för kommande experiment. Källorna stöder däremot fortsatta jämförelser mellan lätta jonsystem för att kartlägga den minsta storlek och täthet som krävs för plasmaliknande beteende. Kärnor med välbestämda former kan också användas för att förbättra modellerna av kollisionernas ursprungliga geometri.

Just osäkerheten är en del av forskningsfrågan. När systemen blir mindre måste fysikerna med allt större precision skilja mellan kärnans form, slumpmässiga fluktuationer i utgångsläget och verklig energiförlust som orsakas av ett hett medium.

För närvarande pekar ALICE:s resultat på två sammanlänkade slutsatser: syrekollisioner uppvisar en viktig signal från kvark–gluonplasma, och jämförelsen mellan syre och neon kan förvandla partiklarna i kollisionsresterna till ett verktyg för att studera atomkärnans form.