Så håller en dold oljetransport genom Hormuz Brentpriset kring 80–90 dollar

En parallell och delvis dold exportkedja håller en del av Gulfens oljeleveranser igång trots att den normala trafiken genom Hormuz i praktiken har stannat av. Små skytteltankers passerar sundet nattetid – ofta med AIS-transpondrarna avstängda – och lämnar sedan över lasten till större tankfartyg utanför Oman, vid Fujairah i Förenade Arabemiraten eller i Omanbukten. Därifrån går oljan vidare mot Asien.

Lösningen har begränsat den omedelbara utbudschocken, men den är varken tillräckligt stor eller tillräckligt säker för att ersätta Gulfens export före kriget.

Så fungerar den dolda transportkedjan

Enligt Reuters inleddes USA-övervakade operationer i början av maj. Flyg- och sjödronare samt helikoptrar ska ha hjälpt till att leda hemliga konvojer genom Hormuz. Fartygen seglade utan aktiva AIS-sändare och avgångarna hölls ungefär 3–4 kilometer från varandra. Efter passagen genomfördes överföringar mellan fartyg utanför sundet.

AIS, eller Automatic Identification System, är det system som normalt sänder ett fartygs identitet, position och kurs. När signalen stängs av blir fartygets rörelser betydligt svårare att följa – men också svårare att kontrollera vid en olycka.

I mitten av juni hade operationen omfattat minst 92 fartyg och ett stort antal överföringar. Därefter har nätverket vuxit ytterligare. En ofta citerad, men osäkrare, branschuppskattning anger att mer än 4 miljoner fat per dag går genom den dolda exportkedjan. Den ska omfatta leveranser från bland andra Irak, Förenade Arabemiraten, Kuwait och Qatar.

Den säkrare slutsatsen är att volymen är betydande, men mycket svår att mäta. USA:s energiminister uppgav att nästan 9 miljoner fat per dag lämnade regionen, medan företag som följer fartygstrafiken bedömde att den verkliga mängden högst var ungefär hälften så stor. Avstängda transpondrar och överföringar ute till havs gör både lastens ursprung och den totala kapaciteten osäkra.

Vilka aktörer deltar – och vilka håller sig undan?

Irak är den viktigaste extra leverantören. Landets ökade export kompenserade i juli delvis för en nedgång från Förenade Arabemiraten. Gulfstaternas export av råolja och kondensat uppgick då till 10,7 miljoner fat per dag – fortfarande omkring 40 procent under nivån före kriget.

Irakisk olja säljs också med lastning utanför Hormuz. TotalEnergies handelsbolag Totsa erbjöd irakisk råolja för lastning bortom sundet, ett tecken på att handlare försöker göra den marina överlämningen till en mer formaliserad del av handeln i stället för att förlita sig på direkta resor från irakiska terminaler.

Saudiarabien och Förenade Arabemiraten flyttar risk till sjöss. Saudi Aramco har i privata förhandlingar erbjudit vissa asiatiska raffinaderier arabisk medium- och heavyolja med leverans utanför Hormuz, bland annat genom överföringar vid Fujairah. ADNOC har gjort liknande erbjudanden. Köparna kan då använda större fartyg som aldrig går in i det mest hotade vattenområdet, medan mindre skytteltankers tar den farligaste delen av transporten.

Kina fortsätter att köpa, men undviker vissa risker. De statliga rederierna COSCO Shipping Energy Transportation och China Merchants Energy Shipping har enligt uppgifter slutat skicka sina egna oljetankers genom både Hormuz och Bab al-Mandab, sundet mellan Röda havet och Adenviken. I stället hämtar de olja utanför Gulfen. Kina förblir därmed en central köpare, men låter i högre grad Gulfbaserade skyttelfartyg och andra rederier ta den farligaste sträckan.

Varför steg Brentpriset inte direkt till 150 dollar?

Den dolda handeln har förhindrat ett fullständigt fysiskt avbrott i oljeleveranserna. Iraks högre export, alternativa leveranser från Saudiarabien och Förenade Arabemiraten samt Kinas anpassade efterfrågan har minskat den omedelbara bristen. Bloomberg har bedömt att flödena bidragit till att Brentpriset i huvudsak hållit sig kring 80–90 dollar per fat i stället för att nå de 150 dollar som befarades i krigets början.

Efterfrågan har varit lika viktig som tillgången. Kinas råoljeimport uppgick i juli till 8,41 miljoner fat per dag. Reuters beskrev Kina som den aktör som i stor utsträckning stått för den efterfrågeanpassning som behövts för att absorbera minskade leveranser från Mellanöstern.

Det betyder dock inte att oljeförsörjningen är tillbaka på normala nivåer. Gulfens export låg i juli fortfarande omkring 40 procent under nivån före kriget, och Internationella energiorganet IEA räknade med ett globalt underskott på 1,8 miljoner fat per dag under kvartalet när konflikten trappades upp.

Den dolda transporten fungerar alltså som ett tillfälligt pristak – inte som en återgång till normalläge.

Nätverket är större, men också skörare

• Militär risk: Överföringarna i Omanbukten har redan bromsat in efter iranska attacker mot fartyg. Emiratiska myndigheter har uppgett att Iran attackerat två ADNOC-fartyg i Hormuz. Om skytteltankers, överföringsplatser, lotsar eller eskortresurser utsätts för nya attacker kan systemet snabbt stanna.

• Olycks- och miljörisk: Nattliga överföringar på nära håll, avstängda AIS-signaler och hastigt organiserade lastbyten ökar risken för kollisioner, grundstötningar och oljeutsläpp. När fartygen inte syns i vanliga trafiksystem blir räddningsinsatser och föroreningsbekämpning dessutom långsammare. Det saknas samtidigt en tillförlitlig aktuell totalsiffra för dödsfall eller utsläppsvolymer i det material som har gått att verifiera.

• Brist på tankfartyg och dyrare försäkringar: En enda exportlast kan kräva både en mindre Gulfbaserad skytteltanker och ett stort oceangående fartyg. Reuters har rapporterat om brist på tankfartyg för andra regionala lastningar, vilket tyder på att nätverket konkurrerar om ett begränsat antal fartyg och driver upp frakt-, försäkrings- och krigsriskkostnaderna.

• Alternativa rutter är inte riskfria: Saudiarabiska leveranser via Röda havet kan utsättas för attacker från huthierna. En attack mot en saudisk tanker utanför Yanbu har redan tagits på sig. Inte heller en leveranspunkt utanför Oman eller vid Fujairah eliminerar risken för en regional upptrappning.

• Begränsade rörledningar: Saudiarabiens och Förenade Arabemiratens rörledningar som kringgår Hormuz har begränsad kapacitet och är fasta, synliga mål. Det tillgängliga materialet visar inte att de kan ersätta de normala sjötransporterna. Om de störs blir den offshorebaserade handeln ännu viktigare.

• Risk för LNG-marknaden: Det finns inget tillräckligt underlag för att slå fast att ett specifikt LNG-avtal just nu omfattas av force majeure, alltså att leveransen stoppats på grund av omständigheter utanför säljarens kontroll. Men störningar i Qatars LNG-export eller i sjöfartskapaciteten skulle förstärka oljechocken, konkurrera om fartyg och öka trycket på Asiens energiförsörjning.

• Kina är den viktigaste efterfrågebufferten – men lagren är svåra att bedöma: Kina kan minska sina inköp eller använda lager, men varken lagernivåerna eller hur mycket som faktiskt är kommersiellt tillgängligt är transparent. Om raffinaderierna åter börjar köpa aggressivt, om lagren visar sig vara mindre än väntat eller om Peking kräver säkra direkta leveranser i stället för överlämningar till havs kan den nuvarande bufferten försvinna snabbt. Att Kinas egna statliga rederier undviker Hormuz visar hur känsligt systemet är.

Slutsats: mindre prischock, större dold risk

Den dolda oljehandeln har minskat sannolikheten för en omedelbar prisrusning till 150 dollar per fat. Men den har samtidigt flyttat risken till ett koncentrerat och svårt att försäkra system med små tankfartyg, nattliga passager, överföringar ute till havs och svårbedömda lager.

Ett fåtal lyckade attacker, ett större oljeutsläpp eller brist på eskorter och tankfartyg kan därför snabbt förvandla en hanterad brist till en kraftig störning i både fysisk tillgång och oljepris.