Åtta israeliska flyganfall mot syrisk flygbas väcker oro för direkt konflikt med Turkiet

Det innebär att Israel inte slog tillbaka mot en offentligt meddelad turkisk utplacering. I stället agerade landet utifrån vad det beskrev som ett möjligt framtida hot.

En ovanlig kontakt mellan Israel och Syrien

Fyra dagar före flyganfallen, den 14 augusti, talade Mossadchefen Roman Gofman i telefon med Syriens utrikesminister Asaad al-Shaibani. Enligt källor som Reuters hänvisade till diskuterade de Turkiets militära närvaro i Syrien.

Samtalet var därför betydelsefullt: attacken kom efter en kontakt på ovanligt hög nivå mellan Israel och den nya syriska regeringen, kring samma fråga som senare stod i centrum för Israels agerande. Men det tillgängliga underlaget visar inte att samtalet var en formell varning, att Damaskus avvisade ett specifikt israeliskt krav eller att samtalet direkt utlöste flyganfallen.

Varför USA varnade för en större konflikt

USA:s särskilda sändebud för Syrien, Tom Barrack, kallade attacken en ”onödig eskalering” som inte bidrog till regional stabilitet.

Risken låg framför allt i en felbedömning. Genom att angripa en syrisk anläggning som – om än oklart – kopplades till turkiskt militärt samarbete kunde Israel ha skapat förutsättningar för en direkt konfrontation mellan Israel, Turkiet och Syrien, i stället för att enbart sätta press på Damaskus.

Barrack uppgav att USA arbetade med att skapa en så kallad avkonfliktualiseringsmekanism mellan de tre länderna. En sådan kanal skulle kunna ge parterna möjlighet att meddela varandra om militära aktiviteter och därmed minska risken för att ett angrepp leder till ett snabbt motangrepp.

Händelsen blottlade samtidigt en tydlig motsättning. Israel försökte avskräcka genom militär makt och skärpt övervakning av turkisk aktivitet, medan Washington försökte bygga rutiner som skulle hindra militära incidenter från att trappas upp.

Netanyahus politiska budskap

För premiärminister Benjamin Netanyahu erbjöd attacken också ett tydligt budskap på hemmaplan: regeringen var beredd att agera förebyggande mot upplevda hot och motsätta sig en turkisk militär framryckning i Syrien. Netanyahu sade att Israel inte skulle tolerera att Turkiet etablerade ett militärt fotfäste som hotade Israel.

Detta var dock politisk och strategisk signalering, inte ett bevis på att en militär insats var operativt nödvändig. Det tillgängliga underlaget styrker inte Israels påstående att en turkisk basplan var nära att genomföras.

Attacken passade in i Israels bredare linje med fortsatta militära insatser i Syrien och noggrann bevakning av utvecklingen kring turkiska styrkor. Den omedelbara följden blev samtidigt skarpare varningar mellan Israel och Turkiet – och ett ännu större behov av fungerande kontakter för att undvika en regional upptrappning.

Slutsatsen

Flyganfallen slog ut eller störde delar av Abu al-Duhurs infrastruktur utan rapporterade dödsoffer. Men de besvarade inte den centrala frågan: var en turkisk militärbas verkligen planerad?

I stället ökade attacken risken för att Israels avskräckningspolitik, det turkisk-syriska militära samarbetet och Israels fortsatta flyganfall i Syrien tillsammans skulle göra landet till skådeplats för en direkt regional konflikt.