Åtta israeliska flyganfall mot syrisk flygbas – därför varnade USA för en direkt konfrontation

Turkiet avvisade däremot Israels beskrivning. Ankara förnekade bland annat att turkiska styrkor redan fanns vid Abu al-Duhur och anklagade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu för att använda påståendena för att rättfärdiga ett angrepp mot Syriens suveränitet.

Varför ansåg Tom Barrack att attacken kunde eskalera så snabbt?

Tom Barrack, USA:s ambassadör i Turkiet och samtidigt president Donald Trumps särskilda sändebud för Syrien och Irak, beskrev attacken som en ”onödig upptrappning”. Hans centrala invändning handlade inte främst om basens militära betydelse, utan om risken för en farlig felbedömning.

Enligt Barrack hade turkiska styrkor inte fått veta att israeliska flygplan var på väg mot just Abu al-Duhur – eller vilket mål de hade. Om turkiskt luftförsvar eller turkiska stridsflyg därför hade upptäckt planen på väg norrut, kunde Ankara ha tolkat rörelsen som ett angrepp mot turkiska styrkor och försökt ingripa.

Det hade kunnat skapa en snabb kedja av militära reaktioner:

• Israel hade genomfört ett angrepp mot en syrisk militäranläggning.
• Turkiet kunde ha skickat upp stridsflyg för att försvara sig eller sina intressen i området.
• Syriska styrkor hade kunnat dras in i händelseförloppet.

Utan tillförlitliga kanaler för så kallad dekonfliktion – alltså direkt kommunikation som ska förhindra att militära operationer misstolkas – fanns en påtaglig risk att en politisk varningssignal övergick i en direkt militär sammandrabbning mellan tre länder.

En viktig skillnad: Abu al-Duhur var inte Taftanaz

Risken för missförstånd förstärktes av att den turkiska närvaron vid Abu al-Duhur, enligt rapporterna, fortfarande var planerad snarare än etablerad. Basen var nedlagd och ännu inte operativ. Samtidigt hade Turkiet redan trupper vid den närliggande flygbasen Taftanaz.

Det innebar att Israel slog mot en plats där Turkiet enligt uppgifterna övervägde en framtida militär roll, inte mot en fullt etablerad turkisk bas. Attacken riskerade därmed att göra en pågående politisk och säkerhetsmässig konflikt militär innan den turkiska utplaceringen ens hade genomförts.

Den politiska bakgrunden

Ankara hade fortsatt att bygga relationer med Syriens nya regering under president Ahmed al-Sharaa efter Bashar al-Assads fall. Turkiet såg samarbetet som en del av sitt bredare engagemang i Syriens politiska och militära utveckling, medan Israel uttryckte oro över vad en stärkt turkisk position nära gränsen kunde innebära.

Turkiska företrädare och flera rapporter beskrev dessutom attacken som en del av Netanyahus inrikespolitiska strategi inför Israels val den 27 oktober. Påståendet att angreppet var valdrivet är dock en politisk tolkning, inte ett fastslaget faktum.

En eventuell israelisk-turkisk konfrontation hade också satt USA i ett besvärligt läge. Turkiet är Nato-medlem och president Erdoğan har en betydelsefull relation till Donald Trump. Samtidigt hade Washington redan offentligt kritiserat Israel för att öka spänningarna, medan israeliska operationer pågick i Gaza, Libanon och södra Syrien.

Syrien och Turkiet fördömde attacken. Barrack sade att al-Sharaa-regeringen hade signalerat en vilja till nedtrappning snarare än aggression mot Israel och att USA arbetade för att återupprätta en tyst mekanism för att förebygga militära incidenter, eventuellt med Turkiet inkluderat.

Slutsatsen

Abu al-Duhur var i sig inte en avgörande, aktiv militärbas. Det som gjorde attacken farlig var sammanhanget: Israel skickade en förebyggande signal till Turkiet genom ett angrepp på en plats som Ankara just hade inspekterat, utan att det fanns säkra kommunikationskanaler som kunde förklara operationen i realtid.

Det var därför Barrack varnade för att attacken snabbt kunde ha lett till en direkt konfrontation mellan Israel, Turkiet och Syrien. En enda felaktig tolkning – att de israeliska planen var på väg att angripa turkiska styrkor – hade kunnat bredda en redan instabil regional konflikt.