Från snabb Iran-uppgörelse till långvarig press: därför fastnar Trumpadministrationen

Det finns samtidigt en militär dimension. Även om det inte har rapporterats om nya amerikanska attacker mot iranska mål sedan slutet av juli, har Washington behållit möjligheten att återuppta eller utöka sina insatser. Iran har å sin sida hotat med att gå över till en ”fullt offensiv” hållning om ett interimistiskt fredsavtal inte genomförs.

Motstridiga besked om samtalen

En av krisens mest slående egenskaper är att USA:s egna offentliga besked inte går ihop. Trump har tidigare hävdat att samtal med Teheran hade inletts och att Iran var redo att förhandla. Iranska företrädare har förnekat att det pågår direkta förhandlingar och sagt att kontakterna främst handlar om meddelanden via mellanhänder.

Jared Kushner, Trumps svärson och särskilda sändebud enligt rapporteringen, har samtidigt beskrivit kontakterna som ”positiva” och ”aktiva”. Därefter skrev Trump att inga samtal eller andra kontakter med Iran pågick eller var planerade.

Skillnaden kan delvis handla om vad som räknas som förhandlingar: indirekta meddelanden via Oman eller andra medlare kan pågå samtidigt som det inte finns några formella, direkta samtal. Men för omvärlden skapar de motstridiga signalerna osäkerhet om huruvida diplomatin faktiskt lever – eller bara används som retorik och förhandlingspress.

Hormuzsundet är konfliktens centrala låsning

Oenigheten är särskilt tydlig när det gäller Hormuzsundet. Trump säger att USA har ”full kontroll” över vattenvägen och att den är öppen och fungerar. Iran hävdar motsatsen: att sundet förblir stängt tills USA häver sin marina blockad mot iranska hamnar och upphör med sanktioner och militära hot.

Rapporteringen från området har beskrivit sjöfarten som i praktiken eller nästan helt avstängd. Iran har också förhandlat med Oman om möjliga arrangemang för kommersiell trafik, men Washington har motsatt sig varje lösning som skulle ge Teheran kontroll över fartyg som passerar in i Persiska viken.

Det gör sundet till mer än en symbolfråga. Så länge trafiken inte återgår till det normala kvarstår både den militära risken och hotet mot den globala energiförsörjningen. Ungefär en femtedel av världens olja och flytande naturgas passerar normalt genom Hormuz.

Därför är Förenade arabemiratens beslut viktigt

Förenade Arabemiraten meddelade att all handel, kommersiell utväxling och alla finansiella transaktioner med Iran stoppas tills vidare. Beslutet kom efter att emiratet anklagat Iran för att ha avfyrat ballistiska robotar. Teheran förnekar att Iran låg bakom attacken.

Åtgärden kan bli betydande eftersom Förenade Arabemiraten länge har fungerat som en viktig handels- och finanskanal för Iran, som redan är isolerat av amerikanska sanktioner. Ett avbrott kan göra det svårare för iranska företag att få tillgång till importvaror, betalningssystem, hårdvaluta och vidareexport.

För en ekonomi som redan präglas av mycket hög inflation och stigande matpriser riskerar ytterligare begränsningar att snabbt märkas i vardagen. Pressen kan därför gå från att vara ett utrikespolitiskt instrument till att skapa större inhemska ekonomiska och politiska påfrestningar.

En instabil långvarig väntan

Situationen kan beskrivas som ett slags långvarigt mellanläge, men det är ett skört mellanläge. Varken USA eller Iran har accepterat motpartens kärnkrav. Washington tror att tid, sanktioner och militär styrka talar för USA. Iran kan däremot fortsätta att störa sjöfarten, hota med robotar och trappa upp konflikten stegvis.

Det är därför mer sannolikt att läget förblir en kontrollerad men farlig konfrontation än att det snabbt övergår i en stabil vapenvila. Ett enskilt angrepp, en incident mot ett fartyg eller ett missförstånd kring blockaden kan åter sätta igång en större militär upptrappning.

Kriget har nu pågått i omkring 24 veckor – långt längre än Trumps ursprungliga uppskattning på fyra till fem veckor. Den missade tidsplanen är därmed inte bara ett diplomatiskt bakslag. Den visar också hur den utlovade snabba vägen ut har ersatts av en konflikt utan tydligt slutdatum.

Marknaderna börjar räkna med en utdragen Hormuzkris

Finansmarknaderna reagerar på samma osäkerhet. Brentoljan steg till omkring 91 dollar fatet när hoppet om en snabb överenskommelse minskade, och marknaden har i allt högre grad börjat prisa in att störningarna i Hormuz kan bestå i veckor eller månader snarare än vara en kortvarig chock.

Den ökade olje- och inflationsrisken bidrog samtidigt till att räntan på USA:s 30-åriga statsobligation steg till 5,327 procent – den högsta nivån sedan 2007. Även oro för USA:s budgetunderskott och den stora mängden nya statliga lån spelar in.

Osäkerheten har dessutom pressat aktiemarknader och halvledarbolag. När energi-, frakt- och inflationskostnaderna stiger ökar risken för svagare global efterfrågan på industrivaror och teknik. Därför påverkas även asiatiska börser och halvledaraktier av en konflikt som utspelar sig långt från regionens egna gränser.

Den diplomatiska fristen är alltså över, men krisen är inte löst. Trumpadministrationen har gått från löftet om en snabb uppgörelse till en strategi som bygger på att ekonomisk och militär press ska ge resultat med tiden. Problemet är att samma strategi också ger Iran skäl att hålla fast vid Hormuz som påtryckningsmedel – och lämnar världen kvar i ett mycket instabilt vänteläge.